Årefjällsloppet och en summering av säsongen.

Årefjällsloppet

Årefjällsloppet som på förhand var tänkt att bli en positiv avslutning på säsongen, om inte resultatmässigt så i alla fall åkmässigt, blev tvärtemot spiken i kistan för min sämsta säsong sen jag började satsa lite mer på längdskidåkningen.

På förhand kändes allt väldigt bra. Vi hade testat mycket dagen innan. Både skidorna och många olika vallningar. Jag tänkte köra med min Salomon-ryggsäck med tillhörande vätskesystem som jag skulle åkt Birken med för att försäkra mig om att få i mig nog med dricka. Jag hade blandat ihop en grymt bra häxblandning som troligtvis skulle kunna väcka liv i komapatienter. Jag chansade och valde att köra helt utan underställ (jag är väldigt kall av mig och brukar vanligtvis träna i underställ även om det är typ 15+) vilket var helt rätt val då solen låg på och man märkte redan på uppvärmningen att det skulle bli en väldigt varm dag. Vi testade fäste några kilometer från starten och jag hade ett bra bett under skidorna. Därför var jag inte alls nervös inför starten! Det kändes kul och trots att placeringen troligtvis inte skulle bli så bra hade man ju ett helt fantastiskt utgångsläge för en fin skidtur. Jag skulle starta i elitledet men där skulle även min vän Louise starta så jag kände mig inte lika nervös inför det som jag var inför La Diagonela. Jag och Louise åkte jämt med varandra i TjejVasan så det kände skönt att ha någon som jag skulle kunna åka med.

Det här är bara mina skidor och inte alls Daniel och Rickard Tynells. Jag lovar.

Precis innan starten gick försökte jag trycka ner fästet för att känna om det bet. Det gjorde det inte. När starten gick försökte jag ta några diagonaltag för att snabbt få upp fart men skidorna bara gled omkring. Jag började staka och såg hur alla andra med fäste försvann längre och längre bort. Höll på att börja gråta när jag insåg att jag skulle få staka hela loppet och var på vippen att vända efter någon kilometer och åka tillbaka till starten.

De första 12KM på Årefjällsloppet går uppåt. Efter att ha stakat 9KM uppför kom herreliten ifatt. I Schweiz lyckade jag hålla undan för dem i 20KM och att de kom ifatt mig redan efter 9 säger väl en hel del om hur min dag i spåret var.. Jag fick verkligen slita som ett djur för att ta mig upp och strax efter att första herrklungan gått om mig kände jag hur jag började må sämre och sämre. Kort därpå kräktes jag och all ork,  energi, självförtroende och glädje bara försvann. Därför bröt jag på toppen av fjället.

Jag har aldrig brutit ett lopp tidigare och nu när jag fått lite distans till det kommer jag aldrig göra det igen. För även det sämsta resultatet någonsin är bättre än känslan av att ha brutit och inte åstadkommit någonting alls. Men stort tack till de som hjälpte mig efter att jag bröt. Till damerna som gav mig dricka och höll mig varm, till skoterföraren som körde ner mig från fjället och till den snälla tjejen som gav mig skjuts tillbaka till  Åre.

Eftermiddagen blev trots det brutna loppet inte så hemskt. Vårt team, teamläkare Johan, Danne och Olofs nystartade hemliga team samt Anders som också bodde med oss gick och bubblade tillsammans med delar av Team Sysarb OneWay. Därefter kom Katja och Elisabeth och vi började göra oss i ordning inför kvällens bankett.

Vi drack champagne, firade säsongen som varit och åt sen god mat på Holiday Club med övriga team. Det var en väldigt fin stämning, roligt att se alla prisutdelningar och det var fint att se alla så glada och nästan lite lättade över att det är slut. Jag började festen lite lätt redan vid 11 på förmiddagen när jag kom hem så kvällen blev inte så lång för min del. Tydligen är festande något det också behöver tränas på för att man skall hålla ut till slutet ;-)

Säsongen 2013/2014


Jag skall väl också försöka mig på att summera säsongen i sin helhet.
Det började bra i December där jag vann Västgötapremiären (6KM) och slog Karin Nilsson som kom på 14e plats i Vasaloppet 2013. Karin är en väldigt duktig skidåkare som jag mött flera gånger tidigare men alltid förlorat mot så det kändes lite smått overkligt att slå henne. Men därefter gick det tyngre. Strax före jul drabbades jag av stora problem med höften/bäckenet efter att ha burit ner två ton pellets till källaren i huset. När jag vaknade på julafton kunde jag inte ta mig ur sängen. Följden av det blev tre veckor där jag i stort sett inte tränade någonting.

