Questions of science, science and progress, don't speak as loud as my heart .

Eftersom förra veckan var ganska intensiv med mycket träning och ingen hel vilodag var målet för den här veckan att alternera träningen, satsa lite mer på fart/intervaller och inte ha lika mycket fokus på timmar och långa distanspass. Med två dagar kvar på veckan får en nog slå fast att jag lyckats med det :-)

I Måndags tog jag en välbehövlig vilodag. Tomas kom hem från Polen och vi hade en mysig eftermiddag tillsammans som bla innehöll bebisbus och långpromenad. Tidigare har jag registrerat långpromenader som träning på grund av att jag kände att jag fick något ut av det. Jag är ganska övertygad om att det var alla långpromenader på 1,5-3,5h som gjorde att jag kom tillbaka till distanslöpningen relativt snabbt efter förlossningen. Nu känner jag däremot inte att det ger mig så mycket längre så därför slutar jag registrera Pw's :-)

I Tisdags skulle vi till Vetlanda vid lunch för del 1 av SM-finalerna i speedway varpå det blev riktigt tidig uppgång för mig. Planen var ett halvlångt (2 timmar) distanspass på rullskidor i morgondimman med tvåor fram och treor bak. Men det råkade bli något helt annat av det. Jag märkte ganska snabbt att det kändes väldigt bra, att kroppen var pigg trots att det var tidigt och att det var en bra morgon i det avseendet att kroppen och huvudet var överens om att det var härligt att ligga på tröskel/strax under tröskel. Ofta brukar antingen huvud eller kropp protestera, så det kändes dumt att inte ta vara på tillfället när det bjöds. Således blev det 2 timmar tuff stakning i hög puls där jag under långa perioder låg på tröskel.

SMfinal i Vetlanda. Kommer inte sakna speedwaysäsongen men kommer sakna att sitta och äta god mat och titta på speedway varannan Tisdagkväll.

På Onsdagen var det dags för SM-final del 2 i Motala och således blev det väldigt tidig uppgång även då för att hinna med allt. 90 minuter lugn stakning hann jag med innan jag var tvungen att åka hem för att Charlie hade vaknat. Vanligtvis brukar Tomas gå upp och ta hand om Charlies morgonrutiner när jag är ute och tränar men jag hade lovat honom att om Charlie vaknade tidigt skulle jag komma hem från passet fortast möjligt så han kunde sova ut. Det är trots allt inte varje dag en kör SM-final.

Sen måste jag bara berätta vad som hände på motorstadion i Motala senare under Onsdagskvällen. Charlie hade en kanondålig kväll och ville inte bli buren, inte bli pratad med, inte sitta i någon vagn. Det han ville allra minst men behövde allra mest var att sova. När han äntligen somnade (när matchen nästan var slut) hittade jag en annan mamma som jag började prata med. Mitt i vårt samtal kommer det fram en gubbe, pekar på min Chariot-vagn och säger "Jaha, så du har en broms där!". Jag svarar att den är smidig att ha när man springer eller går nerför backar varpå han börjar en mindre avhandling i hur oansvariga dagens mammor är som inte har någon säkerhetslina (?!) mellan sig och vagnen. Jag citerar;
"Här i Motala har vi en backe som är så brant så du har aldrig varit med om maken innan! Längst ner i backen finns ett staket. Jag ser ofta mammor som går där, men ingen har säkerhetslina! Det är ju bara att köpa ett spännband eller ett hundkoppel och fästa mellan byxorna och vagnen! Vad gör dom om dom ramlar  eller snubblar och tappar vagnen? Då kan ju vagnen åka nerför backen, få fart, stanna vid staketet och sen FLYGER bebisen ut! Den kan säkert flyga en 20-30 meter och sen DÖR den!!".......

