Svaret på frågan "Hur snabbt kan man åka skidor när man i stort sett bara tränat crossfit tre månader innan tävling?" är: helt okej snabbt ändå :-)
Jag och pappa reste upp mot Mora i Lördags förmiddag (något ingen som följer mig på snapchat kan ha undgått) och så fort vi kom upp bytte jag om och mysåkte en timme i Vasaloppsspåret närmst Mora. Det var en fantastisk, nästan lite överväldigande, känsla att äntligen få stå på ett par skidor i vackra Dalarna igen.
På Söndagen körde pappa ut mig till Hökberg varifrån jag åkte "hem" till Mora igen. Spåren, föret och vädret var så bra som det någonsin kan bli och var det någon gång man skulle åkt Öppet Spår var det definitivt då. Efter skidpasset gick vi ut och åt lunch, myste med en kaffe på Waynes, tog emot vänner vid målet och gick runt inne på mässan och pratade med utställare. Riktigt roligt att se att så många montrar valt att hyra in Thorax Trainers i år, och hade egna små tävlingar både för barn och vuxna.
På Måndagen fortsatte vi vår supporter-turné längs spåret och hejade på skidåkarvänner som körde ÖS, därefter testade vi skidor och på Tisdagen var det dags.
Vi var väldigt tidiga till starten i Oxberg och började köa redan en timme innan fållorna skulle öppna. Väldigt skönt att HalvVasan också fått ett bra startsystem där det framgår väldigt tydligt var åkare ska stå utifrån vilken starttid man har. Loppet har utvecklats väldigt mycket sen jag åkte första gången och det skall Vasaloppet ha stor eloge för.
Nytt för i år (jag är inte säker på om detta ska bli en fast ändring eller om det var något som gjordes pga snöbrist i skogen) var att vi svängde ut på Oxbergssjön istället för att köra i skogen runt sjön som vi gjort tidigare år. På sjön blåste det riktigt rejält med motvind och det var en tuff sträcka. 50-60 meter framför mig såg jag en IK Stern-tjej som jag försökte hänga på men skidorna gick trögt och jag hade fullt sjå med att hänga med i min herrklunga. Att försöka bryta sig ut och gå ikapp själv var inte aktuellt.
Trots att sträckan ute på sjön inte kan varit mer än max 5-6 kilometer kändes det som en mindre evighet och det var en lättnad att få komma in i skogen kring Vasslan där vinden inte var alls lika påtaglig.
Vid vägövergången i utförsåkningarna efter Vasslan stod pappa med dryck och sekunderade mig till Malin (IK Stern-tjejen). 50 sekunder hade jag tappat på ungefär 8 kilometers åkning. Jag stressade inte över det utan tog det lugnt och fokuserade på att göra min egen grej och försökte tänka att det kan hända mycket i långlopp. Alla får svackor och min starkaste del är ju de sista 15km - inte de första. Så jag bet i och tryckte på så mycket jag orkade. Jag var och är fortfarande väldigt förvånad över hur bra tryck jag orkade ha med de få skidtimmar jag hade i kroppen.
Några kilometer senare började stigningarna upp mot Oxberg där jag plockade många herrar (tack Jonas och Ida som har fått mig att börja köra tyngre backsquats på Nano) och ganska snart såg jag Malins ryggtavla. Vid Oxbergs-kontrollen var jag ikapp och valde att lägga mig efter henne.
Jag märkte ganska snart att jag hängde på bra och hade högre fart uppför men att hon gled betydligt mycket bättre än mig. Sista biten in mot Mora är ju inte direkt kuperad och planen blev därför att försöka gå om och dra ifrån i uppförsköringarna mot Hökberg, få en lucka och att den förhoppningsvis skulle stå sig in i mål.
Men Malin var grymt stark, körde riktigt bra och bet sig fast. Jag har inte stenkoll men luckan blev nog aldrig mer än 50-60 meter som störst. I Hökberg låg vi tillsammans och i den långa utförskörningen efter kontrollen försvann Malin. Jag försökte verkligen göra allt för att hänga på, men fick inse att det inte var rätt skidval av mig och att en andraplats i HalvVasan inte direkt är fy skam med mina förutsättningar. Jag är som tidigare nämnt istället lite chockad över hur det kunde gå så bra enbart med hjälp av alternativ träning.
Jag är alltså oerhört stolt över mitt lopp. Framförallt över att jag behöll lugnet, inte stressade även om sekunderna tickade iväg upp till ledarinnan i början och inte tänkte en enda negativ tanke under hela loppet. Det sistnämnda tror faktiskt aldrig hänt tidigare.
De sista kilometerna innan mål var det enda jag tänkte på hur vackert det var med solen som kom fram, hur fantastiskt det var att få tävla utan att ha ont och hur tacksam jag är för alla runtomkring mig och min skidåkning som på olika sätt bidragit till att jag inte gav upp i somras.
Nu är det fullt fokus mot nästa säsong. Kommer fortsätta köra mycket crossfit och styrketräning på Nano men lägga in fler och fler rullskidpass allteftersom väder och vägunderlag tillåter det. Löpningen vill jag också försöka komma igång med igen inom en snar framtid.
På tal om crossfit upptar just nu "Crossfit open" en hel del av min tid. Crossfit Open är den världsomspännande tävling som vem som helst kan anmäla sig till och den första deltävlingen där det avgörs vem som tävlar i Crossfit Games (ungefär som VM i crossfit) varje sommar.
En gång i veckan i fem veckor släpps ett träningspass som får namnet "16" (som står för 2016) en punkt samt en siffra som berättar vilken vecka woden släpptes. Den första heter 16.1, den andra 16.2 osv.
Sedan har man ett visst antal dagar på sig att skicka in sitt resultat och få det registrerat för sin ranking.
Jag hade inga förväntningar på resultat men hittills har det faktiskt gått helt okej. Framförallt är det otroligt roligt när en hel idrottsvärld förenas och kör samma träningspass varje vecka i fem veckor. Det blir en otrolig gemenskap och är både givande och extremt roligt att ta del av.
 |
| I woden 16.2 skulle man göra 25 toes to bar, 50 dubbelhopp med hopprep/doubleunders och 15 squatcleans. Sen 25 TTB, 50 DU och 13 squatcleans. I tredje rundan sänktes antalet squatcleans med ytterligare två & så höll det på så tills man bara skulle göra 9 på det 5e varvet. Så långt kom aldrig jag, men efter 61 toes to bar var mina händer helt trasiga och krävde en hel del zinksalva och kopress efteråt. Så det räckte bra ändå.. :-) |