Efter 1,5 vecka utan träning konsulterade jag min kiropraktor om löpning och han sa att det skulle gå bra att belasta höfterna med en kortare löptävling (under 15KM) men såhär i efterhand borde jag aldrig gjort det. För efter att jag sprungit det kuperade loppet Sylvesterloppet i Anderstorp på nyårsafton blev det sämre igen. Men trots att jag inte vågade eller kunde maxa helt så slog jag min gamla tid från samma bana med 2 minuter och 50 sekunder. Det skall bli kul att se vad man kan få för tid nästa gång när man kan gå på max och förhoppningsvis har lite mer rutin på 10K-lopp.

Den 12e Januari stod jag efter många om och men på startlinjen till Ski Classics-premiären La Diagonela (50KM)  nere i Schweiz. Ett lopp jag på grund av resultatet helst inte tänker på alls. Visserligen lärde jag mig mycket om att tävla i de förhållandena som råder där men priset var väldigt högt. Trots att det gått flera månader sen loppet gick får jag fortfarande ett stresspåslag och en ångestkänsla när jag tänker tillbaka på den där dagen. Helgen efter La Diagonela reste jag, pappa och Tomas upp till Mora för Intersportloppet (45KM)

Pappa i Schweiz

Banprofilen som delades ut till La Diagonela.

Banprofilen min klocka fick fram, som om ni frågar mig var lite mer verklighetsförankrad än den som delades ut.

Intersportloppet går vanligtvis på HalvVasan-sträckan men hade på grund av snöbrist flyttats till Orsa Grönklitt. Uppladdningen blev inte direkt den bästa då jag drabbades av nått magkör på kvällen innan loppet och kräktes upp hela kolhydratladdningen. Jag inledde sen loppet med att komma efter i starten och hamna bland 200 stirriga led1-herrar. Och ja, då kan ni ju tänka er själva hur utgångsläget blev. Lägg sen till de trögaste skidorna i världshistorien där man fick staka livet ur sig utför. Jag slutade på en 10e plats 25 minuter efter vinnaren Annika Löfström. Placeringen är jag helt okej nöjd med men 25 minuter är på tok för lång tid att vara efter på en så kort sträcka. Det roligaste med loppet blev istället att träffa mina teamkompisar Kalle och Samuel för första gången :-)


Efter Intersportloppet hade jag en bra träningsperiod, vilket kändes skönt inför Marcialonga. Vad som inte var lika bra var den 5 timmar långa bussresan mellan Tyskland och Italien som förstörde ryggen. Igen. Det första jag fick göra när vi kom fram var att börja rörelseträna.
Själva loppet gick däremot fantastiskt bra sett utifrån det faktum att jag startade långt bak. Marcialonga seedar bara på sitt egna lopp och eftersom jag aldrig åkt loppet innan fick jag inget bra startled. Första timmen gick åt till att stå i kö och försöka köra om i 10cm nysnö. Mitt mål var att gå under 4 timmar men med ett snitt på omkring 13km/h första 1:20 insåg jag ganska snabbt att det målet redan var kört. Jag slet som ett djur under resten av loppet och körde tillslut i mål på en 31a plats med tiden 4:16. Tiden efter loppet är för många en välkänd historia som innehöll bland annat vätskebrist, en rullstol, 10 koppar buljong i sjukstugan och många arm-i-arm promenerande med Kalle och Johan. Trots strul innan och efter var det en helt fantastisk känsla att faktiskt vara nöjd igen. Jag hade nästan glömt av hur det känns.

Träning i Passo di Lavaze innan Marcialonga

Passo di Lavaze

Marcialonga

Men det där positiva och att känna sig i form blev tyvärr kortvarigt. När jag kom hem från Marcialonga blev jag sjuk, gick miste om 2 långlopp och 12 dagar med träning. Nästa tävling blev stakfesten i Åkulla (42KM) där jag visserligen vann men där det gick väldigt segt. Om det berodde på mig eller på ett vansinnigt blött och milt före var däremot oklart.

vinst i Åkulla Ski Marathon.

