fredag 23 maj 2014

Fystest i Växjö & intervaller på Isaberg .

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till alla som hörde av sig med trevliga kommentarer efter mitt föregående inlägg ang AOK. Av besöksantalet på bloggen att döma så förstår jag ju att många bryr sig om det jag håller på med i någon mån och gillar det jag sysslar med men det var väldigt trevligt att så många tog sig tid att kommentera/maila peppningar och medhåll :-)

Den senaste veckan har varit en riktigt bra träningsvecka. Efter mitt 4-timmarpass förra Lördagen tog jag en vilodag på Söndagen innan det blev ett långt och rejält styrkepass med tillhörande löpning på Måndagen. I Tisdags utmanade jag sen mina höfter med 2h terränglöpning och det kändes så bra efteråt att jag klämde till med ett intervallpass på Thorax Trainern på kvällen :-) Löppasset var det första på länge som jag gjorde utan barnvagn och det var riktigt kul att äntligen kunna utforska de små och knixiga stigarna i Vetlandaskogarna som man aldrig kan springa på när Charlie är med i Charioten.

I Onsdags var Tomas i Danmark och körde och jag ville gärna ha lite tid med Charlie efter att ha tränat mycket tidigare i veckan så istället för att pressa in träning under dagen körde jag distans på Thoraxen på kvällen när han somnat.

Igår var det dags för det årliga kroppsbesiktningen i Växjö hos specialistläkargruppen. Man går igenom hela kroppen; hud, ögon/syn, hjärta, muskler, kollar blodvärden. Och så det roligaste av allt på hela dagen: Cykeltestet! Förra året lyckades jag komma upp i 175% av vad som är normalt för kvinnor i min ålder. Jag visste att det skulle bli svårt att slå och när syran började komma redan vid 225watt trodde jag aldrig att jag skulle kunna slå förra årets resultat. Det gjorde så ont och var så tungt men på något sätt lyckades jag pressa mig upp på 300watt och klarade hela den minuten. Jag försökte även på 325watt men efter drygt 15 sekunder var jag tvungen att vika ner mig. Jag blev först lite besviken över att inte ha klarat hela minuten på 325 också men det försvann ganska snabbt när de som hjälpte mig kring testet sa att ingen kvinna någonsin hade klarat hela minuten på 300watt i Växjö tidigare! :-) Procentmässigt blev resultatet i år att jag har en hjärtkapacitet på 191% av vad som är normalt för kvinnor i min ålder/viktklass.
På väg hem från Växjö stannade vi på en kaningård där man kunde sitta och äta god mat tillsammans med fina gårdskaniner. Charlie, som har blivit lika kanintokig som jag, var väldigt nöjd.

Charlie klappar kaninen.



Idag följde Axel med mig och Charlie till Isaberg för att passa/leka/ha picknick med Charlie när jag sprang intervaller. Efter en dryg timme och 12x 90 sek med konstant syra åkte vi hemåt där jag duschade och åt innan det bar av mot familjen Elmblads hus. Jag spenderade sen en kanontrevlig eftermiddag hemma hos Micael där vi gick igenom det som varit och diskuterade kring träningen framåt. Jag är så glad över vårt samarbete och jag tror att det kan bli riktigt, riktigt bra.

Ikväll har vi bara myst och firat världens bästa pappa som fyller 55 år idag :-)

Intervaller på Isaberg med stavar från Salomon.
Axel och Charlie :-)

Picknickhörnan.

tisdag 20 maj 2014

When the whip comes down like fire, you've got to fight back like a lion. Hear the echo around the world - you're gonna get what you deserve.

Efter tävlingen förra helgen blev det lite ofrivillig vila på grund av höfter som satte stopp för löpning och en bortrest sambo som satte stopp för all träning förutom just löpning ;-) 

Men när Tomas kom hem förra Onsdagen fick jag till både löpintervaller, styrketräning och ett långt löppass inom loppet av ett par dagar. På Fredagen var det sen tänkt att jag, mamma, min syster Malin och Charlie skulle resa till Norge för att fira vår nationaldag, men de planerna skrotades i Borås efter en dag där ingenting gick som det skulle. Först tankar mamma fel bränsle i bilen så den måste bogseras till en bilfirma för att tömmas. Vi blir lite försenade. Vi får efter en stund information om att det skall ta ett par dagar innan mamma får tillbaka bilen varpå vi packar in all packning i min bil. När vi sen av en slump åker ner till bilfirman så visar det sig att mammas bil redan är färdigslangad. Vi åker hem igen, packar om till mammas bil och vips så var vi mycket försenade. 

