Alliansloppet 2014

Dagen innan loppet försökte jag ta det lugnt, men som alltid när jag, Kalle och Elisabeth är ute och tävlar  ihop så lyckas vi skaffa oss rätt mycket att göra precis dagen före tävling. Jag hade bland annat blivit elitseedad och skulle således åka på låneskidor som skulle testas. Jag som alltid har tyckt att rullskidor är så smidigt just för att en slipper testa.. ;-) Efter diverse strul med när testningen skulle vara så kom jag dit så sent och så stressad att jag bara tog ett par skidor och bad dem lägga undan åt mig. Något jag senare ångrade då jag hörde från andra som testat att det skiljt en del på hur snabbt de olika paren rullade samt att några drog snett. Så på Lördagen, tidigt på morgonen innan tävlingen, så gick jag ner och testade skidorna jag valt ut. Det kändes verkligen segt, men så länge alla gick lika segt så spelar det väl ingen roll tänkte jag. Men för säkerhets skull så testade jag ett par andra också. Och det var ju en jäkla tur. De rullade inte mycket snabbare än de första men det var ändå så man kände skillnad. Mer än så hann jag inte testa utan jag lämnade in skidpar nummer 16 och hoppades på att de skulle gå jämnt med de andras skidor.

Min start blev lite stressad och det tog ett tag innan jag kunde börja åka avslappnat i backen. Det var en jäkla tjurrusning där i början (första tre KM gick i 2:30min/km, 2:34min/km och 2:22min/km) men som alltid så lugnade det ner sig efter hand när alla började hitta sina positioner i fältet. Jag låg i en klunga med fem andra tjejer, där Fia och Madde var de enda jag kände igen. Två tjejer stack iväg efter 4-5KM och sen tappade vi Madde i uppförskörningen efter Båbergsrondellen. Sen låg jag, Fia och en annan tjej ihop i utförskörningarna. Jag och Fia tappade den andra tjejen ett par gånger men hjälptes åt att komma ikapp. Vid varvningen vet jag inte riktigt vad som hände, om de andra tjejerna kanske drack eller något liknande men när jag kom fram till startbacken för andra gången så hörde jag inte längre ljudet av stavspetsar tätt bakom mig. Jag tittade snabbt bak och såg att jag hade fått en liten lucka till de andra två. Jag var osäker på om jag skulle köra eller lugna ner mig och vänta in dem för att få draghjälp men det slutade med att jag gjorde en chansning och körde på själv.

Med La Diagonela och Årefjällsloppet färskt i minnet hade jag lite ångest inför hur det skulle gå när herrtäten skulle förbi. Men det var ju ångest man haft helt i onödan. De körde om mig efter ungefär 26KM och istället för att tycka det var jobbigt som jag gjort tidigare så var det otroligt peppande!

Även om rullet på skidorna var bättre än på det där första paret jag provade så gick det verkligen jättesegt. Jag fick ge allt jag kunde hela tiden för att upprätthålla en något så när hög hastighet och vid varvningen ut på tredje varvet var jag helt färdig. Nytändningen var däremot inte långt borta. 4KM ut på sista varvet började jag skymta en annan dam längre fram. Äntligen någon att jaga! Det tog 3-4KM innan jag var ikapp och sen låg vi tillsammans en kortare stund innan jag gjorde ett ryck och fick en liten lucka.

I sista långa utförskörningen ner från Båberg trodde jag att jag att jag var safe men vips kom en för mig okänd dam och körde om mig. Just där och då rörde sig väl ungefär 700 olika svordomar i huvudet på mig. Mest för att jag var så trött och antog att hon skulle försvinna och putta ner mig en placering. För andra gången under loppet bestämde jag mig för att göra en chansning och med 3KM kvar så ryckte jag på ett ställe med lite motlut i stakningen. Ljudet av stavspetsarna försvann längre och längre bort men jag vågade aldrig se mig om utan låg och gav absolut allt jag hade ända in i mål.

