Fin träningsvecka.

Lika dålig som förra veckan var rent träningsmässigt, lika fantastiskt bra har den här veckan varit. Både sett till den fina träningen jag fått till och sett till det fantastiska vädret.

I Måndags gav jag mig ut på ett stakpass i solskenet. Förutom ett fall på cykelvägen där kommunen tyckt det var lämpligt att ta bort asfalten efter en nedförsbacke utan att märka ut platsen var det ett riktigt fint pass. Jag körde ut mot Gislaved, vidare ut mot speedwaybanan och fortsatte i några kilometer mot Nennesmo. Det var fruktansvärt varmt och kvavt men jag tycker ändå jag lyckades hålla nere pulsen bra. Jag känner mig ganska stark i stakningen, varför har jag ingen aning om. Jag tycker inte att jag borde vara såhär stark såhär tidigt med tanke på hur lite jag stakat det senaste halvåret, men tackar och tar emot för det :-)

Veckan fortsatte med ett terränglöppass på Tisdagen. Jag hade lite som drömmål att orka springa 1,5 timme A1, utan några egentliga förhoppningar om att klara det. Jag joggade väldigt väldigt sakta ut till elljusspåret och sprang sedan ut mot en mosse och vidare ut i den obanade terrängen. Jag trodde jag kunde skogen ganska bra, jag har trots allt sprungit omkring där sen jag var liten, men det senaste året har det kört omkring en massa skogsmaskiner och röjt träd, förstört gamla stigar, och vips så hade jag ingen aning om var jag var. Plötsligt sprang jag rakt ner i en stor mosse och i nästa stund kom jag in i en så tät skog att grenarna från träden rev upp benen på mig. Man kan inte påstå att jag höll någon vidare hög hastighet där ute i ingenmansland, men det blev ett fantastiskt fint pass utav det hela. I och med att man var tvungen att klättra över en stor sten, försöka ta sig igenom ett tätt snår eller liknande så fick man hela tiden små avbrott i löpningen som gjorde att pulsen aldrig blev för hög utan hela tiden höll sig på A1. De här mikropauserna från löpningen gjorde också att jag orkade hela passet och aldrig "löpte slut på migsjälv" eller kom upp i för hög puls. Tisdagslöpningen resultareade i 1:45 ute i skogen och två spagettiben när jag kom hem.
Konstigt att tänka på att jag för 3 veckor sedan knappt orkade springa 200 meter.

Charlie har varit ganska tvär den senaste tiden. Den lilla godingen som för det mesta är glad och ligger och skrattar när vi pratar med honom var sur, gnällig, skrikig. Det var inte förrän han började försöka peta sig i munnen som vi kom på att titta där. En tand. En jävla tand. Där har vi det alltså, upphovet till detta ständiga gnäll den senaste veckan. Vad skall en 10-veckors bebis med tänder till? Onödigt :-) Speciellt som vi inte kan göra något för att hjälpa den lilla stackarn. Vi har försökt hjälpa honom med att klia, både med våra egna fingrar och med diverse kylda bitringar, men han blir mest förbannad när vi försöker stoppa in saker i munnen på honom. I Onsdags var det en topp i tandgnället och träning var egentligen inte att tänka på. Vid 8 på kvällen somnade han äntligen efter att knappt ha sovit på hela dagen och sov 50 minuter. Jag lyckades spendera 49 av dem på en cykel. Ingen kan säga att jag inte gör allt för att få till träning i alla fall..

Igår, nationaldagen till ära, var planen att åka ut till Bolmen och efter frukost kom mamma och pappa och hämtade Charlie. Han somnade som en sten i bilen och jag följde efter dem på rullskidorna. Inte ett moln på himlen och inte alltför farligt varmt, kan man få det bättre på ett långpass?
Turen gick från Anderstorp, via Reftele och Ås till Bolmen. Det enda negativa med den rundan är den katastrofalt dåliga asfalten mellan Reftele och Ås. Den är så grov och trögrullad och ofta "förstör" den hela snitthastigheten på passet. Om man ligger kring fina 16-17 på normal asfalt sjunker hastigheten till 10-13. Man kan såklart komma upp i högre hastighet om man vill, men det medför ju att man måste trycka på och slita som ett djur och då faller ju poängen med A1-passet lite. Passet slutade på 2:40 och strax över 37KM.

På eftermiddagen åt vi finmiddag tillsammans med Oskar som kom på besök efter att han snittat 40km/h på Bolmen runt (150KM). Blir man imponerad eller blir man imponerad?
Det var roligt att träffa Oskar igen, höra lite om hur han tränat efter att ha tillfrisknat från mycoplasman och roligt att bolla ideér om hur man skall lägga upp träningen nu när det inte är rimligt att få till högmängdsmånader och dubbla pass i Juni-Juli.
Jag fick bla rådet att hålla nere pulsen extra mycket under en del distanspass, nästan under A1-nivå, samt fortsätta att inte stressa med att få till dubbla pass utan lägga allt fokus på att få till ett riktigt bra pass om dagen istället. Vi pratade även en del Thorax Trainer och jag fick tips på fina intervaller där man, citat: "Blir så jävla slut ÖVERALLT i HELA kroppen". Fick även tips på bra och tuffa pass som ger mycket men som inte tar mer än 20-45minuter. Perfekt en sånn dag som igår när Charlie knappt sover alltså :-) Utöver det fick jag inspiration och pepp, något som välkomnas extra varmt i nuläget.

Just nu sitter jag ute på bryggan i Bolmen, framför en spegelblank sjö och en molnfri himmel. Charlie sover och snart skall jag ut på ett nytt stakpass med impulser på rullskidorna. I eftermiddag skall jag och lillasyster styrketräna tillsammans. Och kanske åka vattenskidor?
Den fina träningsveckan fortsätter :-)