stånkande 25åringar & Berit .

Dagen efter rullskidtävlingen, alltså igår, kände jag mig inte så pigg. Jag är inte sjuk men inte heller frisk. Jag vet inte riktigt vad det är men det är något som bara känns fel, och då har jag lärt mig att man inte skall träna. Så igår blev det en lugnt första advent, där jag svarade på massa mail, hade det fint med födelsedagsbarnet här hemma och åt chokladpuddig i sängen framför Kvarteret Skatan samtidigt som Berit hade världskrig med träden utanför.

Idag kändes det fortfarande inte bra på morgonen så jag hoppade morgonpasset och körde ett rent gympass på eftermiddagen, utan någon större uppvärmning för att inte komma för högt i puls och reta det elaka monstet som för tillfället flyttat in i min kropp ännu mer.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i gym och styrketräning.
Tycker det är fantastiskt rolig och givande träning. Sen är det trevligt att ha lite folk omkring sig ibland, speciellt när man i övrigt är helt ensam i 97% av träningstillfällena. Och på gymmet hittar man alla typer av folk. Från de som precis lämnat chipspåsen i soffan och bestämt sig för att "Nu skall det tränas!!", till de lite äldre damerna som lyfter 1kg's hanteln 45 gånger, till de lite äldre männen som har tagit 50kg i bänkpress de senaste 50 åren. Och ofta hittar man en annan grupp människor också. En väldigt intressant grupp. Jag talar om männen i 25års åldern. Känns ofta igen på linnen, stora armar och stånkande ljud. Tränar ofta i 5 minuter för att så prata med kompisen i 25. Killarna som, om man skulle be dem springa i 45 minuter skulle krokna efter 20. De som ofta hörs säga "Oj, den här övningen kräver nog mycket teknik!" så fort något är lite jobbigt och det blir lite pinsamt att man inte kan ta alla plattorna i maskinen.

På tal om alla plattor så kan jag nu ta alla plattor utom en på benpressmaskinen på gymmet. Och det utan att göra ifrån mig så mycket som ett endaste litet stånkljud.