Efter målgång gick jag bort till Salomontältet, där fanns alla mina fina vänner som också åkt loppet och det var så skönt att träffa alla och "att ha det gjort".

Foto: Johan Trygg / Längd.se

Det här åkte jag med i 34 av 48KM. Förstår inte hur det kan bli så här när jag åkt med de här hanskarna varje sommar i tre år. Kan fortfarande, fem dagar efter loppet, inte greppa saker ordentligt med den här handen. Foto: Johan Trygg / Längd.se

Så skall jag väl försöka få till en liten summering. Placeringsmässigt är jag fantastiskt nöjd. Förra året var jag 27a och i år kom jag på en 12e plats. Tidsmässigt var jag 18 minuter från segrarinnan i år och 40 minuter från segrarinnan förra året. Så visst har det hänt grejer! Däremot känns det lite bittert med skidorna. För oss i D21 Elit tror jag ändå att man kan säga att det var nått så när lika. Men utöver det känns tråkigt att de som startade samtidigt som oss i led 1 fick bättre förutsättningar i och med att de kunde åka på eget inåkt material. Det var väldigt frustrerande att behöva ligga på absoluta max medan de omkring som man vet att man annars åker jämt med kunde åka och dutta lite med stavarna i marken men ändå flyga fram.
Vad som också blev väldigt tydligt när jag pratade med herrar som åkte är att det inte går jämföra en damtid med en herrtid i år. Dels på grund av låneskidor och dels på grund av att de flesta damerna fick åka helt själva under större delen av loppet. Att jämföra med herrarna som alltid hade en rygg att ligga bakom eller en klunga att ligga i. Nu låter jag kanske som världens gnällkärring här, och det är väl inte riktigt meningen. Men jag tycker ändå att det finns en problematik här som man måste försöka lösa för att det skall bli både rättvist och roligt.

Sen har jag en stor förståelse för att man startar damerna själva, även om det innebär att många damer får åka helt själva under hela loppet. Det beror ju på en brist på tävlade rullskiddamer och inget annat. För att den absoluta eliten skall få det fokus som de förtjänar så krävs det en egen damstart. Och då får såna som inte åker fullt så snabbt som eliten finna sig i att åka mycket ensamma tycker jag. Damidrottandes status och fokuset på den är ju viktigare än att jag får en herrygg att ligga bakom.

Hoppas på att man på något sätt lyckas lösa det inför nästa år. Så skall jag göra min del av jobbet och träna ännu lite mer så jag orkar hänga med tjejerna längre fram och slipper ligga själv ;-)

Jag och de här två skönheterna skall bli väldigt bundis i höst.

Annars då?
När jag kom hem från Trollhättan dröjde det faktiskt ända fram till igår, Onsdag, innan jag tränade. Jag var bortrest nästan hela Juli och tre veckor in i Augusti så det fanns minst sagt lite att göra hemma och med jobb. Utöver det så har vi börjat skola in Charlie på förskolan, vilket också har bidragit till att träningen fått stå tillbaka. Idag var fjärde dagen vi var där. Det går jättebra, han älskar att vara med de andra barnen och pedagogerna är helt fantastiska. Idag testade vi att säga hej då och lämna honom ensam i en timme och den enda gången han grät var när jag och Tomas kom för att hämta honom :-)

Andra inskolningsdagen var det 2årskalas på förskolan och det bjöds på glass och strössel. Jackpott, tyckte Charlie.

Nu väntar en spännande helg som inleds med att jag tänker försöka slå PB på milen i morgon genom att springa Sävsjö Stadslopp. Får ont i kroppen bara jag tänker på det. På lördag skall jag, om jag kommer upp ur sängen, köra Höstrullen. En rullskidtävling som går mellan Ulricehamn och Borås. Förra året kom jag trea, förhoppningsvis kan jag avancera ett par placeringar i år.. :-)