I Borås, precis innan vi skall svänga upp mot Göteborg, kaskadkräks Charlie sen upp vad som känns som flera liter mjölk i hela baksätet. Jag får panik och mamma kör till McDonalds där vi får låna vatten för att tvätta av både bil, barn och bilstol (Tusen tack till personalen! ♥). Vi spenderade sen 1,5 timme i Borås där vi åt och väntade på att bilbarnstolen skulle torka. Vi var nu väldigt, väldigt, väldigt försenade. I och med att vi inte visste om Charlie bara var åksjuk eller hade blivit magsjuk, samt att bilen luktade apa och vi inte var jättesugna på att spendera ytterligare 4-5 timmar i den så slutade det med att vi åkte tillbaka till Anderstorp igen. Mycket jobb som sen bara resulterade i ett McDonaldsbesök i Borås, alltså ;-)

På Lördagen kändes det väldigt tråkigt att inte kunna fira med alla andra i Norge. Jag har en kusin på två år och hade sett mycket fram emot att se honom och Charlie leka ihop. Men dagen som började tråkigt blev tillslut den bästa på länge. Någon timme efter frukost gav jag mig ut på rullskidorna i ett molnfritt Anderstorp. Jag stakade sen mot Gnosjö och vidare uppför Söderbybacken. När jag och LGR-gänget körde intervaller där i höstas trodde jag aldrig att jag skulle orka staka uppför den så det var en fin egoboost :-) Passet fortsatte sen mot Kulltorp där jag svängde av mot Anderstorp för att sen staka fram och tillbaka mellan Anderstorp och Gnosjö två gånger. Passet slutade på 4 timmar och 62 stakkilometer. Ett helt otroligt pass där jag varken blev trött i kroppen eller i huvudet. 

När jag kom hem fortsatte vi sen nationaldagsfirandet med grillmat, speedway GP från Tammerfors,  rödavinbärstårta och Charlie fick smaka glass för första gången.

I toppen av backen ner mot Bårebo. Där gäller det att bromsa om en inte vill ligga i 60+ km/h.

Försök till stämningsfull nationaldagsbild. Gick väl sådär. Ska införskaffa större flagga till nästa år.

Charlie och hans livs första glass. (OBS innan jag får 100 kommentarer om vilket monster till mamma jag är "SOM GER EN ETTÅRING GLASS?!" så vill jag informera om att mormor åt 95% av den)


Den här veckan har jag än så länge fått till tre riktigt bra pass. Igår var jag på gymmet och styrketränade, idag sprang jag 2 timmar i skogen på morgonen och körde stakintervaller på Thorax framför Indianerna-Vetlanda när Charlie lagt sig. Resten av veckan innehåller bla cykeltest i Växjö, 5000-meterstest på Thorax Trainern, intervaller i Isabergsbackarna och ett långpass på rull. På Fredag skall jag även träffa Micael för att gå igenom träningen framöver :-) 

Styrketräning i världens skönaste EXO-linne från Salomon!

Bilder från dagens distanspass i skogen.

Såhär glad blir jag varje gång jag överlever ett pass på Thorax Trainern.

För att verkligen gå från det ena till det andra så fick jag för ett par veckor sedan en väldigt tråkig nyhet ang. min klubb AOK. En nyhet som tog väldigt hårt på mig. Skall jag vara ärlig var det längesen jag blev så ledsen som då. Jag låg hemma i två dagar och bara grät. Mest på grund av allt jag kommer behöva ställa in och inte kunna åka iväg på efter det som hänt. Jag kommer aldrig förstå mig på människor som utan egen vinning och helt oigenomtänkt kan förstöra så mycket för mig som mina så kallade "klubbkamrater" har gjort. Jag förstår inte hur man med gott samvete kan förstöra så mycket av det jag slitit i flera år för. Anledningen skulle tydligen ha varit att jag "ändå inte är en del av klubben för att jag bedriver en egen satsning" och att "AOK skall inte syssla med elitverksamhet". Den svenska avundsjukan har fan inga gränser.
Jag har varit medlem i AOK i 23 år. Jag har sprungit, orienterat, åkt skidor för klubben och hjälpt till på ungdomsträningar. Jag har gjort reklam för klubben i radio, i tidningar, i tv. Jag har gått på de pass som klubben har som jag har kunnat, oftast Fredagsträningarna då de passen har passat bäst in i min träningsplanering.
Och vad var det värt? Ingenting. 