Så har vi då kommit fram till veckornas vecka när man verkligen vill vara i form: Vasaloppsveckan. Jag åkte upp redan på Onsdagen och hade därför ett par fina dagar i Orsa Grönklitt inför TjejVasan (30KM). Inför loppet var det många som pratade om att köra ovallat men jag fegade ur och valde på förhand att gå med fäste. Det visade sig tyvärr vara fel val. Jag hade nämligen fäste under skidorna men det fäste aldrig minsta lilla vilket jag lite olägligt nog upptäckte i den första backen. Jag stakade mig upp men tappade otroligt mycket de första kilometrarna och såg sen en lång, lång armé av tjejer med fäste försvinna.
Senare under loppet kom jag ikapp Louise och vi turades om att dra och gick i mål efter varandra. Jag som 54a och hon som 55a. Sist jag körde TjejVasan kom jag på en 33e plats och då var jag ändå totalt bortvallad så i år hade jag ganska mycket större förhoppningar än den placering jag tillslut fick.

Efter TjejVasan blev det några vilodagar inför nästa kamp under veckan uppe i Dalarna: HalvVasan (45KM). Här bestämde jag mig tack och lov för att staka på blanka skidor vilket med tanke på klisterföret var helt rätt val! Det längsta jag stakat på tävling tidigare var 42KM så det var väldigt nervöst att se hur kroppen skulle reagera på sträckan. Och än mer nervösare var jag för stigningarna upp till Oxberg. Kom jag bara upp där så visste jag att det skulle gå bra in till Mora, den sträckan stakade jag ju bara några dagar tidigare.
Jag kom iväg bra i starten och hamnade i en bra klunga av herrar. Jag kunde se herrledaren ganska länge så jag visste att jag även låg ganska bra till i totalen. Men när stigningarna började efter 5-6KM försvann åkarna med fäste och jag hamnade i ett ingenmansland. Det var tungt med stakningen och på ett par ställen fick jag saxa en kortare sträcka för att försöka spara mig lite. När jag kom upp till Oxberg hade en hel del herråkare passerat mig och jag hoppades att jag skulle orka och att valet att gå ovallat skulle löna sig. Strax innan Oxberg stötte jag på en herråkare som såg att jag kom och sedan bad mig lägga mig bakom honom så han kunde dra mig. Jag var ju inte direkt sen med att tacka ja till det om man säger så.

Vi åkte sen med varandra hela vägen in till Mora. Han hade drickalangning på ett par ställen då han även var snäll nog att ge mig efter att han druckit. Efter ett par gånger uppfattade langarna det och sen fick jag en egen mugg som de räckte åt mig när vi kom förbi. Jag var helt chockad över hur underbara de var och över all hjälp jag fick! Tyvärr kunde jag inte göra detsamma tillbaka vilket jag skämdes otroligt mycket för och bad om ursäkt för sen när vi kom i mål. Det blev i alla fall en vinst i HalvVasan även 2014 och jag var väldigt nöjd med min insats efter loppet. Jag gjorde rätt i att gå ovallat, klarat av det och försvarade till och med vinsten från 2012.

Så kommer vi då till årets höjdpunkt. Loppet där allt måste klaffa och man allra helst vill vara i sitt livs form. Under mina tidigare Vasalopp (90KM) har allt mer eller mindre klaffat rätt bra och kanske är jag lite bortskämd med det. För i år då allt som kunde gå fel gick fel så var jag på något sätt helt oförberedd på det. Vasaloppet har alltid varit det lopp där jag gör bra ifrån mig och även om jag inser att det är väldigt naivt av mig så trodde jag att det skulle göra det även i år, nästa år och året efter där. Ni vet hur man tänker att "det händer andra men inte mig"? Ungefär så tänkte jag.
Det var en tappad flaska i första backen, skidor som aldrig fäste utan tvingade mig att staka varenda meter av det jäkla loppet, obefintliga spår, skidor som sög fast, en kropp som gick sönder helt och hållet och en 52a plats (tidigare bästa placering var 27).

Mysåkning och tester i Smågan ett par dagar före Vasaloppet.

Efter Vasaloppet tog jag en lite längre viloperiod för att försäkra mig om att inte bli sjuk inför Birken. Det gick väldigt bra fram tills dess att jag fick influensan i Lillehammer dagen före loppet. 12 dagar utan träning senare började jag staka lite smått igen men det kändes aldrig helt okej. Den lilla form som funnits där efter HalvVasan var som bortblåst. Ett par dagar senare reste jag upp mot Åre och ja, vi vet ju alla hur det gick.

