Intervju i TV4 .

För ett par veckor sedan träffade jag Linda från TV4 uppe vid Anderstorps elljusspår. Två timmars intervjuande och filmande har nu resulterat i en två minuters jättefin intervju med mig som sändes i TV4 idag på morgonen och nu på kvällen :-) När jag gick in på tv4play.se för att kopiera länken nu precis såg jag att 72 (!) personer har delat länken via Facebook. Stort tack till alla som kommit med positiva kommentarer och delat den! :-)

För att inte fel personer skall ta åt sig vill jag inflika att det här med skolidrotten gäller mellan- och högstadiet och inte gymnasiet. I gymnasiet gick jag i en klass med helt fantastiska tjejer där alla peppade varanda, hade en helt underbar idrottslärare och fokus låg på att ha roligt tillsammans. Sen har jag väl inte direkt tränat 15h/vecka i flera år, men nu ligger jag väl därikring ungefär.

Ovallad vinst i HalvVasan 2014!

Jag behövde verkligen det här. Herregud vad jag behövde det här efter allt som varit.

Jag och pappa kom till starten strax innan halv åtta idag på morgonen. Så fort vi klev ur bilen träffade vi på Thomas och Henrik som vi sällskapade med i köandet. Vid åtta fick vi lägga ut skidorna och sen gjorde jag ett kort glidtest för att välja ut vilka skidor jag skulle åka på. Eftersom det fungerade så bra att staka TjejVasan blev jag redan då sugen på att testa att staka HalvVasan. Jag hade absolut inga ambitioner om varken tid eller plats på HalvVasan och kände därför att det var helt rätt att försöka sig på det. Föret underlättade också valet att köra ovallat. Klister är väl praktiskt när man tränar men ingenting jag vill köra långlopp med... Däremot var jag fortfarande sliten från TjejVasan och kände mig trött i musklerna bara av den lilla stakningen jag körde på uppvärmning och glidtestet. Hur skulle det gå att staka 45KM i, på sina ställen ganska kuperad terräng, om man redan innan start känner sig lite sliten..?

innan starten.

En kvart innan start gick jag in i fållan igen, tog av mig överdragskläderna, sprang runt lite och sen var det dags! Jag fick för första gången i mitt liv inte en katastrofal start. Annars brukar jag ju vara expert på att komma efter i starten och sen få spendera resten av mina lopp med att jaga folk. Under den första milen som går på en extraslinga runt Oxbergssjön och inte i själva Vasaloppsspåret försökte jag åka fort men samtidigt  spara så mycket jag kunde på krafterna. För min del fanns det två orosmoment i loppet och det var dels backen vid Vasslan och dels stigningen upp mot Oxberg. Det var en del småbranta men korta backar på extraslingan och strax innan man kom ut på Vasaloppsspåret vid Vasslan var det ett rejält långt och segt motlut. Själva backen vid Vasslan gick däremot barnsligt bra. Den var varken så lång eller så brant som jag målat upp den i mitt huvud.

När jag började närma mig Oxberg började jag bli riktigt nervös. Hur branta var backarna? Jag kom inte ihåg. Det visade sig ganska snart att själva lutningen på backarna inte var problemet utan att den är så förbaskat lång. Ett långt och segt motlut utan några utförsköringar där man kan vila och med några småkullar som är lite brantare. Jag gick ut och försökte saxa ett par gånger när jag kände att det tog för mycket på överkroppen att staka men annars högg jag mig uppför. Jag tappade en del placeringar men framförallt mycket i tid upp mot Oxberg men det var väldigt väntat och det hade ju nästan varit lite konstigt om det inte blivit så.

När jag nästan kommit fram till kontrollen i Oxberg kom jag ikapp en kille som också stakade. "Hej, häng på mig!" sa han när vi kört brevid varandra ett tag. "Jag drar dig!" det händer väl sisådär aldrig att någon säger så och jag var inte direkt sen att haka på.

Det dröjde inte mer än någon kilometer efter kontrollen i Oxberg innan vi började plocka folk. De som körde med klister började få sug under skidorna och äntligen fick man njuta av fördelarna av att inte köra med fäste! :-)

Om de första 15 kilometrarna varit lite försiktiga och lugna så var de sista 30 raka motsatsen. Killen som drog mig, Johan Qviberg, hade ett rejält tryck i stakningen och när mina skidor började gå sämre med 15KM kvar (inte konstigt i och med att vi körde över mindre sjöar och högar av grus lite då och då) fick jag verkligen slita rejält för att inte släppa hans rygg. Bortsett från de självklara fördelarna med att ha en rygg att ligga bakom tyckte jag faktiskt det var otroligt skönt att kunna fokusera på något annat än hur länge man åkt och hur långt man hade kvar. När jag låg bakom Johan tänkte jag bara på att jag verkligen inte fick släppa hans rygg och glömde helt av kilometerskyltar, tänkte aldrig på att titta på klockan eller på hur länge jag åkt.

