Årefjällsloppet 2015

Jag var ovanligt lugn på morgonen för loppet. Satte på mig EXO-dräkten så fort jag steg upp, käkade gröt med kanel, banan och blåbärssoppa i lugn och ro. Tittade, i  brist på Nyhetsmorgon, på barnprogram på TV3.

Strax efter sju åkte jag, Johan, Kalle och Malin till östra Vålådalen för att testa fäste. Jag och Johan skulle åka på fäste, Kalle skulle staka. Jag körde först upp en lång lite småseg uppförsbacke och sedan uppför en brantare backe. I det brantare partiet släppte det men jag tänkte att det lika gärna kunde bero på att jag inte var uppvärmd och var nöjd så. Jonas la sen på en lite kladdigare valla som han trodde skulle fästa bra uppe på fjället sen. Jag hade rejält med fäste på, och var ganska säker redan innan på att det skulle ligga och suga i (vilket det också gjorde). Men jag resonerade som så att det här var en bana där glidet inte skulle vara avgörande, i alla fall inte för mig. Det fanns i stort sett inga långa stakpartier där man skulle kunna irritera sig över sugande skidor, men däremot många uppförsbackar där man skulle tappa mycket på att inte ha fäste. Det avgörande för mig var helt klart att ha fäste uppför och inte att glida snabbt utför. Ner kommer man ju alltid, och dessutom tappar man mer uppför än nerför på en så kuperad bana.

Sen jag kom igång med träningen igen har jag rent generellt känt mig väldigt lugn, glad och lycklig. Det kom lite gradvis efter mitt träningsuppehåll efter graviditeten men sen Januari då jag började träna lite smått igen har det verkligen exploderat. Jag ältar inte tråkigheter på samma sätt som jag gjorde för något år sedan och har fått ganska lätt för att bara rycka på axlarna och tänka att "Ja, ja, det ordnar sig". Det var något jag märkte av väldigt tydligt innan loppet i Lördags. Under alla lopp jag körde förra året var jag väldigt nervös, mådde illa, fick ont i magen etc. På starten i Lördags var jag helt lugn. Det kunde lika gärna varit ett vanligt träningspass jag skulle ge mig ut på. Jag var tacksam, glad och lycklig över att få tävla. Och istället för att se det som negativt att behöva starta i elitledet valde jag att de det positiva i att risken för att bryta en stav eller trassla in sig i någon skulle vara minimal.

När starten gick tappade jag lite mark till de andra direkt, men i och med att de andra inte var några blåbär direkt så var ju inte det jätteoväntat. Jag märkte efter ett tag att jag inte tappade mer utan snarare tvärtom började ta in på de framför och det gjorde mig jättepeppad. Målet blev att försöka hänga på så länge som möjligt! Efter ungefär en kilometer hade jag jobbat mig ikapp Fia och la mig efter henne. Vi hade en klunga som inte låg jättelångt före oss och jag bestämde mig för att försöka gå ikapp men insåg ganska snart att det inte gick. När jag körde ut på milslingan för första gången såg jag en tjej från Silvini Madshus Team länge upp i den första branta stigningen som släppt klungan och låg själv. Jag gjorde ett försök att komma ikapp men det kändes som om jag fick ge för mycket. Jag blev jättetrött och orolig för att jag skulle vägga för tidigt så jag la ner det försöket och återgick till att lugnt saxa uppför backarna.

Efter 15KM hörde jag skotern som åker med herreliten bakom mig och saktade medvetet in lite för att de skulle komma om innan de sista nerförsbackarna på milbanan. I och med detta var ett av dagens mål avklarade; att inte fälla och bryta kroppen på någon i herrtäten.. ;-)

Ett annat orosmoment vi drogs med innan loppet var hur det skulle gå med fästet upp för Ottfjället. Som ni kanske såg på tv-bilderna åkte man inte rakt upp utan banan gick i serpentiner upp och ner för fjället. När jag och Johan körde där två dagar innan loppet var det stenhårt och allt mitt fäste slets bort nästan direkt. Men på tävlingsdagen var det både varmare och blötare vilket gjorde att man kunde trampa igenom kurvor utan att riskera att få blanka skidor.