Skall man sammanfatta vintern lite kort så blir det väl något i stil med: inte riktigt min säsong. Två perioder med skador där det försvann över två veckors träning och två långa sjukdomsperioder där det försvann 4 veckors träning.

Jag försöker hitta små positiva fragment av det jag upplevt i vinter och har trots brist på fina resultat kommit fram till väldigt mycket som jag är nöjd med. Om jag ser till mig själv och mitt egna tränande så har jag lärt mig mycket om vad jag skall göra och inte skall göra i sommar och under kommande höst/vinter. Jag kommer lägga om både träning och kosten en hel del. Kosten skall Tobias på Fitness by Sweden hjälpa mig med.

Ser man till andra saker är jag väldigt glad för att jag fått resa runt i Europa och i Sverige och uppleva så mycket med så många olika människor. Jag har lärt känna många nya vänner och trots nederlag under själva tävlingarna haft så otroligt roligt med alla innan och efter loppen. Jag har blivit lyft, peppad och hjälpt på ett sätt som jag är otroligt tacksam och glad över. Så tack till alla som hjälpt mig med valla, burit runt på mig nere i Italien, lugnat ner mig innan lopp, langat dricka åt mig, stått med extrastavar, glatts tillsammans med mig efter framgångar, tröstat mig i motgångar, fått mig att tro på mina styrkor som skidåkare, hetsat mig till att staka mer och på andra sätt hejat fram mig under säsongen. Jag tycker så mycket om er och är glad att jag har er.

Tack också till mina fantastiska sponsorer. Utan er hade jag aldrig kunnat köra så många deltävlingar i Ski Classics som jag faktiskt gjorde. Det faktum att ni tror på mig och gillar det jag gör värmer verkligen och gör mig så glad. Speciellt nu när jag haft en lite tuffare säsong. Jag är otroligt motiverad inför sommarträningen och hoppas på att jag får möjligheten att tävla i Ski Classics även nästkommande säsong. Mycket kan hända på ett år, för ett år sen kunde jag inte gå, inte sitta och jag vägde 90KG. Jag har därför all tro på att jag kommer få en resultatmässigt bättre säsong nästa vinter.

Ett extra stort tack vill jag sen rikta till mamma, pappa, Malin och Axel för all hjälp jag fått med Charlie när jag rest bort. Jag kommer aldrig kunna återgälda allt ni gör för mig och är glad för att ni aldrig håller det emot mig utan fortsätter att hjälpa mig förutsättningslöst. Jag älskar er.

10e dagen utan träning, Årefjällsloppet och Viared Classic Rollerski.

Det blir ett Årefjällslopp för mig kommande helg. Jag har vanligtvis all tro på mig själv men realistiskt sett så kommer resultatet inte bli ett toppresultat. Dels för att jag varit sjuk länge och dels för att formen inte var särskillt bra innan jag blev sjuk. Min fina vän Louise har lovat att hjälpa mig med draghjälp men med tanke på vad hon registrerar för träning på FunBeat och med tanke på hur stark hon är så kommer jag vara väldigt nöjd om jag ens orkar haka på. Det faktum att banan kommer gå på orginalsträckan har en stor del i att jag bestämde mig för att köra (samt att Samuel peppade upp mitt festhumör inför banketten). Även om det inte går vägen under tävlingen så kommer jag i alla fall ha kört banan en gång och vet vad som väntar nästa år då uppladdningen förhoppningsvis kommer vara bättre.

Nu är det ju även så sent i säsongen så man kan börja se lopp som träning inför rullskidssäsongen. Landsjön runt drar igång säsongen den 27e April. Jag har inte bestämt om jag kör det än pga att sabbhjul + tävling + brant utförskörning inte är så bra för mig och min förkärlek för diken..
Därpå följer det nystartade loppet Viared Classic Rollerski som går av stapeln den 11e Maj i Boråsområdet. Loppet spontanstartades för en vecka sedan av bland annat Erik Wickström och man fick snabbt utöka antalet startplatser som från början bara var 50 stycken. I dagsläget är antalet anmälda 190stycken och man har nu en kölista (!) där man kan anmäla intresse och eventuellt få startplats ifall någon blir sjuk/skadad osv. Fantastiskt roligt med det stora intresset och startfältet är grymt bra både på herr- och damsidan. Loppet är 37KM långt och körs med träningshjul.