Jag hade fått lite olika sekunderingar längs med banan; vissa sa att jag var först, andra sa att jag var någon minut efter en annan dam. Så det var inte förrän jag kom upp på upploppet och hörde att de pratade om att "Snart kommer Majken, första dam!" som jag vågade tro på att jag verkligen skulle vinna HalvVasan i år igen. Och det var precis lika fantastiskt och häftigt att vara den första damen in i Vasaloppsmålet i ett lopp under Vasaloppsveckan som det var 2012. Kanske ännu lite mer fantastiskt den här gången eftersom jag dels hade övervunnit mig själv och stakat hela loppet och dels hade den viktigaste personen i mitt liv ståendes och vänta på mig när jag kom i mål... :-)

Segerintervju!! :-)

Grattar klubbkompisen Andreas med fint lopp.

Var inte riktigt lika trångt i omklädningsrummet idag som efter TjejVasan...

HalvVasan 2014

Distans: 45,1KM
Tid: 2:30:29
Placering damerna: 1a av 2294
Placering bland damer + herrar: 49 av 5000
Snitthastighet: 17,98km/h / 3:20min/km
Snittpuls: 166
Maxpuls: 190


Stort, stort tack till pappa för drickalangning och fantastiska skidor. Stort tack till Kalle som fick mig att våga tro att jag skulle klara av att staka. Tack till mamma och Malin som lekte med Charlie när jag åkte och tog med honom så han fick se målgången. Men det allra största tacket idag skall Johan Qviberg från Yuppie Ski Club ha. Jag som var så sliten redan på förhand behövde verkligen lite draghjälp idag, men jag kunde aldrig ens drömma om att få hjälp av någon som dels anpassade sig efter min hastighet, gav mig dricka som egentligen var menad för honom och som grädde på moset gick ur spår på upploppet för att jag skulle få gå i mål före. Är helt överväldigad över hur fantastiskt snäll och hjälpsam Johan var mot mig och kommer verkligen aldrig glömma det.

TjejVasan 2014

Jag vet inte riktigt var jag skall börja. Det har varit så mycket skit med allt nu i det sista. Jag har haft jättesvårt att hitta något som helst tävlingsfokus, eller tävlingslust för den delen. Därför hade jag på förhand noll förhoppningar och förväntningar inför loppet idag. Med bakgrund av det är jag helt fantastiskt nöjd...

Men får kanske ta det lite mer från början.

Jag kom till start ganska tidigt. Charlie vaknade mitt i natten och då både han och jag var pigga tyckte jag det var lika bra att gå upp. Det ledde till att vi även var väldigt tidiga på plats i starten och jag kunde ställa mig som fjärde tjej i kön in till fållan. Jag fick en bra plats i mitten längst fram i startled 1 och sen gick jag för att testa skidor. På förhand hade man sagt att det skulle vara milt och snöfritt i starten. Men snön var -5 grader kall och plötsligt mitt i allt testande började det falla lite nysnö..

Jag ville verkligen gå med fäste men ju mer jag testade skidor med klister/täckt klister desto sämre kändes det. Kalle hade hela tiden tyckt att jag skulle gå ovallat så med oss hade vi ett par omvallade skidor som jag egentligen inte ens övervägde att åka på.

Tillslut fick jag i alla fall inse att det inte skulle gå åka med fäste. Och det fick mig att bli så nervös och må så dåligt! Jag kände verkligen inte att jag skulle klara mig på helt blanka skidor så pappa ruggade upp skidorna med sandpapper och la på lite burkvalla som förhoppningsvis skulle fästa upp första backen. Det kan jag säga att det gjorde dem verkligen inte.

Konfunderat (.. och snorigt?) innan start.

Nervös? Jag?

