en massa 'årets första'

Idag körde jag mitt första rullskidpass för i år! Insåg att när det är mer jord/vatten/slask i spåren än snö är det nog dags att byta till asfalten.
Jag satte av hemifrån, kände att det gick fort, att det gick bra. Det kan vara lite småvingligt den första milen när man inte har rullat på 5 månader, men ingenting sånt. Det gick som tåget! En stund i alla fall.  Efter en mil presterade jag att sätta ner staven i en spricka i asfalten, & jag ser att staven åker ner där. Allt går så fort när man kör omkull. Det tar inte en sekund, ändå hinner man tänka så mycket. Det första jag tänkte när jag såg staven gå ner i sprickan var "Fy fan nu kommer det göra ont". Jag åker framåt i 20km/h medan staven sitter stenfast i asfalten, jag tittar bakåt och ser att den har samma form som en halvmåne, vilket framkallar tanken "Fan fan fan, där rök dom stavarna.". Staven drog mig alltså bakåt medan jag åkte framåt vilket resulterar i att jag flyger bakåt som i ett gummisnöre och landar på röven med all min vikt över armen vars stav sitter kvar i asfalten. Allt det här går på en sekund.


Jag klarade mig relativt bra, staven bröts inte av vilket jag fortfarande inte kan förstå eftersom den hade samma form som en halvmåne ( Har jag nämnt att jag älskar Swix kvalité ? ). Däremot flög såklart spetsen åt helvete, men det gör ju ingenting. Dom är lätt bytta. Förrutom huvudvärk, smärta i kroppen & en högerarm jag helst skulle vilja hugga av så klarade jag mig bra. Jag är glad så länge jag inte bryter något. Ett kiropraktorbesök så borde det bli bättre.


Alltså, för att summera dagen: Årets första rullskidpass, årets första rullskidkrasch, årets första stavspetsbrott & årets första "Herregud Majken, kan du inte bara hålla dig på benen?"-kommentar av kiropraktorn. Ja, det finns ju en anledning till att jag håller mig till snön så länge det bara går, om man säger så.