Därför känns det extra skönt att kroppen i alla fall svarar nu. Att träningen känns kul och att den går bra. Att jag orkar och känner sån stor motivation och träningsglädje. Men en sak är säker: Jag accepterar fan inte det ni gjort mot mig.



OBS eventuella kommentarer från personer som känner igen sig i texten om AOK kommer raderas och ej publiceras. Ni behöver alltså inte bemöda er med att skriva. 

måndag 12 maj 2014

Viared Classic Rollerski 2014

Igår var det dags för tävlingspremiär på rullskidor strax utanför Borås. Nystartade Viared Classic Rollerski (32KM), som rekordsnabbt blev sveriges näst största rullskidlopp efter Alliansloppet, kördes på en ganska kuperad landsväg från Viared mot Seglora. I Seglora vände man och körde tillbaka samma väg.

De senaste veckorna har jag på grund av starka överträningssymptom, höftproblem och annat otrevligt inte tränat så mycket. I April tränade jag mindre än 5 timmar totalt, vilket så här i efterhand var det smartaste jag gjort på länge. Nu har jag börjat träna lite smått igen, men inga jättemängder. Förberedelserna inför ett lopp skulle med andra ord kunnat vara bättre än vad de var. Men jag ville tävla, för att se om det här med överträningen blivit bättre eller fortfarande var lika dåligt dom under säsongen.

Jag tyckte jag kom iväg helt okej i starten. Jag är segstartad men försökte bita i för att inte tappa för mycket på de andra. Efter någon kilometer kom en utförskörning där jag fegade ur totalt och såg de andra tjejerna försvinna bort. Efter en stund såg jag dem inte längre. Jag var ute och tränade för ett par dagar sedan och mitt i en utförskörning på 90-väg så låste sig bakhjulet. Jjag ramlade och skrapade upp skapliga ytor på både ben och armar. Det hängde verkligen i mentalt och var nog ganska avgörande då jag tappade mycket fart utför. Jag vågade inte så mycket som man måste våga.

Efter 10-12KM (gissar jag mig till då jag pga urladdning körde utan klocka) kom jag ifatt Fia. Jag hade ingen aning om placering men eftersom Fia är väldigt duktig på rull så kändes det som ett bra kvitto att jag kunde åka jämnt med henne. Det var väldigt mycket utförsåkning mot Seglora vilket såklart gjorde att det blev väldigt mycket uppför när vi vände och åkte tillbaka mot Viared igen. Strax efter vändningen efter 16KM kom Catharina Ramhult ifatt oss och vi låg i en klunga uppför den längsta stigningen (som verkligen var lång!). Jag gjorde mitt bästa uppför men kände verkligen av bristen på träning och att flåset var för dåligt. Jag tappade på Fia och Catharina och fick sen jaga, jaga och jaga. Jag tappade 100 meter för att sen ta in 50. Sen tappade jag 300 meter och plötsligt tog jag in 200 igen. Sådär höll det på i över 10KM där jag som längst var uppskattningsvis omkring 1,5 minut efter.

Eftersom jag inte åkte med klocka hade jag ingen aning om hur många kilometer som var kvar till målet och hade därför jättesvårt att avgöra hur hårt jag skulle våga gå på mot de framförvarande tjejerna. Jag chansade tillslut och kom efter ett par kilometers slit ikapp Catharina. Strax därefter stod pappa och skrek att det var 1,5KM kvar. Då försökte jag gå loss men efter ett par hundra meter kom en uppförsbacke där Catharina gick om mig igen och gick ifrån. Hon fick en lucka på drygt 20 meter men jag bestämde mig för att ge det ett sista försök. Ett par hundra meter innan mål stakade jag ikapp, gick om och gick tillslut i mål på en tredje plats! :-) Jag trodde att jag låg på en 4e-5e plats och blev så glad när Kalle (som själv kom på en fin 10e plats) kom och sa att jag blev trea! En pallplats på rullskidor efter så många veckors uppehåll var precis var mitt självförtroende behövde.

Jag är verkligen helt fantastiskt nöjd med mitt lopp. Mest nöjd är jag över att kroppen svarade och fungerade. För första gången sen Marcialonga så gjorde den som jag ville att den skulle göra. Jag kände mig inte orkeslös, kraftlös och trött. Det var så längesen jag upplevde det så jag hade nästan helt glömt bort hur det kändes.