När jag kom till första backen och försökte trycka i foten så svarade det inte alls. Den gled bakåt i all världens fart och jag höll på att ramla omkull. Så det var bara att börja staka upp. Allt medan jag såg hur en lång armé med tjejer som hade lagt fäste försvann uppför backen. Fan :-(

Första 11KM var det ganska segt, men det gick faktiskt förvånansvärt bra att staka ändå när man väl kom upp till Oxberg. Jag blev förvånad över att jag som stakade plockade väldigt många med fäste i uppförsbackarna. Efter Hökberg där det är väldigt flackt kunde jag trycka på lite mer. Jag låg då i en klunga på 4 personer; jag, Louise (som jag lärde känna i Ramsau i höstas) och två Mora-åkare. Jag var väl den som drog mest men jag fick även väldigt fin hjälp av Louise ibland. Jag blev jätteglad när hon åkte upp vid sidan om mig och skrek att hon kunde dra en stund :-) Mora-åkarna fick vi ingen hjälp av direkt utan de låg i suget bakom mig och Louise fram tills det var 4KM kvar. Då gick de förbi oss och eftersom de hade kunnat spara väldigt mycket krafter så fick de en liten lucka ganska fort. Med 2KM kvar kunde jag nästan ansluta till dem igen men när de där sista två viadukt-backarna kom på slutet så fick jag släppa dem. Mina armar orkade inte efter två springbackar på raken.

Väl i mål var jag först så fruktansvärt nöjd att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Någon längs med spåret hade skrikit att jag var topp 35 och det var jag så himla nöjd med! Plus att jag faktiskt hade orkat staka hela TjejVasan! Euforin ersattes däremot med en enorm besvikelse då jag fick reda på att den där topp 35-placeringen var helt fel... Jag kom 54a. Så dålig placering hade jag inte ens 2011 när jag var i relativt dålig form om man jämför med nu. Att startfältet var avsevärt mycket starkare nu var en liten tröst, men jag är ändå väldigt besviken.

Såhär i efterhand var det jättedumt att lägga det där lilla fästet i starten. Det låg i en del på slutet vilket tog på glidet i ett skede där jag verkligen behövt lika bra glid som de andra runtomkring. Men bortsett från det lilla försök till saxning som jag gjorde där i början så stakade jag precis hela tiden, och det är jag så barnsligt nöjd över att ha gjort.

Jag minns jätteväl mitt lopp från 2012. Då var det räls och det var relativt ovanligt att damerna körde ovallat (tänk vad fort utvecklingen inom damlånglopp gått på den fronten!). Det året var Jenny Hansson och Susanne Nyström de enda som körde ovallat. Jag minns att jag bara var ett par hundra meter bakom dem i första backen och att jag undrade vad fasiken de var gjorda av som kunde staka uppför den där backen. Och staka hela loppet! Det var för mig en omöjlighet och något jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle göra. Och så gör jag det idag, 10 månader efter förlossningen. 8 månader efter att jag knappt kunde gå 300 meter utan att vara sängliggande resten av dagen. Trots att jag är jättebesviken över min placering så känns det ändå helt fantastiskt att jag kunde staka hela loppet och göra det på en helt okej tid. Sen får man inte glömma att jag 2012 var 12 minuter efter segrarinnan. Idag var jag precis lika långt efter i tid mätt, men det gav en 54e plats istället för en 33e plats. 

Nästa år ska jag bara träna lite mer Thorax, mer (eller någon alls..?) styrketräning och så skita i det där psyklagret till första backen... :-)

TjejVasan 2014

Tid: 1:34:33

Distans: 30,3KM

Snitthastighet: 19,23km/h

Snittempo: 3:07 min/km

Placering: 54 av 9755

Resten av dagen idag har jag försökt underhålla Charlie och försökt ta det lugnt. Men med en liten unge som aldrig vill sitta still och blir förbannad om mamma inte vill vara med och leka så har det inte direkt varit det lättaste.. :-) 

Ett jättetack till mamma och Malin som underhöll Charlie under loppet till pappa och Kalle för vallnings- och dryckeshjälm och till Ski Pro Am för att jag även fick dryck av er. Och tack så mycket alla ni som hejade på mig längs banan. Blev förvånad över att höra mitt namn så ofta :-)

På plats i Orsa.

Igår strax efter 9 på morgonen åkte jag, min lillasyster Malin och Charlie mot Dalarna. Charlie, som i somras chockade oss med att sova 2 x 4timmar när vi åkte upp till norska fjällen, var lika fantastisk att ha att göra med den här gången och sov nästan hela vägen till Mora. När vi kom fram åkte vi direkt till Vasaloppsmässan för att hämta ut lite nummerlappar och titta i de olika montrarna.

Charlies första, men garanterat inte sista, Vasaloppsmässa!

