Rullskidpremiär och speedwaypremiär.

Det här har sannerligen varit premiärernas vecka!

I Måndags testade jag som tidigare nämnt att springa lite grann. Det har jag fortsatt med under veckans alla vagnpromenader och som längst har det blivit 1,5km sammanhängande löpning med vagn. Jag skulle nog kunna springa längre men är lite för feg med tanke på de tidigare problemen med benet. Jag vill inte börja jubla än, men det känns verkligen som om foglossningen har börjat ge med sig nu. Det enda som irriterar benet är utfallssteg, men känslan dagen efter utfallsstegen i Måndags var ändå enormt mycket bättre än sist jag gav mig på det för tre veckor sedan så det känns ändå som om det går åt rätt håll. Förhoppningsvis kan jag ta mig upp till elljusspåret en dag kommande vecka och testa på löpningen lite mer ordentligt. 

I Tisdags kom premiärdag nummer två - speedwaypremiären för Elitserien. Jag, mamma, pappa samt Charlies farbror och faster Tobias och Emilia spenderade några soliga timmar vid blå huset på Vetlanda Motorstadion :-) Innan matchen började mötte jag upp Rebecca som tog jättefina bilder på mig och Charlie. Tomas hann tyvärr inte vara med eftersom det blev ganska tätt inpå matchen.
Jag snubblade över Rebeccas bilder någon gång förrförra året och hon blev snabbt en av mina favoritfotografer. Det kändes jätteroligt att hon hade tid att ta lite bilder på oss, det lär hon få göra vid fler tillfällen.

Det är väldigt spännande och roligt att ta med Charlie ut nu. Han börjar trivas lite mer ensam och verkar tycka det är speciellt skönt att vara utomhus. Många kommer fram och vill träffa honom, speciellt när vi går ute i Vetlanda. Många vet vem Tomas är och är nyfikna på hans bebis. Det är helt okej och de flesta är jättetrevliga när de kommer fram och vill kika ner i vagnen.
Vad som kanske inte är lika roligt är de ständiga kommentarerna om att "här ligger den nye lille speedwayföraren" , "är det svensk speedways framtid som ligger här?" eller "när skall ni slänga upp honom på en motorcykel för första gången då?".
Det är såklart ganska oskyldigt sagt, det förstår jag ju. Och jag antar att de som säger det till viss del tycker de är lite roliga och en del menar säkert inget speciellt med det heller. Men i ärlighetens namn så har jag aldrig stött på en enda människa förutom vår närmsta familj som inte sagt såhär när de sett eller träffat Charlie. Och egentligen är det väl en ganska underlig sak att säga, tänker jag? Om ens bankman eller kassörskan på ICA får barn så är det ju aldrig någon som säger att det kommit en ny liten ekonom eller kassör till världen. Men om föräldrarna sysslar med någon typ av idrott så är det fotbollsspelare, skidåkare eller i vårt fall speedwayförare som kommit.

Vad som är ännu roligare är svaret man får om man orkar bemöda sig med att säga emot. "Nej, han skall inte bli en speedwayförare" har jag sagt ett par gånger när jag varit trött på att höra det där eviga tjatet. "VAD ÄR DET DU SÄGER?! Så kan du ju inte göra!" har jag fått höra då. En del blir på riktigt helt bestörta, som om jag tar från dem något genom att säga att han inte skall köra speedway. De påminner om barn som precis fått reda på att tomten inte finns.

Än så länge är det ju ganska oskyldigt det här, det är ju något som främst jag och Tomas irriterar oss över. Men jag kan tänka mig att om det skulle fortsätta såhär så skulle nog det här kunna bli ganska påfrestande, inte minst för Charlie. Tänk er när han börjar förstå vad folk säger, vad folk tycker och vad så många vill att han skall göra. Tänk om han inte vill köra? Eller kanske det värsta av allt - tänk om han vill köra, men känner att pressen runt honom blir så stor att det överstiger glädjen över att få köra?

