" once I had a dream, and this is it : "

Vad skall man säga?
Räcker det med en bild? Här får ni en.

Men vi får väl ta en liten beskrivning också, för sakens skull. 
Morgonen var minst sagt inte den bästa upplanddningen. Jag var trött kvällen innan och hade inte förberett allt såsom jag brukar, vilket resulterade i supermegastress på tävlingens morgon. På det var vi sent ute, kom på att vi (när jag säger vi menar jag mest jag) gjort fel med anmälan och att jag eventuellt inte ens var anmäld till loppet. Väl framme vid Hallbystugan insåg jag även att jag glömt min fina Casco-skärm och att det var strålande solsken. Fick således smärre panik över det. Skärm är bra. Dels för att folk inte kan se hur apatiskt trött man är och dels för att man inte blir irriterad av solskenet. Och denna Söndag var det alltså strålande solsken. Denna Söndag när jag mest av allt ville vinna. Denna Söndag var inte en bra Söndag att glömma skärmen.


När det väl framkommit att jag var anmäld fick jag min nummerlapp och seedade mig till elitledet där jag, med Ulricehamnsloppet förra året färskt i minnet, inte la mina skidor längst fram utan strategiskt mätte ut så fyra herrar skulle få plats framför. 


Uppvärmning, pussas och så start.
Bredvid mig hade jag en annan tjej men annars var det inga fler av vår sort där lite längre fram. När jag i starten kom efter henne kändes det alltså helt okej, eftersom jag visste att vi var längst fram. Efter några hundra meter hittade jag en lucka och kunde gå förbi, jag kände att jag hade högre tempo i kroppen och valde att öppna så hårt som möjligt för att få en lucka till de andra damerna. Efter ett varv skrek pappa att jag var 15 sekunder före nästa dam då hade jag fastnat lite fint bakom två herrar som gick i bredd. Det var klurigt att komma förbi i början men i mitten på varv nummer 2 lyckades jag med det och drygade så ut avståndet till 1 minut nästa gång pappa skrek tider. På det tredje varvet fick jag reda på att hon närmst bakom mig inte körde i min klass, utan KortRallarn D17-20 som bara är 20km. Och att närmsta dam i min egna klass i själva verket låg 4-5 minuter efter. På tredje varvet visste jag någonstans redan. Jag skulle ta hem det! :-) De nästa varven åkte jag bara och skrattade och log mot allt och alla. När funktionärerna frågade om jag ville ha en bulle svarade jag "Nej tack, det är så bra så!" och åkte glatt vidare. När mamma skrek att jag hade tagit spurtpriset vid 20km blev det mer skratt. När speakern ropade ut att "Här har vi Majken JONASSON Henaes på väg in mot varvning...." blev det så mycket skratt att jag höll på att ramla omkull.
Rallarloppet 2012 blev en enda lång skrattfest som aldrig tog slut. Inte när det kom mjölksyra i armarna, nej inte ens när det började göra sådär riktigt ont i huvudet och man började bli yr. Hade de sagt "Jaha, och där har vi bestämt oss för att förlänga så ni åker 41km till" hade det inte gjort något. Snarare tvärtom.


Jag har kört Rallarloppet varje år tre år i rad nu och kommit på 14e, 3e och 1a plats. Rallarloppet är det absolut roligaste och mest välarrangerade lopp av de södra loppen och det känns helt fantastiskt att det var just det loppet som blev min första långloppsseger!


Jag körde i mål på 2:21:57 och pulsklockan stannade på 41,01km. Ungefär samma tid som förra året, men 1km längre och betydligt hårdare bana.


Under loppet funderade jag länge och ofta över varför jag inte hittade någon bra herr-rygg att lägga mig bakom, men väl i mål fick jag svaret. Min tid hade räckt till en 22a plats i H-21 och det fanns således inte så många ryggar att ta, direkt. Eftersom de flesta var bakom mig :-)


Efter målgång fick jag mat, varma kläder och många grattiskramar från såväl snälla funktionärer som föräldrar, skidåkarvänner, teamkompis och världens finaste Tomas. Sen fick jag ta en svängom upp i speakertornet och prata lite om resten av min säsong. Om Vasalopp, Birkebeinerrennet, om jag hade haft det bra och vad jag tyckte om årets Rallarlopp. Jag tyckte såklart att det var det bästa någonsin ;-)


Så skulle det bli prisutdelning, trodde vi. Men då krävdes ju först och främst att det kom i mål en tvåa och en trea, vilket dröjde ett tag. Sen krävdes en kontrollräkning på mina varv. Tydligen trodde någon att jag bara åkt 10 varv eftersom jag vann så överlägset men efter en visning av pulsklockans km-räkning, samt att speakertornet hade hållt koll på varv och kunde visa på att jag hade kört 11 stycken, så fick jag hoppa upp längst upp på pallen och allt var frid och fröjd. Några blev lite irriterade, men jag hade inget emot den där kontrollräkningen. Jag visste med mig att jag hade åkt de där 11 varven, och hellre att tävlingsledningen är lite för noggrann än lite för slarvig. Det enda som inte var så bra var att jag först fick info om att det skulle ta 5 minuter till prisutdelning efter att jag kommit i mål, och då valde jag att vänta med dusch och ombyte. När det hade gått nästan 40 minuter började det bli lite irriterat eftersom jag hade hunnit duscha både en, två och tre gånger på den tiden.


Slutligen såg prispallen i D21 ut som följer:
Undertecknad: 2:21:57
Sandra Adriansson – 2:34:54
Anne Fältström – 3:01:31


Rallarloppet 2012 i sifferform:
Tid - 2:21:57
Sträcka - 41,01km
Snittfart: 17,22km/h
Maxfart: 50km/h

Grönt är skönt. Foto: Björn på Pölder .

Jag åker, pappa springer. Foto: Björn igen.

Jag och den nya fina teambilen innan hemfärd! :-)

Och så en liten video på det hela.

Eftersom Lövhultsloppet nästa helg har ställts in tar jag mig istället till Ulricehamn och kör Ulricehamnsloppet för andra året i rad. Hoppas på att kunna kriga om en krans där också :-)