Min bacillskräck och min torgskräck var båda väldigt nöjda över att vi gjorde det här när det var minimalt med folk i tältet. Särskillt trevligt var det såklart att träffa grabbarna från Thorax Trainer som ställer ut på mässan i år igen :-) Med sig har de både en TT fläktmodell och en TT magnetmodell. Så ni som skall dit - passa på att stanna till hos ett trevligt dansk gäng och testa världens bästa stakmaskin! De speciellt intresserade har ju nu även en ypperlig chans att testa skillnaderna mellan magnet- och fläktmodellen.

Thorax-montern. Fläktmodellen till höger och magnetmodellen till vänster.

Sandra eller Charlie?

Några som också ställer ut på mässan är min gamla arbetsplats Sport Atlas :-) I höstas tog de över produktionen och försäljningen av JACA spårutrutsning och till Mora har de tagit med sig allt man kan tänkas behöva för att få första klassens skidspår. Bland annat tillverkar och säljer man snöuppsamlare som gör att man kan få spår bara man har 4-5cm snö. Något som klubbarna i södra sverige verkligen borde titta lite närmare på :-)

JACA spårutrustning på Vasaloppsmässan

Idag har vi tagit det ganska lugnt. Jag fick skjuts till Oxberg och stakade mellan Vasslan och Mora idag på förmiddagen. Jag la ett kort fäste på skidorna som jag körde Åkulla med i Söndags men bestämde mig efter bara någon kilometer för att staka till Mora. Inte det smartaste så här tätt inpå TjejVasan kanske men ett bra val inför Vasaloppet nästa Söndag. Det var hur som helst trevligt att få vara ute i spåret och väldigt skönt att slippa allt vad varvbanor heter. Tänk att bo här uppe och kunna åka ut i Vasaloppspåret och träna varenda dag!

När jag kom till Mora gick jag bort till Vasaloppsmässan och åt lunch med mamma, Malin och Charlie. Sen for vi tillbaka till vårt boende i Orsa och här har vi tagit det ganska lugnt nu under kvällen. Lekt, badat, ätit lax och tittat på mumintrollen :-)

Ett tips till alla som tränar eller tävlar med varm dryck! I det här vätskebältet från Salomon har flaskan ett termoöverdrag som gör att drycken inte blir kall eller fryser till is :-) Flaskhållaren är även gjord i ett lite hårdare material som gör att det är lätt att få i flaskan vilket är en stor fördel under tävling.

När blev min lilla, lilla, lilla (sa jag lilla..?) bebis så här stor?!

Idag var jag pigg här. Det lär jag inte vara på Söndag om en vecka.

Åkulla Ski Maraton 2014

Idag gick Åkulla Ski Maraton av stapeln, i just Åkulla, som ligger väldigt nära shoppingmeckat Ullared i Halland. Loppet gick som tidigare år på en 2,8KM bana som skulle köras 15 gånger. Jag har egentligen ingenting emot varvlopp på korta slingor utan tycker det är ganska bekvämt. Framförallt för att det är så lätt att få i sig tillräckligt med dricka. Sen har man ju en del rutin på det här med varvnötning som skidåkare i södra Sverige ;-) Det var ganska segt före med lite duggregn innan start och +6 grader.

Åkulla Ski Maraton körs med intervallstart där man har ungefär 10-20 personer i varje led och man startar leden med en minuts mellanrum. Jag hade blivit uppseedad till första startled (de andra damerna startade samtidigt i led 8). Jag tycker det är bra att man har det upplägget med starten, så länge man sätter personer som åker ungefär lika fort i samma led. På ett sätt tycker jag det var bra att få starta så långt fram men på ett annat sätt var det väldigt jobbigt att aldrig veta var de andra damerna befann sig. Om jag ledde, låg tvåa eller trea osv. Sen är väl frågan om jag inte stod ett par startled för långt fram. På tredje varvet kom en hel hög med åkare ifatt mig och jag som redan slet fick ingen positiv känsla i kroppen av att bli omåkt av så många.

Det kändes verkligen att jag inte åkt skidor eller tävlat på länge. Jag räknade efter lite och sist jag åkte skidor var på Kanonloppet (3,2km) för tre veckor sedan. Sist jag körde långlopp var Marcialonga.