Om Charlie en dag skulle vilja köra så kommer ingen hindra honom från att göra det. Men ja, skall jag vara ärlig så hoppas jag nästan att han inte vill. Främst för att det räcker med att en i huset bryter kroppsdelar och kommer hem blå och sönderslagen lite då och då. Men skulle jag sätta mig emot körningen om han verkligen ville? Aldrig. Däremot tror jag att de människor som går runt och säger såna saker till mig och Tomas nu och senare antagligen skulle säga detsamma till Charlie vingklipper honom från start. Skapar en press på honom som han borde få slippa.
Små barn skall inte känna press när de idrottar eller tränar. De skall ha roligt. Bygga upp en kärlek till idrotten. Det hoppas jag alla ni som kommer med antydningar om att Charlie skall köra tänker på.
Titta på bebisen nedan och tänk på att han är en människa. En liten, underbar och ömtålig människa som precis börjat le mot sina föräldrar.
Han är ingen speedwayförare, ingen skidåkare, han är bara Charlie.

♥

Premiärdagen till ära fick Charlie två fina mössor av Freemax, en i strl 0-3mån och en i strl 4-6mån. Nu kan han hejja på pappa under hela säsongen!

I torsdags var det då dags för veckans sista premiär - rullskidpremiären. Även om rullskidor är långt ifrån den roligaste sommarträningen för min egen del så hade jag sett fram emot att åka igen. Sett fram emot att flyga fram nerför branta backar med bra musik i öronen och låtsas som att jag är mycket snabbare än vad jag egentligen är. Dagen för den efterlängtade premiären öste regnet ner, men det gjorde inget. Charlie var en liten gnällbebis, men det gjorde inte heller någonting. Ingenting gjorde någonting. Det var längesen jag kände så när det kommer till just rullskidor, om jag ens känt så någon gång tidigare. Det skulle bara bli så skönt att äntligen få på sig stavar och pjäxor igen.

Efter 4km ut mot cykelvägen till Gnosjö sa det bara pang och så låg jag på backen. Jag hann inte ens reflektera över att jag föll innan jag låg och försökte kravla mig upp från asfalten. Jag spände av mig skidorna och började kolla efter eventuella hål som stavarna kunde fastnat i, eventuella gropar skidorna kunde gått i som jag missat - men jag hittade ingenting. Det var inte förrän jag satt på mig all utrustning igen och tänkte åka vidare som jag insåg att ena skidan var knäckt vid bakgaffeln! Efter att ha ringt runt för att höra om någon hade tid att komma med ett par nya skidor till mig fick jag tag på mamma som var snäll och körde ut ett par sprillans nya Atlas-skidor. Varför de gamla knäcktes har jag ingen aning om. Om någon har någon teori så är det fritt fram att gå bananas i kommentarsfältet. Min egna lilla teori är att de handlar om en blandning mellan gamla rullskidor som gått några hundra mil, samt för många gravidkilon uppepå skidorna ;-)

När mamma hade kommit och lämnat av ett par nya skidor kunde jag fortsätta och köra ytterligare 24KM. Passet landade alltå på ungefär 2 timmar och 28KM.

Konklusionen av de två timmarna ute på vägarna blir att första timmen gick riktigt bra. Sen började jag få känningar av min rygg som är ganska sned och allmänt risig efter graviditeten (har kiropraktortid kommande vecka), luften blev kvav, det blev 25 grader varmt och vattnet i vätskebältet tog slut. Det ihop med att två timmar "eventuellt" var lite väl tilltaget sådär första gången man åker rullskidor/längdskidor på 3 månader gjorde att det var en lycklig, men dödstrött, mamma som satte sig ner på trappan utanför huset efter det avslutade passet.

Idag skall jag och Charlie ge oss ut med vagnen och förhoppningsvis skall jag även få till Thorax-intervaller och en urladdning på 200meter för att se om det hänt något med stakningen och överkroppsstyrkan den senaste veckan :-) Just nu blir det många pass med vagnen men från och med nästa vecka när ryggen blivit ordnad är tanken att byta ut en del av dem mot rullskidpass. Nästa vecka hoppas jag även på att kunna ta ut landsvägscykeln för första gången i år.