det går inte att förklara för någon som inte begriper .

Jag borde inte ta upp det här igen, dels för att jag egentligen inte orkar och dels för att det egentligen inte borde behövas. Men jag blir så trött.


I Maj förra året vägde jag som mest 79 kg. Jag var på inga sätt överviktig, jag tränade varje dag och ofta två gånger om dagen. Jag var lite mulig och go, bara.
Det mesta av träningen var ren styrketräning, och så lite cykel och rullskidor utöver det. Knappt någon löpning alls, eftersom jag hade så många kilon att bära på gick det sällan bra.


Jag körde lugna pass för att vänja kroppen vid att vara igång två gånger dagligen, och det fungerade bra. I höstas nådde jag punkten där jag kände att kroppen orkade mer. Jag behövde inte längre köra två lugna pass utan kunde mixa hårda och lugna pass och till och med köra två hårda pass en dag. Jag började köra längre och längre pass, de längsta upp emot 4 timmar. Jag började äta rätt, äta både innan och efter träning, samt läsa på mer om vad kroppen behöver och inte behöver för att således kunna plocka bort allt kroppen varken behöver eller vill ha.


Det gav resultat.
Idag väger jag 57kg. Det har på inga sätt varit lätt. Det är jäkligt tufft att hålla på som jag gör, och jag tror inte att en vanlig svensson ens kan begripa hur mycket som krävs för att leva såhär. 
Jag går upp svintidigt varje morgon, tränar, jobbar, kommer hem från jobbet, tränar igen, fixar lite i lägenheten och sen går jag och lägger mig. Varje dag. Det kräver enormt engagemang, enorm kärlek till skidsporten, enorm planering och mycket energi. Men jag älskar det verkligen. 


Därför är det både så irriterande och ledsamt att folk tror att jag har någon form av ätstörning. I det sista finns det till och med människor runt mig som har pratat om att den enda anledningen till att jag flyttade till min lägenhet var för att kunna kräkas ifred. Förlåt mig, men vad fan i helvete är det för något att komma med? Jag slår vad om att hade ni tränat mellan 2 och 4 timmar dagligen, plockat bort allt vad godis, sötsaker, alkohol, rött kött och skräpmat heter så hade er kropp också gjort sig av med överflödiga kilon. 


Det ligger en del humor i att jag faktiskt inte gjort ett jota för att försöka gå ner i vikt. Jag har kört på med min träning, hållt mig till min långsiktiga plan om att succesivt öka på både mängd och intensitet och gjort det jag vet är bra för kroppen. Om jag bara vinner Vasaloppet så spelar det absolut ingen roll för mig om jag väger 50, 60, 80 eller 120 kg. Det är aldrig vikten som har varit målet, därför lägger jag heller ingen fokus på den. Som då tyvärr andra verkar göra.


Jag hoppas att ni en dag kan se mina prestationer för det dom är, istället för att se till min kropp. Det jag har gjort med min kropp det sista året känns så bra, så fantastiskt! Även om det aldrig var målet att gå ner så mycket är jag väldigt glad att jag gjorde det, för jag mår så himla bra idag. Bara det att kunna ge sig ut och springa långa rundor utan att känna sig tung så fort det kommer en backe är helt magiskt.


Det spelar egentligen ingen roll vad jag skriver här, för ni som har de här åsikterna kommer inte ändra på dem i alla fall. Men istället för att klanka ner på mig hoppas jag att ni en dag, gärna snart, kan glädjas med mig istället. Och att ni i framtiden kan glädjas åt mina framgångar. 
Hur stor eller liten jag då än må vara.