Första delen var seg. Första varvet gick bra men sen blev det blötare och tyngre för varje varv. Pulsen var väldigt hög och jag kände mig sliten efter bara fyra varv. När pappa då sa till mig att jag låg på andra plats funderade jag på att bryta. Det var så tungt, jag hade 11 varv kvar, jag kände inte att jag kom in åkningen, skidorna sög fast och nu ledde jag inte ens längre?!
Positivt var däremot att stakningen fungerade förvånansvärt bra med tanke på det långa uppehållet. Jag hade förväntat mig att armar och rygg skulle ta slut mycket tidigare än vad det gjorde. Men det dröjde 36km innan jag fick börja gräva väldigt djupt efter stakkrafter.. :-)

Jag körde, som så många gånger förrut, bäst under sista halvan av loppet och kom i mål på tiden 2:36:45. Inte en tid jag är speciellt nöjd med om man säger så. 25 minuter sämre än sist jag åkte vilket är helt sjukt lång tid (däremot var även vinnartiden till herrsegraren 20 minuter sämre än vanligt). Pappa hade ju sagt till mig att jag var tvåa vid en punkt i tävlingen så när det kom fram en journalist efter målgång och ville ha en kommentar var jag inte säker på om han borde intervjua mig eller invänta den egentliga segrarinnan. Men journalisten var ganska säker på att jag vunnit och efter att ha stått och pratat med LGR-medlemmarna Isak och Samuel en stund i målområdet och det inte kom någon annan damåkare insåg jag att jag skulle få kliva högst upp på pallen.

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om mitt lopp. Det var såklart fantastiskt kul att vinna och det var även skönt att jag kunnat staka så länge utan att kroppen tog slut. Men jag känner mig ändå inte riktigt nöjd. Jag hade hoppats så mycket på att formen skulle kännas bättre, att det skulle kännas som att jag inte tappat så mycket på den långa sjukdomsperioden, men istället känns det nästan tvärtom. Det känns väldigt ovisst inför Vasaloppsveckan och jag blir så arg och ledsen när jag tänkte på hur fin formen var på Marcialonga och hur långt borta den där fina formen känns nu...

Åkulla Ski Maraton 2014

Tid: 2:36:45
Distans: 42,1KM
Placering: 1a i damklassen.
Snitthastighet: 16,11km/h (att jämföra med 19km/h från 2012 då föret inte var lika grisigt)
Snittpuls: 170
Maxpuls: 185 (Väldigt oklart varför jag aldrig låg högre. 185 är bara 85% av max för mig)
Övrigt: Körde ovallat.

Ett stort tack till pappa för vallning och drickalangning. Tack också till alla som hejade på mig längs med spåret och grattade mig efter målgång :-)

När vi kom hem tittade vi på herrstafetten. Vilket jäkla super-OS svenska landslaget gör!!

PB på 5000 meter Thorax och så har jag hittat Vetlandas terränglöparhimmel!

Inget får man ha ifred längre. Varken mössa eller valla ;-)

I Måndags spontanbestämde jag mig för att köra det absolut värsta passet jag vet om; 5000 meter på Thorax Trainer. Sen December har jag haft som mål att göra testet minst en gång i månaden. Just fystest är ju så fantastiskt bra att köra på en maskin som står inomhus! I mitt vardagsrum är det ju till skillnad från ute på vägarna alltid samma förhållanden; 21 grader varmt och vindstilla ;-) Då får man verkligen svart på vitt hur formen är. Kör du test på skidor eller i löpning kan det ju skilja mycket beroende på yttre omständigheter som väder, vind och underlag.

Min tidigare bästa tid (21:35) gjorde jag i December. Då hade jag varit igång bra innan och hade en bra känsla i kroppen. Av den anledningen trodde jag verkligen inte att jag skulle få någon ny bästa tid i Måndags - jag har ju trots allt varit sjuk och borta från all träning i 1,5 vecka. Efter sjukdom känner jag mig alltid slö och seg i kroppen. Det var också en av anledningarna till att jag ville göra ett test så tätt inpå tillfrisknandet; för att chocka igång kroppen och försöka komma bort ifrån den där halvtaskiga känslan.

Till skillnad från testet December så upplevde jag inte att de första kilometrarna var något problem den här gången. Det var såklart jobbigt, men förra gången jag gjorde testet minns jag hur jag tänkte skita i det efter 4 minuter, men kom tillbaka och avslutade starkt de sista 2 500 metrarna. I Måndags var det precis tvärtom. Jag öppnade bra men med 2,5KM kvar fanns ingenting. Ingenting. Jag ville inte mer, hade inget mer att ge. Varken fysiskt eller mentalt. Då hade det gått 11 minuter... Här följer ett utdrag i hur mina tankar gick när jag bara hade kört hälften och mest av allt kände för att lägga mig ner och kräkas;

- Jävla maskinjävelshelvete.
- Nu skiter jag i det här. Jag kan skriva på FunBeat att det var meningen att det bara skulle vara ett 2,5KM-test.
- Å herregud det här onda kommer ju ALDRIG TA SLUT.
- HUR kan jag bara ha kört 50 meter sen sist jag tittade på skärmen..?!
- Jag vill inte. Jag vill inte. Jag VILL INTE.
- Hoppas staven går av så det här tar slut någon gång.