Själva arrangemanget tyckte jag var jättebra. Det enda jag egentligen saknade var 1-2 vätskestationer längs med vägen (i och med att det var vändpunktsbana hade det räckt med 1-2 i och med att man då hade fått dricka 2-4 gånger) samt möjlighet till dusch efteråt. Men med tanke på hur kort tid det hela arrangerades på och alla andra saker som man tagit till sig och jobbat med tycker jag man får ha överseende med det. Mest imponerad är jag över det grymma prisbordet, att man markerat alla hålor i marken, att vi fick chip och nummerlappsvästar i tyg. Det är guld värt att slippa säkerhetsnålar som gör fula hål i kläderna.

Efter loppet träffade jag massor av trevliga rullskidåkare, bland annat Samuel och Isak från LGR-gänget som båda gjorde kanonresultat. Det var trevligt också att få prata lite med de andra tjejerna i tävlingen :-) Sen var det prisutdelning (på århundradets mest välfyllda prisbord) innan vi åkte iväg för en bit mat.

Viared Classic Rollerski
Tid: 1:38:05
Distans: 32,1 KM
Snitthastighet: 19,65km/h  /  3:03min/km
Placering: 3a i D21
Tid efter segrarinnan: +4:40 till Madde som vann och +14 sek till Fia som kom tvåa.

Övriga resultat finns här.

Jag och Kalle innan start.
Jag med en storlek för liten hjälm. Kommer aldrig glömma kvar min egen hemma igen...
Vätskesystem kom jag däremot ihåg (smart!) men jag tyckte av någon anledning att jag inte behövde mer än 0,5l vatten (dumt).


Är väldigt glad över att den här Salomon Wanderer 30L fanns kvar på prisbordet när det var min tur att välja! Äntligen en bra väska för kortare resor/handbagage på flyg! :-)


På kvällen efter tävlingen hade jag ett möte med Micael Elmblad som bla tränat Oskar Svärd, Erik Wickström och Marcus Jönsson i början av deras karriärer. Efter ett par timmar med både kaffe, powerpoint-presentationer och en bit tårta så hade jag plötsligt fått mig en tränare. Den här säsongen har fått mig att inse att jag behöver ett bollplank och behöver hjälp. Och det finns ingen jag hellre skulle ta hjälp av än Micael. En 3e plats i första tävlingen och en tränare, bättre söndag får man inte! :-)


söndag 4 maj 2014

Ortorexi kontra inaktivitet.

Jag är ganska samhällsintresserad. Okej, väldigt samhällsintresserad. Förutom Charlie, min familj, skidåkningen och allt det där skulle jag nästan vilja påstå att politik och samhället är ett av mina största intressen. Innan val kan jag ägna enorma mängder tid på att läsa in mig på vad olika partier står i olika frågor, jämföra partierna med varandra osv. Jag följer även debatter, både politiska sådana och samhällsdebatter. Således är SVT Debatt ett stående inslag här hemma varje Torsdag. Det är sällan jag missar ett program och gör jag det brukar jag se det i efterhand på play.

I Torsdags hade man ett träningsrelaterat ämne på agendan. Otrorexi kontra inaktivitet. Hälsonarkomani kontra fredagsmys. Redan där kände jag lite.. avsmak? Kan man säga så?
För mig blir det väldigt underligt att ställa något dåligt mot något som också är dåligt. Hur "vinner" man ens en sådan debatt? Och vad är poängen med att ställa två ytterligheter, där ingen är att föredra om man vill må bra, mot varandra?

Själva debatten i sig blev enligt mig aldrig riktigt bra den heller. Lite skrik, mycket gap och personer som avbröt varandra resulterade i att när programtiden var slut hade man egentligen inte åstadkommit så mycket mer än att ge tittarna huvudvärk.

Skall man däremot försöka sig på någon form av analys av åsikterna tycker jag båda sidor hade sina poänger. Jag håller med Colting om att inaktivitet är ett större problem än ortorexi. Det finns fler personer som lider av problem kopplat till övervikt än vad det finns ortorektiker. Däremot tycker jag det är underligt av honom att plocka fram det som om det vore relevant. Det finns fler personer som dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i cancer i Sverige. Betyder det att det är mindre viktigt att diskutera cancerproblematik och botemedel än vad det är att diskutera och lösa hjärt/kärl-problematiken? Nej, det gör det inte.
Det är fler som lider av problem kopplat till inaktivitet än av ortorexi, men samtidigt ser man att ortorexin ökar. Är det då inte positivt att man tar upp ortorexi INNAN det blir lika många som lider av det som av inaktivitet? Att man jobbar förebyggande med problemet? Istället för att ta upp det om 10år när då eventuellt är ett riktigt stort samhällsproblem men det redan är för sent för många människor.