Klar för revansch i Vasaloppet.

Klockan 09:00 i morse var jag en av alla de som satt framför datorn och svor medan F5-tangenten gick varm. Anmälan till Vasaloppet öppnade och på grund av det hårda trycket kraschade deras hemsida. Jag gav upp efter en stund, läste att man hade stängt ner hela anmälan och tänkte att de säkert skulle flytta hela kalaset till en annan dag. Så jag började pyssla med annat. Plockade lite, lekte med Charlie och tittade på paralympics. Det var en ren slump att jag 09:55 såg att man ändrat anmälan till 10:00. Idag.

Jag lyckades anmäla mig 10:00 men när jag 10:01 skulle anmäla Tomas hamnade han på väntelista. Jag trodde på riktigt det var ett skämt. En minut?!

Till alla er som är stressade över att ni inte har plats vill jag däremot säga att ni inte behöver stressa. Om ni verkligen vill åka kan ni börja träna, boka boende och ställa in er på att ni kommer köra. Det finns alltid massvis med platser till salu i Februari, då ofta till ett lägre pris än vad det kostar om man köper den direkt av Vasaloppet. Det finns alltid de som ångrar sig, inte har tränat tillräckligt, blir sjuka, skadade osv. Tre gånger har jag köpt min plats i andra hand och har då sparat mellan 300,- och 600,-. 2012 köpte Tomas sin plats två dagar innan.

På Tisdag öppnar anmälan till HalvVasan och TjejVasan. Jag tar inget för givet och kommer hänga på låset då också. För visst blir det en trippel för mig i Vasaloppsveckan även 2015! :-)

DNS i Birken av två olika anledningar.

Birken blev alltså inställt igår, men jag var inte en av de åkarna som stod i Rena och var ledsen över det. När vi åkte upp i Torsdags började jag känna mig lite hängig. Lagom till vi kom fram till Lillehammer hade influensan lägligt nog brutit ut helt. Frossa, feber, muskelvärk, spänningshuvudvärk och annat mysigt kom smygandes och jag insåg ganska fort att det inte skulle bli någon tur över fjället för min del. Fredag morgon åkte vi hem till Anderstorp igen. Det var riktigt ledsamt att åka ifrån ett soligt, snötäckt Lillehammer utan ett moln på himmeln för att komma fram till ett Anderstorp i ösregn och utan snö.

Igår morse laddade jag istället kaffemaskinen och ställde in mig på att se loppet från tv-soffan. Men det blev ju som ni säkert vet inget lopp. Man skulle kanske kunna tänka sig att det skulle kännas lite bättre för min del då, eftersom jag ändå var sjuk, men jag hade verkligen sett fram emot att se det på tv. Särskillt eftersom damerna skulle få starta en hel halvtimme före herrarna.

Under inlägget under det här fick jag frågan om vad jag tycker om att det blev inställt. Jag tycker nog det var väldigt tråkigt och lite underligt. Det jag tyckte var mest försvånansvärt var att man inte släppte iväg eliten. Jag förstår på ett sätt att man inte vill ha ut 13 000 motionärer på olika fysiska nivåer  men eliten är löjligt vältränade och hade nog klarat av det aldelles utmärkt. Sen trodde jag faktiskt att hela poängen med de där obligatoriska artiklarna i ryggsäcken ska finnas där beroende på att det kan blåsa uppe på fjället...
Sen är det såklart väldigt enkelt att sitta här dagen efter och tycka att det borde ha körts någon form av tävling. Hade man släppt iväg åkare och det börjat blåsa mer uppe på fjällen hade utslaget kanske kunnat bli väldigt illa. Jag tycker mest synd om alla de som rest långt för att kunna delta. De som flugit till Norge från Kanada bara för loppets skull, till exempel.

För min del så vet jag inte riktigt om säsongen är slut nu eller om jag har ett lopp kvar. Idag vaknade jag upp med ett bäcken som är snett igen. Den här gången utan att jag egentligen gjort någonting. Det har bara blivit snett. För fjärde gången den här säsongen. Jag skulle ge mycket för att ha en kropp som fungerade på samma sätt som innan graviditeten..

Maxpuls på 237 och vinst i Tranemoloppet.