Men. Jag tänkte också:
- Vad du än gör så får du fan inte sluta staka, Majken.

Mina intervallpass är alltså rena schizo-festen. Där finns dels den här delen av mig som bara vill sluta. Som känner hur ont det gör och som verkligen inte vill ha ont längre. Som vill lägga sig ner och erkänna att det blev för mycket, jag klarade det inte. Som vill sätta sig i soffan och äta ostbågar och titta på OS. Sen finns där skidåkaren. Som förstår att det måste göra ont och som inte klarar av att misslyckas. Och trots att det gör så jäkla ont, man mår fruktasvärt och det känns som om man ska svimma - inte lägger av. För har man väl lagt av en gång, då kommer man göra det igen. Och börjar man lägga av så lär sig kroppen att det är okej att lägga av.

Om det under Thorax-passet var omvänt mot hur det var i December så var det däremot precis som i December efter själva passet. Jag kröp in på badrummet, in i duschen, satte på det absolut kallaste läget, sket i att klä av mig utan la mig bara på golvet med duschmunstycket och kylde av mig medan triceps krampade sönder.

Och ja, det blev visst rekord också. 21:11! :-)

Fystest på Thorax Trainer (magnetmodellen)

Distans: 5000 meter
Tid: 21:11
Motstånd: 7
Snittempo: 4:14min/km
Snittpuls: 179
Maxpuls: 214 (av 220)
Fotnot: Jag har fått flera frågor kring Thorax vs SkiErg och om det går att jämföra tider på maskinerna. Alltså om de som gör testet på Skierg kan jämföra sina tider med mina tider. Det går inte. Dels är det helt olika maskiner och dels har Thorax Trainer tyngre motstånd än vad Skierg har. Jag skulle jämföra motstånd 10 på Skierg med motstånd 6 på Thorax. Man kan inte heller jämföra tider mellan Thorax Trainer fläktmodellen och Thorax Trainer magnetmodellen.

Jag är som tidigare nämnt ensam med Charlie nu ett tag och precis som när han var nyfödd så innebär det väldigt mycket inomhusträning. Lite för mycket. Igår var jag väldigt trött på att inte få frisk luft och därför gav jag mig ut och sprang med Charlie i vagnen. Jag är inte så jättebra på vägarna här i Bäckseda än så för att råda bot på det bestämde jag mig för att springa där jag inte varit förrut. Och det var väl en himla tur att jag gjorde det! Jag snubblade nämligen över rena terränglöpningshimmeln. Illharjen är ett naturreservat som genomkorsas av Emån och ligger bara någon kilometer från vårt hus. Jag är inte helt hundra på hur långa/många slingor som finns men jag sprang ett bra tag. Jag tyckte det gick ovanligt tungt att knuffa Charioten och min första tanke var om Charlie ätit upp sig så mycket sen vi var ute och sprang sist, men ganska snart insåg jag att jag glömt pumpa däcken. Sist jag pumpade dem var visst i Augusti.. Med andra ord inte så jättekonstigt att det kändes lite tungt. Efter att ha varit ute i strax över två timmar kom vi hem igen, väldigt nöjda båda två.

Om någon vet var man kan få tag på orienteringkartor eller liknande över Illharjen får ni jättegärna lägga en kommentar under det här inlägget. Jag ser framför mig väldigt många fina löppass där i sommar! :-)

För ett par veckor sedan bytte vi ut hängmattan i Charioten mot insatsen som skall användas tills han blir så stor att han kan sitta själv i den.

Nytrycka Salomon-tights från Freemax.se

I helgen blir det Åkulla Ski Maraton på Söndag. Motståndsmässigt borde jag kanske köra i Ulricehamn men jag vill verkligen köra ett lopp på blanka skidor innan TjejVasan och Vasaloppet. Sen trivs jag väldigt bra på banan i Åkulla och tycker de gör ett bra jobb med arrangemanget. Åkulla Ski Marathon och Rallarloppet är de två svenska lopp jag tycker bäst om och nu när jag inte fick chans att åka uppe i Jönköping känns det kul att i alla fall få åka i Åkulla. Sist jag körde där vann jag och var inte långt efter herrvinnaren. Förhoppningsvis går det lika bra i år :-)

Äntligen frisk efter 9 dagar utan träning.