Colting hade även åsikter kring att media de senaste veckorna belyst träning som något negativt. Detta var dåligt på grund av att alla som redan är inaktiva skulle bli ännu inaktivare. De skulle liksom få vatten på sin kvarn och stanna kvar i soffan med sin chipspåse istället för att bli motiverade att springa maraton. Jag tror inte riktigt det fungerar så. Om man som totalt ointresserad av allt vad träning är ser att överdrivet tränande och för hälsosamt ätande kan vara ett problem har jag svårt att se att man skulle tänka "Vilken tur att jag aldrig rör på mig och äter skit!". Som inaktiv, eventuellt överviktig, är man VÄL medveten om hur farligt det är att vara just det. Man blir nämligen påmind om det hela jävla tiden.

"Så farlig är din feta mage". "Så stor risk löper du att få hjärtinfarkt om du är överviktig". "Om du som kvinna har en midja på över 70cm kommer du dö i förtid". "Så blir du av med din farliga bukfetma".

Hela mediasamhället är fullt med pekpinnar och information om hur farlig den där lilla valken är. Hur mycket cancer du får om du fredagsmyser lite för mycket. Hur tidigt du kommer dö om du inte passar i en storlek 34. Hur du skall gå ner i vikt så snabbt som möjligt, vilken diet som är bäst, hur du springer milen på under 40 minuter. Hur du tappar 10kg fett på tio minuter. Vi matas med det hela tiden, varje dag. Och om man bara öppnar ögonen och ser bortom sitt egna liv så ser man det.

Under det året jag varit mammaledig har jag spenderat enorma mängder tid framför program som TV4 Nyhetsmorgon och Efter Tio med Malou. Det går inte en vecka utan att någon är där för att ge dig det senaste tipset om träning, träningskläder, hur du finner motivation, vilka tävlingar du skall anmäla dig till, hur du snabbt läker ihop om du är skadad eller hur du skall äta för att boosta din fettförbränning så mycket som möjligt. Ibland har man temaveckor där man tar upp nya tips varje dag. För en månad sedan var där en dietist som påpekade hur bra det är att träna om man är riktigt hungrig, med tanke på att kroppen då går på reserv och bränner fett.

Är det då verkligen rimligt att sitta och kritisera det faktum att det för en gångs skull tas upp att det finns en problematik i att folk tränar för mycket, äter för hälsosamt och mår dåligt av detta? Jag tycker fan inte det.

Bilder samlade från en veckas nyhetsspaning på Aftonbladet. 

Att sen försöka avproblematisera ortorexin med att "Jag har aldrig träffat någon som mått dåligt av träning och hälsokost" och ställa frågor som "Hur många är det som dött då?" när Yvonne Lin pratar om träning tycker jag tyder på en oförmåga att sätta sig in i andra människors problem och i andra människors liv. Bara för att man själv inte upplevt något; träffat någon med ett visst problem eller själv upplevt en viss verklighet så betyder inte det att problemet inte existerar eller att problemet inte är verklighet för någon annan, eller många andra. Jag har aldrig sett en koalabjörn, men jag sitter inte och säger att dom inte finns för det.  Det finns mer i världen än det liv man själv lever och de upplevelser man själv sitter på och när man förstår det så har man vunnit väldigt mycket.

Och för att reda ut en ganska viktig del av ortorexin: det handlar inte om att man tycker det är "lite jobbigt" att missa ett träningspass. Jag har läst texter från ortorektiker som känner dödsångest om de missar ett träningspass. Som upplever en enorm stress om man äter något som man inte borde. Som inte tycker det är kul att träna längre men som måste träna. Annars kommer ångesten och trycker över bröstet som ett brev på posten.

Det är inte bra med överdriven träning eller överdrivet hälsosamt ätande om man själv får ångest utav det. Nej, Colting, du dör inte av det, men man får inte heller ett drägligt liv vilket räcker gott och väl för att problemet är värt att ta fram i ljuset.

Och angeånde det här med att träning skall vara kul. Med kul menar man inte att man måste springa omkring och le fånigt under löpturer eller skratta under spinningpass. Det handlar om att känslan i ens kropp, att den där grundkänslan när det kommer till träning, skall vara positiv. När man tänker på att man skall på det där Body Pump-passet med kompisen på Lördag så skall man ha en grundkänsla som är att det skall bli kul - och inte en grundkänsla av ångest.