Igår kväll var jag med på klubbträningen hemma i Anderstorp för första gången sen innan jul. Under hösten var jag med på varenda pass men nu under säsongen har det varit mycket resor och annat som gjort att jag aldrig kunnat vara med.

Jag har slitit ganska mycket med mig själv i det sista och varit väldigt nedstämd och lite ledsen på grund av resultaten i TjejVasan och Vasaloppet. Så jag tyckte på förhand det skulle bli ganska jobbigt att gå dit där man visste att man skulle få mycket frågor och folk generellt skulle prata mycket om Vasaloppsveckan. Men det gick helt okej, en del hade lite för mycket åsikter om hur jag lägger upp mitt tränande och tävlande,  men de flesta var trevligt nyfikna och väldigt peppande. 

Geir-Inge höll i själva passet och hans pass brukar alltid hålla lite sådär lagom maxpuls-status. Passet var delat i tre delar med fokus på olika saker. I början körde vi styrka/rörlighet/fys i par och jag var då i par med Anders. Det skulle visa sig att vi var ganska jämna och det var jätteroligt att träna med honom. 

Andra delen av passet var en återkommande del i Geir-Inges pass: hinderbaneintervaller. Vi hjälptes åt att bygga upp banan och delade sen in oss två och två. Sen var det full fart! 10 varv per person och när man sprungit ett varv bytte man av och fick vila den tiden det tog för den andra att ta sig runt banan. Första intervallen var ganska kontrollerad för min del. Pulsen upp på 195 och sen ner på 180 medan Anders sprang. På andra intervallen hände däremot något. Vet inte om det var att jag pressade mig själv, att jag får så otroligt mycket adrenalin när tävlingsinstinken kopplas på eller en kombination av båda; men helt plötsligt var det som att jag kastat mig rakt in i en vägg. Mjölksyra i varenda liten muskel i hela kroppen och ett vansinnigt illamående. Och det kom på två sekunder! När jag tittade på pulsklockan trodde jag först jag såg fel. Där stod 230. Under vilan när Anders sprang sjönk det till 223. Sen var det på't igen. 235. Vila. 236. Vila. 237. Och jag mådde så vansinnigt dåligt hela tiden. Pulsen var högre än någonsin och högre än vad jag ens trodde var möjligt. Tidigare har min högsta uppmätta puls varit 224. Den här säsongen har den aldrig varit högre än 219.

När alla 10 varv var avklarade hävde jag i mig varenda droppe vatten jag tagit med mig och hoppades på att allt skulle vara över. Då kommer nästa övning: hinderbaneintervaller. Igen.  Dubbla varv x3 per person. Klockan visade någon minut senare långt över 230 i puls. Igen.

Efter dödsintervallerna körde vi som tur var lite lågintensivare träning i form av styrka med egen kroppsvikt innan vi avslutade med strech. En kort löptur hem senare blev det dusch, mat och sen gjorde jag inte mycket mer den dagen...

Snittet avser hela 90min-passet. Under de 30 minuter som intervallerna höll på snittade jag 219...

Idag vankades det tävling igen. Tranemoloppet (6KM intervallstart, från början tänkt att vara 10KM) gick av stapeln i ett fantastiskt härligt vårväder. +8 grader och strålande sol! Första loppet i Sverige med sol och första loppet för säsongen utan underställ. Hur var spåren och snön om det var så varmt? tänker ni. Jag kan tala om att de var helt makalöst fantastiska. Tranemo IF har verkligen gjort ett enormt jobb under hela vintern och man är inte sämre nu frampå vårkanten. En 1,5KM lång konstsnöslinga hade man med gemensamma krafter och många timmars jobb fått ihop. Man hade även lite tur med vädret natten till tävlingen så spåren hade till och med frusit ihop lite grann och var riktigt hårda och fina på sina ställen.

Jag var på plats tidigare än någonsin för att heja på AOK's miniortjejer som också skulle tävla. Allihop gjorde jättebra ifrån sig och efter att de gått i mål blev Charlie sällskapets mittpunkt. Han var väldigt nöjd över att ha så många som ville leka med honom och dra honom i hans pulka.