Alltså jag tar jättegärna emot tips om hur man kan göra med bebisar. Jag är ju liksom fullt medveten om att det finns andra kvinnor som fått barn och att många av dem sitter inne med många bra tips som en kan ha nytta av. Men något som jag absolut inte tål är de här människorna som skall förbjuda saker. Eller komma med förmaningar om hur man måste göra för att vara en bra mamma. Den här gubben i Motala blir ju ett väldigt extremt exempel, men samtidigt ett bra exempel på att folk verkligen tycker att man har all rätt i världen att komma med knäppa förmaningar/förbud/tillsägelser när det gäller små barn eller deras föräldrar. Häromveckan träffade jag en kvinna ute på stan som blev arg för att Charlie hade en rosa tröja på sig för "Då kan ju inte jag se att det är en pojk".
Och jag som tyckte det var jobbigt innan när folk ibland la sig i hur mycket/lite/vad man åt för mat.

Eftersom vi kom hem långt efter tolvslaget från Motala så orkade jag inte gå upp vid 6 för att träna igår. Istället sov vi ut allihopa, åt sen frukost ihop och när Charlie sov middag passade jag på att köra ett intensivt helvetespass på Thorax Trainern. Min relation till Thorax Trainer kan verkligen beskrivas med ett ord: hatkärlek. Det finns ingen träning som kan få mig så slut som den där maskinen, både kroppsligt och psykiskt. Jag och Oskar pratade om det i somras och han sa något i stil med "Efter ett intervallpass på Thorax är man helt slut. Både i kroppen och som människa". Jag håller verkligen med om den beskrivningen.

Jag körde bara en halvtimme men det var en väldigt effektiv halvtimme. Jag höll mig på motstånd 6-10 och körde stakning, stakning på ett ben, stakning med utsträckt ben, diagonal, stakning med hopp på ett ben, stakning med jämfotahopp etc. Jag avlutade kalaset med 4minuter A3/A3+.

Ett par timmar efter Thorax-passet gav jag mig ut på ett rullskidpass som minst sagt blev en jobbig historia. Det blev alldeles för lite vila mellan passet och utöver det var överkroppen helt slut reda innan distanspasset på rullskidorna. Sen hjälpte det väl inte direkt att jag körde på tröga hjul heller. Eller att jag valde den mest kuperade rundan jag vet om.
Vid minsta lilla lutning tvingades jag gå över till dubbelstakning för att pulsen inte skulle rusa. Trots att det bara blev drygt 40KM kändes det som om jag hade kört minst det dubbla.

Med tanke på överkroppsfesten igår bestämde jag ganska tidigt att jag skulle springa idag på morgonen. Det var helt fantastiskt att äntligen få komma ut till skogen igen. Har inte sprungit i terrängen sen förra sommaren. Det blev en uppvärmning på 40 minuter och sen 5min x3 tröskelintervaller följt av 200 meter x10 sprintintervaller. Under själva passet kändes det väldigt bra men såhär en del timmar efteråt känns det inte så bra i ljumsken där mina foglossningsproblem satt. Mina knän gav även upp totalt efter 1,5 timme men det är jag inte speciellt orolig för även om det gjorde väldigt ont. Jag har känt  den smärtan förut och det är antagligen bara på grund av att det var så längesen jag sprang ett rent intervallpass. Ligament och leder är ovana.
Idag på eftermiddagen körde jag ett lugnt och kort distanspass på 1:40 på tvåor. Jag märker att jag blivit starkare för idag var det inga problem att hålla ett snitt på 17km/h.

från löppasset i morse.

I morgon får vi se lite vad det blir till. Tomas har åkt till Polen och det finns ingen hemma som kan passa Charlie så det får bli lite vad det blir. Antagligen cykling på Trainern eller intervaller på Thorax. Jag håller mig nog från att springa med vagnen tills ljumsken känns bättre.
På Söndag blir det förresten rullskidor med AOK igen. Om någon i Anderstorpstrakten läser det här och inte har något att göra vid 16:00 på Söndag så kom till parkeringen vid gamla Bil Atlas och åk rullskidor med mig! :-)

Idag kom Vasalöparen. Att glömma den på golvet visade sig vara ett ödestigert misstag.

P.S: kan varmt rekommendera artikeln om bröderna Aukland. Har läst Vasalöparen slaviskt sen 2008 och enligt mig är det den bästa intervjun som någonsin publucerats i tidningen.

Jag och bröderna Aukland verkar ha nått gemensamt: train high, compete high.