viktminskningen

Nu har jag fått så mycket kommentarer på det här att jag måste förklara mig. Skriva om det så ni förstår lite bättre.

De senaste månaderna har jag blivit mindre. En hel del mindre. Inte det att jag på något sätt var stor innan, men nu kan man väl klassa mig som "liten". I alla fall enligt vissa. Jag tänker inte på det, eftersom jag för första gången på länge, om inte för första gången någonsin, är nöjd med migsjälv. Jag trivs jättebra med migsjälv och i migsjälv. Jag har hittat min väg i livet, skidåkningen. Det bästa jag vet i hela världen. Något jag vill syssla med så länge jag bara kan och på en så hög nivå som möjligt. Och skidåkningen kräver träning, mycket träning. Det kräver att man äter nyttigt och ser efter sin kropp varje dag. Det kräver en enorm diciplin.

Under 10 av årets 12 månader är jag spik nykter, och de resterande två dricker jag i princip ingenting. Jag äter nästan aldrig skräpmat och tycker läsk är bland det äckligaste som finns. Jag äter i stort sett aldrig godis. Jag går upp på morgonen runt 06, tränar, går till jobbet, kommer hem från jobbet, tränar & går och lägger mig. Det har jag gjort i snart ett år nu. Varje dag. Mina längsta distanspass är 4 timmar och under ett sånt pass bränner jag runt 6000 kcal. Det är inte konstigt att jag har blivit mindre. Det få vet är väl hur mycket jag äter för att orka med det här, hur mycket det krävs av migsjälv och av människor omkring mig. Och jag tycker det är jättetråkigt att det ni väljer att fokusera på är att jag har blivit "så liten". Istället för att få frågan om hur det går med träningen får jag frågan om vad jag har ätit under den dagen. Jag skulle aldrig få för mig att gå fram till en annan människa och säga att "Herregud vad stor du har blivit!" och jag förstår inte hur folk kan gå fram till mig och säga "Herregud du är för liten!". Jag ser ingen skillnad på dem två och blir både trött & ledsen på att höra det. Jag förstår att en del av er säger det för att ni bryr er om mig, men det är fortfarande ett faktum att viktminskning är en ganska självklar bieffekt av så här mycket träning.

Jag väger 62-63 kg. 65% av den vikten är bara muskler.
Resten är fett, skelett och organ.
Det finns ingen anorektiker i världen som kan ligga på en sånn procent i rena muskler, det lovar jag er.

Det har aldrig varit min intention att gå ner 24 kg (jag byggde 10kg muskler under den här perioden så den effektiva viktnedgången ligger runt 14kg), men så blev det. Jag kommer ihåg att jag satt i höstas och pratade med mina vänner om att klubbarna i Oslo sa att jag var tvungen att gå ner 10kg och att det aldrig skulle gå. Men det gjorde det tydligen. Även om jag aldrig hade något mål som innefattade en viktnedgång. Så länge mina resultat är bra och jag förbättras så bryr jag mig inte ett jota om jag väger 50kg, 70kg eller 90kg.

Jag vet inte om jag kommer bli mindre. Jag tror det. Jag tror inte jag kommer gå ner mer i vikt, snarare tvärtom & lägga på mig mer muskler, men jag kommer bli mindre. Och när jag blir det hoppas jag att det här inlägget räckte för att få er att förstå att jag inte har någon ätstörning. För jag tänker inte förklara mig såhär en gång till.