När jag kom hem efter Västgötaloppet trodde jag att jag skulle vara frisk och träningsklar dagen därpå. När jag vaknade i Måndags insåg jag ganska snabbt att det inte skulle bli någon träning den dagen, eller de närmsta dagarna heller för den delen. Det var tjockt i halsen och kändes som om jag hade ett ton sten i huvudet. 

Veckan har därför varit väldigt seg. Jag har haft både hus, Charlie och kaniner att pyssla om så den där välbehövliga vilan har varit näst intill obefintlig, vilket såklart också gjort att det tagit så mycket längre tid att bli frisk. I Torsdags släppte huvudvärken men den där rossliga känslan i halsen fanns kvar. Jag tränar aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, ALDRIG men minsta lilla halskänning så det var bara att vänta ut det... Igår framåt dagen kände jag det knappt och när jag vaknade upp idag var det helt borta. Så idag blev det äntligen träning igen! Jag och Charlie är själva hemma så han fick styra träningstiderna. Han tajmade en längre sovperiod (90 minuter) perfekt till när herrarnas OS-skiathlon precis skulle börja så då körde jag ett pass på trainern framför tv'n med 4,5 minut A3 på slutet. Kan tyckas lite smålarvigt att påpeka att det var just 4,5 minut men jag lovar - när man har så mycket mjölksyra att man inte känner benen längre är man jäkligt nöjd över de där sista 30 sekundrarna och vill gärna poängtera dem ;-) Ikväll när Charlie hade somnat körde jag 30 minuter A2-styrkestak (motstånd 10) på Thorax Trainern varav 2 minuter var A3. Thorax Trainer är en grymt bra maskin på det sättet att man kan få till jäkligt bra och jobbiga pass på väldigt kort tid. 

skiathlon, cykling och sovande bebis utanför fönstret.

Däremot måste jag säga att det har varit helt fantastiskt att få vara hemma med Charlie. Jag är inte direkt glad för att jag missade 9 dagars träning så här tätt inpå Vasan men jag är jätteglad för att jag fick 9 dagar där jag bara kunde ha fullt fokus på min favoritpojke. Vi har haft så jäkla roligt! Lekt, skrattat och busat dagarna i ända. Det är så fantastiskt att se hur han lär sig saker och se på honom när han förstår vad man säger till honom. För några veckor sedan lärde han sig vad "puss" betyder. Så idag på morgonen när jag plockade upp honom från hans säng och la honom i min kröp han fram till mig, kramade mig om halsen och gav mig en jättestor puss. Kan säga att det var helt okej att gå upp, trots att klockan bara var 5, efter det.

Mys framför herrarnas störtlopp i morse.

Ingen tävling för mig idag - men en hel del fina bilder från Marcialonga!

Det blev inget Västgötalopp idag. Eller, det blev det, men jag åkte inte. När vi kom dit 1,5 timme innan start åkte jag iväg för att testa fäste och kände ganska fort att det inte skulle gå. Pulsen rusade upp över 195 och det var bara att bege sig ner mot stadion och berätta för stackars pappa som spenderat lördagskvällen med att valla.

Istället för att åka så var jag istället med och langade till mina två teamkompisar och en ett par andra jag kände som åkte. Där och då ångrade man att man inte tagit med mer vätska för det var en hel del åkare som jag mött och pratat med på olika tävlingar som bad om dricka som vi fick säga nej till för att vi hade lite för lite med oss för att kunna dela ut för frikostigt.

Vi delade upp oss kring banan; pappa stod på ett ställe och jag stod med Kalles dotter Julia på ett annat ställe där vi kom åt spåret på fyra ställen. Vi samarbetade jättebra och det var faktiskt riktigt roligt att langa! Kanske en framtida karriär om det skulle gå helt åt helsike med själva åkandet ;-)
Det gick grymt bra för killarna, Samuel körde in på en 4e plats och Kalle på en 8e plats. Vann gjorde Andreas Svanebo framför Erik Wickström och Marcus Johansson.

Tre fjärdedelar av Team Oslo Sportslager - Moelven efter målgång.
(svaret på frågan "Är det dom som är långa eller du som är kort?" är både och)

Under tiden loppet pågick fick jag ett väldigt trevligt mail från Marcialonga. De har fotografer längs med hela banan, ungefär som Vasaloppet har vid målet, som tar kort man kan köpa och få via mail. Antingen 10 Euro per kort eller alla kort som finns på en för 42 Euro. Bilderna de tar är riktigt snygga och det känns helt klart värt att lägga pengar på. Nu när alla som följer med mig på tävlingar langar blir det ju aldrig att man får kort från när man åker längre.