Innan start försökte jag värma upp så gott det gick, men ärligt talat hade jag helt fruktansvärt ont i hela kroppen efter intervallerna kvällen innan. Låren, vaderna, ryggen och axlarna brände och det gick inte över. Jag värmde upp lite kort på skidorna och testade fästet men det kändes rent ut sagt skit. Hade det varit en annan tävling hade jag haft panik över det men hela tanken med starten i Tranemoloppet var ju att det skulle bli ett bra träningspass och inte något toppresultat tids- eller placeringsmässigt.

När starten gick kändes det inte bra. 500 meter senare kändes det som om minsta lilla vindpust skulle kunna få mig att ramla omkull. Det gjorde så jävla ont. Jag hann aldrig titta på pulsklockan men kände att den rusade upp på A3 på en gång. Första varvet körde jag i spåren men efter att ha testat att ligga brevid spåren höll jag mig där resten av loppet. Klistret fäste inte alls i spåren men det fäste hyggligt utanför. Utför gick det betydligt fortare utanför spåren än i.

När jag halvvägs ut på mitt andra varv passerade ett gäng från Tranemo som stod längs spåret och de började hurra några sekunder efter att jag åkt förbi tittade jag bak. En annan dam, Malin Eriksson,  hade plockat in väldigt mycket på mig och var nästan ikapp. Jag försökte fokusera på mitt och började skippa diagonalen i en del uppförbackar och stakade istället. Jag upplevde att det gick fortare och så skenade inte pulsen så fruktansvärt. 

Vid varvning ut på mitt tredje varv skrek pappa att jag var 15 sekunder efter och när jag sen vände mig om på samma ställe som varvet innan såg jag att hon plockat in ytterligare. När jag varvade och gick ut på mitt sista varv sa pappa att jag var 20 sekunder efter. Jag började tänka att om jag inte kunde vinna så kunde jag i alla fall bli den som tog ut sig mest. Jag slängde mig rakt in i väggen och kände hur varenda muskel började krampa och stelna till av mjölksyra. Så kom jag till punkten där jag alltid vänt mig om och alltid sett Malin tätt inpå mig. Men när jag vände mig om på sista varvet så såg jag henne inte. Det gav nytändning i min totalförstörda kropp. Jag har aldrig långspurtat så och aldrig kollapsat så i en målfålla som jag gjorde idag. Så fort jag var över mållinjen seglade jag ihop som en blöt fläck mot snön. Så låg jag där. Hade ont och väntade. Såg Malin komma men kunde inte avgöra om det gått 20 sekunder eller 1 minut sen jag gått i mål.

När speakern sa att jag vunnit med 8 sekunder blev jag så otroligt glad. Jag var 20 sekunder efter inför sista 1,5km och hade alltså plockat 28 sekunder på den korta sträckan! Ett stort steg för någon som inte gillar kortdistans och vars kropp vanligtvis inte vaknar förrän den passerat milen... Och så otroligt roligt i och med att mina muskler var helt slut redan på förhand.

Efter loppet blev det prisutdelning, dusch, korv, våffla, skidåkning för Charlie och lite mer pulkaåking innan det bar av hemmåt. Bortsett från veckan i Italien under Marcialonga blir detta mitt finaste skidminne från säsongen. Allt var så bra! Stämningen, vädret, spåren i Tranemo. Att Charlie var med, att vi hade så roligt och att jag vann trots kortdistans och dödstrött kropp redan innan start.

Stort tack till Tranemo IF för ett superarrangemang. 

Tranemoloppet 2014

Distans: 6,1KM

Tid: 19:19

Snitthastighet: 18,95km/h - 3:10min/km

Maxhastighet: 40km/h

Placering: 1 i D21

Jobbigt att vara med på skidtävling.

Sommaren 2013 .

Trots att jag har minst tre tävlingar kvar den här säsongen har jag börjat se fram emot sommarträningen. Jag ser fram emot att försöka göra allt för att Vasaloppet 2015 inte skall bli den flopp som söndagens Vasa blev. Jag skall träna mer, bättre och smartare än förra sommaren.

Sommaren 2013 var minst sagt en fantastisk sommar med massor av kärlek, träning och (förvånansvärt nog) ganska mycket sol. Minns ni?

Såhär kom jag till en sommarfest efter att ha sprungit strax över 3 timmar. I min umgängeskrets ger alla träningspass på 3+ timmar dispens från klädkoder, som tur är.

Jag var ganska ensam om att ha med mig bröstspump till rullskidtävlingarna..

Skidåkarportion till vänster, speedwayportion till höger.