Uppför fjället hade jag däremot en rejäl dipp. Det började göra rejält ont, jag var trött, insåg att det var långt kvar till mål och att det var en sisådär miljon backj*vlar kvar innan toppen. Jag blev förbannad så fort det kom en utförskörning för varje utförskörning innebar ju att man skulle behöva åka upp för en uppförsbacke till. 

Det visade sig efter ett tag att när jag och Johan hade teståkt så hade vi genat uppför fjället och den egentliga vägen upp var bra mycket längre och tuffare än där vi åkt. När jag upptäckte det blev jag riktigt orolig för att kroppen skulle tvärdö och började ta det extremt lugnt. Gick i backar som man egentligen skulle kunna ha diagonalat i och vågade mig inte på att hoppsaxa. Det här syns ganska väl på tiderna om man jämför med de som låg precis framför mig i resultatlistan. Jag tappade mycket uppför fjället och runt på Sapporospåret men höll sen ihop det mycket bättre ner mot fjällstationen och ut på sista varvet. 

Jag körde med min vätskerygga från Salomon då vi bara hade langning vid fjällstationen. Lite nervöst innan start när det var -7 grader men det funkade skitbra.

Sista varvet på milslingan hade jag inget fäste, men det var något som vi pratat om på förhand och som var väntat så det kändes inte så tungt faktiskt. Jag saxade lugnt uppför de första backarna samt de i slutet och stakade sen gärnet resten. Det positiva med att det blivit så glatt i spåret var att fästet inte sög i på samma sätt som det gjort tidigare. Med två kilometer kvar fick jag en sjuk kramp i hela vänster lår och blev så glad över att jag tagit det så lugnt under många partier på banan. Hade den krampen kommit tidigare vet jag inte om jag kommit i mål.

Jag var så otroligt glad när jag kommit i mål. Det var fruktansvärt jobbigt och gjorde vansinnigt ont men shit vad nöjd och stolt jag är över att ha åkt så bra med mina förutsättningar. Jag var helt säker på att jag skulle komma tvärsist bland de som startade bland elitdamerna och att jag skulle ha ljusår fram till de andra. Jag var också ganska säker på att en del av de starka damerna som startade bakom mig skulle köra bättre än mig då de kunde åka med herrar och få draghjälp. Men jag kom inte sist, ingen av de som startade efter mig körde snabbare än vad jag gjorde och jag hade inte mer än 2 minuter till Sarka Zelenkova (Silvini Madshus Team) och 4,5 minut till Catharina Ramhult (Team Ski and Run). Det som känns allra bäst är att jag kunde åka såpass bra trots att jag bitvis tvingades ta det så lugnt :-)

Efter loppet stack jag och duschade lite snabbt och sen gick jag och Johan till fjällstationen för att käka lite. På kvällen blev det bankett och därefter dans och massa skratt på Bygget. Jag skulle inte kunna ha fått en bättre säsongsavslutning; varken sett till loppet eller till firandet efteråt så tack till alla som var med och bidrog till att dagen blev så bra :-) Jag längtar redan till nästa säsong, nästa Årefjällslopp och nästa bankett. Men först blir det löp- och rullskidsäsong! :-)

Årefjällsloppet 2015
Sträcka: 48,1KM
Tid: 03:02:09
Snitthastighet: 15,81km/h / 03:49min/km
Snabbaste kilometern: 1:26min (41,86km/h i snitt)
Placering: 24 av 120
Tid bakom segrarinnan: 39 minuter
Före: varmt, fuktigt och blött mot slutet.
Skidor: Salomon (nr2). Ganska mjuka  kallföresskidor med Pölders LJ02-slip.