På väg uppför sista backen.

Nu vet jag inte riktigt hur det blir här i veckan som kommer med träning/tävling. Jag känner mig sämre nu än vad jag gjorde i morse och vet inte när jag kommer börja träna igen. Till helgen blir det ett lopp om jag är frisk men jag kommer inte göra som jag brukar göra och vila dagen innan loppet. Jag kommer träna för att inte gå miste om pass inför Vasan och hellre riskera att göra ett dåligt lopp (men ett bra träningspass!). I morgon skall jag i alla fall till Pölder Sport och hämta lite roliga grejer, det skall bli riktigt kul nu när så mycket annat går lite halvkrasst...

Inför en eventuell start i Västgötaloppet.

Min bil fick sig en makeover av Freemax.se när jag var i Italien :-)

I Onsdags körde AOK Kanonloppet ute vid gläntan. Banan gick på 1KM-varv där D21 gick 3 varv och H21 gick 6 stycken. Jag valde att gå på blanka skidor (läs: orkade inte valla och tog bara ett par utan fäste). Med tanke på att banan är ganska kuperad med två rejäla stigningar, ett segt motlut och inte fullt lika mycket utför tjänade jag absolut inte på det. För att det skall kännas relevant att köra ovallat bör det ju egentligen vara en del utför/flackt där man kan glida ikapp det man tappar uppför. Men det var riktigt kul att testa och är det någon gång man skall gå ovallat är det väl på lite mer lokala tävlingar :-) När jag kom i mål visade klockan 10:46 vilket på distansen 3,2KM ger en snitthastighet på 17,8km/h. Det är jag väldigt nöjd med men det skall bli kul att se hur fort det kan gå med fäste senare i Februari på klubbmästerskapen.

Efter Kanonloppet åkte vi upp och fikade på AOK Bygget.

I Torsdags morse körde jag igenom styrkeprogrammet jag fått av Fitness by Sweden för första gången. FbS är ett företag med bas i Vetlanda som ägs och drivs av Tobias H Jonasson. Tobias är enormt duktig på vad han gör och är bland annat utbildad massör, kostrådgivare, personlig tränare och friskvårdskonsult. Jag har känt mig lite halvloj i styrketräningen under en längre period och har egentligen inte styrketränat regelbundet sen ett år tillbaka. Jag kände att jag ville ha hjälp med det och då kändes det ganska självklart att vända sig till Tobias. Han har gett mig ett program med väldigt blandade och roliga övningar som är framtagna för att jag skall bli starkare i både ben och överkropp :-) Jag märkte däremot tydligt av att det var ett tag sen jag styrketränade ordentligt. Efter passet var jag helt slut. Men då var det bara att ta sig i kragen, åka hem snabbt och börja dagen av lek och bus med Charlie. Trots att allt man egentligen ville var att lägga sig ner och sova. Livet som tränande småbarnsförälder...
På kvällen när Charlie somnat var jag helt slut men tvingade mig som så många gånger tidigare ut på ett träningspass. 2,5 timme senare hade jag kört ett fint distanspass med impulser på AOK's elljusspår och var väldigt glad över att få gå och lägga mig.

 Jag får så ofta frågan hur man orkar och allt som oftast är svaret att det gör man inte. Men man gör det ändå.

Igår vaknade jag däremot upp med halsont och huvudvärk och sen dess har det inte blivit någon träning. Charlie har varit småsjuk ett tag så det är väl inte helt otippat att jag fått det av honom i och med att jag myser och gosar extra mycket med honom om han är krasslig.

Nu i skrivande stund mår jag bättre, jag har inte ont i halsen men känner mig fortfarande tung i huvudet. Jag har varit ute och gått med Charlie i 90 minuter och det kändes väl inte bra men inte helt dåligt heller. Jag är anmäld till Västgötaloppet i morgon och har verkligen sett fram emot loppet jättemycket den här veckan men jag vet fortfarande inte om jag kommer starta. Om jag mår som jag gör just nu kommer jag inte starta. Det känns dumt att riskera en längre sjukdomsperiod såhär nära TjejVasan och Vasaloppet. Jag lär hursomhelst åka dit, om inte för att åka själv så för att se loppet och langa dricka till mina teamkompisar Kalle och Samuel.

Två sjuklingar i rosa.