Heaven and back again.

Tekniskt sett hade jag tagit med mig det mobila norska bredbandet.
Tekniskt sett hade vi jädra bra täckning där uppe.
Tekniskt sett hade vi inte riktigt installerat det mobila bredbandet innan vi åkte.
Tekniskt sett gjorde vi det på plats, varpå vi upptäckte att vi var tvugna att uppdatera något i datorn (teknik-Majken slår till igen!) innan det skulle gå.
Tekniskt sett behövde man internet för att uppdatera.
Tekniskt sett gav vi fan i det då och hade det förjäkla bra utan alla bokar, kvitterfåglar & @-adresser.

Men NU! Nu är jag hemma. Tyvärr.
Jag har, precis som jag visste redan innan jag åkte, haft världens bästa vecka med världens bästa människa. Jag ville inte åka hem, och funderar just nu på att slänga in de ouppackade väskorna i bilen och dra iväg igen.

Resan skulle alltså börjat tidigt på Onsdagmorgonen förra veckan, så vi kom fram i tid innan det blev mörkt och kallt. Så blev det inte riktigt. Vi kom iväg vid lunch och fastnade i eftermiddagstrafiken i Göteborg. Där la vi också en timme på att yra runt efter ett systembolag för att köpa present-whiskey till stugägaren.

Väl i Oslo åkte vi till Sverre och hämtade nyckeln, lämnade smuggelsprit, innan vi fortsatte mot Skeikampen. Lite utanför Lillehammer, när man skall svänga av upp mot fjället upptäckte vi ett spännande problem. Bussen hade vinterdäck och ville inte uppför ens den första knärten på fjället eftersom det var blankis. Ju mer det gasades desto längre ner gled vi, och Majken som är van vid 4hjulsdrift på lite mindre bilar + dubbdäck och därigenom aldrig har slirat en enda gång i sitt liv drabbas därav av en livshotande ångest över att bussen skall välta, staven som ligger i baksätet skall flyga fram, träffa henne i tinningen och döda henne. Ungefär på den nivån. Alltmedan han brevid försöker säga på det finast möjliga sättet att "Vi kommer inte dö, men sluta larva dig för du gör mig nervös".

Efter snudd på en halvtimmes bråk (dödsångest) med backen kom vi upp på högre höjder där isen var täckt av snö och på så sätt kunde vi kämpa oss upp.

Då kom nästa bakslag. Det var ett tag sen jag var i stugan och vägen? Tja. Jag vet inte ja. Det finns väl GPS? tänkte jag. Jodå, det fanns det ju. Men inte med tillräckligt väluppdaterade gatnamn. Mortensvegen fanns inte någonstans, och när vi yrat omkring, fastnat i höga snödrivor och tvingats skotta fram bilen ett antal gånger, (samt hittat nya isvägar att få livskriser i) hittade vi rätt gata & hus till fots. Men kom inte upp för den branta vägen som gatan gick ut ifrån med bussen. Och när vi äntligen kommer uppför backen så är vägen inte skottad fram till stugan, trots att Sverre betalar för den tjänsten. Så vi lyfter fint ut våg packning på ca 85672 kolli / 3 tonn och drar/puttar/bär allt till stugan.

När vi väl damp ner i soffan i stugan hade klockan hunnit bli 04,00 på Fredagsmorgonen.
I slutändan var det ganska mysigt ändå, och det är ju såna här saker som bara händer en gång och som man kan skratta åt i efterhand (eller till och med under tiden det händer:-)). Och resten av veckan hade vi det helt magiskt fantastiskt underbart. Titta bara :-)

Jag gillar lager. Och Craft. Och så har jag blivit liten.

Och så den traditionsenliga träningsfilmen från läger. Skidklipp, lite larv, lite natur & lite styrkeövningar som herr & fru Duracell roade sig med efter ute-passen.