Ramsau i Oktober & det första tuffa stakpasset sen förlossningen.

I förrgår bokade jag in mig på VasaSvahns resa till Ramsau i Oktober, den jag åkte med 2011. Jag skulle åkt även 2012 men det blev ju aldrig av med tanke på Charlie i magen. 2011 var Ramsauglaciären inget annat än en glaciär och inte något trevligt skidlandskap, och när duktiga landslagsåkare för diverse länder ramlade som plockepinn kan ni ju tänka er vad jag gjorde..
Det lockade inte särskilt att ramla omkull där med en lite inneboende så jag beslutade mig alltså för att stanna hemma förra året. Men i höst kommer det inte finnas någon inneboende, och jag kan med gott samvete dratta på ändan precis hur mycket som helst :-) Fast helst får där gärna vara lite mer snö än vad där var sist så man slipper det där.

Det roligaste med att åka ner, förutom trevligt sällskap, duktiga tekniklärare och fantastisk natur, skall bli att jämföra tiderna uppför Schladming och Pichl-backen i år med de jag gjorde 2011. Det kommer att bli lite som ett kvitto på min form ett halvår efter förlossningen kontra den superform jag var i hösten 2011.

Glaciärblåmärke.

På glaciären i Ramsau 2011. 

Jag och Magnus efter att vi besegrat Pichl-backen 2011.

De senaste dagarna har jag gjort allt i min makt för att skaffa mig en sjuhelsikes träningsvärk. Jag tycker inte det borde vara så svårt, med tanke på att jag känner mig som den mest otränade människan i hela världen och med tanke på att min andel kroppsfett uppgår till en sisådär 98%. Men det skall tydligen vara lättare sagt än gjort det där med att få ont i kroppen.
Igår bestämde jag mig således för att se hur kroppen skulle reagera på ett riktigt hårt stakpass i A2-tempo på tröga 2or. Jag förväntade mig väl att det skulle hålla i typ 100 meter och att jag sen skulle få tänka om och köra ett långt A1-pass istället, men det gick faktiskt riktigt bra. Jag tryckte på bra ut mot Gnosjö, hade en maxhastighet på 19,3 km/h på platten och en snitthastighet på 16 km/h. Ganska hyfsat för en småtjock nybliven mamma på trögrullade hjul, tycker jag.
När cykelbanan tog slut fortsatte jag längs med vägen och kom till sist fram till den långa, sega backen uppemot infarten till Gnosjö centrum. Jag stannade längst ner i backen och var lite i valet och kvalet om hur vida man skulle våga testa att staka uppför den. Den är lång, omkring en kilometer, och ganska brant emellanåt.

Med noll komma noll tro på att jag skulle kunna staka mer än ett femtital meter uppför var det en tämligen chockad rullskidåkare som 10 minuter senare stod i toppen av backen. Vad hände? Trött och väldigt förvånad rullade jag ner för backen igen och förväntade mig spagettiarmar under de 9KM jag hade hem. Men inte då. Max på 19,8 km/h och ett snitt på 17,6 km/h de sista 3 kilometrarna. Vad hände?

Totalt blev det fina stakpasset 1 timme och 25 minuter långt, och jag stakade då strax över 20KM. Av de 85 minutrarna hade jag A2 puls i 80, A3 puls i 4 och A1 puls i 1 minut. Snitthastigheten på hela passet blir inte sådär jättebra, men det beror ju till största del på att hastigeten var så låg (6km/h) när jag stakade uppför den långa backen. Men jag är riktigt nöjd över att jag kunde hålla så fint tempo på de flackare partierna.

Om det ser ut så här när du kommer hem, så vet du att du gjort ett bra jobb.

Idag vette tusan vad jag skall hitta på. Jag funderar på att ta med Charlie i vagnen upp till elljusspåret, ställa vagnen intill en lång raka och sen testspringa lite (eller mycket) fram och tillbaka. Vi får se :-)