Jag kör inte Vasaloppet 2015.

Nu är det tyvärr nästan en hel månad sedan jag skrev något här sist, mycket beroende på datorstrul. Min gamla Acer-goding gav upp när jag satt och jobbade för ett tag sedan. Det luktade bränt och började ryka ur fläkten. Jag kan inte mycket om datorer men just det brukar ju inte vara ett gott tecken..

Men nu kör vi igen! Med ny dator och piggare kropp.
Mycket har hänt sedan sist. Jag har kommit igång riktigt bra med träningen och precis när det började bli sådär grisigt slaskigt här hemma kom Italien-resan och räddade skidtillvaron. Jag, Samuel, Klas J, Klas O, Jonas och Dan reste ner till Marcialonga på Onsdagen för att hinna gotta oss riktigt rejält både med skidtester, pasta och billig espresso lite extra länge. Henrik och Kalle flög ner på Torsdagen och anslöt lite senare.

Jag var i valet och kvalet om jag skulle göra en chansning och starta men i slutändan blev det till att jag agerade langare istället. Det kändes tråkigt men var nog rätt beslut. Tråkigast av allt var väl att det var så upplagt för stakning - och så kan jag inte köra. Jag körde från starten i Mazzin till parkeringen vid Moena (23KM) dagen innan loppet och det gick ju så vansinnigt fort! 1:06 klockade jag, och då hade jag bara legat och "småduttat" med stavarna.. Tänk då vad det hade kunnat gå undan med lite tävlingsprepp och med en kropp som inte varit sjukdomsdrabbad en hel höst..

Men det kändes i alla fall roligt att få vara delaktig på något vis och att langa var både roligare, men framförallt jobbigare, än vad jag hade förväntat mig. Full gas i bil - stanna - springa till spåret - 20 sekunder på sig att förbereda innan åkarna kom - bam, bam, bam ut med drickor - springa tillbaka till bilen - full gas till nästa ställe osv. Tur var väl att vi hade rutinerade mamma Steurer med oss som visste preicis vart vi skulle köra. Ett lite mer resultatfokuserat inlägg om bla Marcialonga finns att läsa här.

Nöjda boys efter Marcialonga

Dagen innan loppet, precis innan vändningen vid Canazei.

Och mer då.
Jo, träningen går framåt. Jag ökar stadigt på distanspassen men även intervallerna. För ett par veckor sedan var alla intervaller längre än 3 minuter otänkbara och idag körde jag 3st 10minutare med stakning på banvallen mellan Vetlanda och Myresjö. Tyvärr är det folk som promenerat i och bredvid spåren så vi får väl se hur länge till det går att åka där nu när varmvädret kommit tillbaka.

Det är svårt att sätta upp mål och planer nu när läget är som det är. Egentligen hade jag hoppats på att kunna köra en tävling redan nu den här helgen, men då jag känner av ryggen (graviditetsproblem som kommer när jag tränar hårdare än vad kroppen är redo för) så känns det som om jag behöver i alla fall en vecka till innan jag kan tävla igen. Men det är en svår balansgång det där. Att vänta på att kroppen är redo men att samtidigt chansa lite om man skall få något ut av säsongen.
Klart är, som ni för länge sedan sett i rubriken till det här inlägget, att jag missar Vasaloppet i år. Det känns fruktansvärt tråkigt att skriva, men det är tyvärr så det måste bli. Jag skulle säkert kunna köra Vasan på en skaplig tid i år, men då skulle jag också riskera både skador och sjukdom. Det räcker inte med 2 månaders träning om man vill köra Vasaloppet utan att gå sönder.
Jag får istället göra som på Marcialonga: langa. Och söka glädje i att jag i alla fall kan hjälpa mina fina teamkompisar att nå framgång.

Så får man försöka tänka på att säsongen inte börjar och slutar med Vasaloppet, även om det är höjdpunkten. Innan Vasan tänker jag köra Skinnarloppet och efter Vasan hoppas jag på att kunna åka både Birken och Årefjällsloppet. Men nu ligger allt fokus på träningen. Och även på att bli lite snabbare med blogguppdateringarna också ;-)