Alliansloppet 2013

Det var några dagar sedan nu, jag har haft fullt upp sen loppet och inte hunnit skriva något förrän idag, men i lördags blev det dubbelpremiär för min del. Första rullskidtävlingen någonsin och första tävlingen sen förlossningen  :-)

Jag laddade upp inför tävlingen med stakintervaller (och en blodig krasch) på Torsdagen och spenderade sen Fredagen med att mysa med Charlie hemma på soffan framför One Tree Hill.

Har inte direkt något emot vilodagar numera.

På Lördagen gick jag upp strax innan 7, packade ihop alla saker, åt frukost, väckte Charlie, gav honom mat, lekte med honom så han skulle bli trött och sen kom pappa och plockade upp oss. Jag hade förberett matlådor till mig och pappa som jag skulle äta i bilen upp och som pappa skulle äta under loppet när Charlie skulle sova.

Allt var väldigt välplanerat och kändes bra, speciellt eftersom Charlie alltid brukar somna i bilen och sova ganska långa perioder. Men, såklart, så gick det inte riktigt som planerat just i Lördags bara för att det var tävling.

I Borås vaknade Charlie och skulle då rakt inte sitta i någon bil längre. En kort stund funkade det helt okej att avleda honom och underhålla honom med annat (sång, babblarna, mat, leksaker etc) men tillslut blev han så arg att han började gallskrika och vi fick stanna och ta upp honom ur sätet. Vi som hade ganska god marginal till starten skulle gå började nu få ganska ont om tid. Och den där matlådan jag skulle äta i bilen medan Charlie sov - behöver jag säga att den blev näst intill orörd?

Bild från min korta uppvärmning.

När vi kom fram till Trollhättan somnade Charlie lagom till vi skulle ta ut honom ut bilen (perfekt timing alltså) och nattandet började om på nytt. Med huvudvärk deluxe och småhungrig kropp ställde jag mig i kön till skidkontrollen så fort vi kom fram till startområdet. Efter att jag fått skidorna okej'ade fortsatte vi till nummerlappsuthämtningen innan jag började värma upp lite smått.

45 minuter innan starten skulle gå gick jag bort till fållorna för att vara med när de öppnades och förhoppningsvis få en bra plats i led 4 - som jag så väldigt generöst blivit tilldelad pga min tid i Vasan/TjejVasan 2012 (trots att jag försäkrade Örjan som skötte min anmälning om att jag inte är i närheten av någon sub 5timmarsform). Men tusen tack för att jag blev framflyttad till ett led med lite färre folk, ni som jobbar med seedningen i Alliansloppet! Guld värt! Det var extra skönt med tanke på att det var den första rullskidtävlingen och att ha startat mitt i led 5 med hundra andra hade nog kunnat gå illa för mig - men framförallt för alla andra.

Efter att ha lagt ut skidorna joggade jag tillbaka till pappa och Charlie och medan alla andra skidåkare sprang eller stakade omkring för att värma upp kroppen lite extra låg jag på gräset och pussade min lilla bebis hejdå.

När starten gick upptäckte jag ganska snart att jag gjort ett omedvetet men jäkligt smart val i min placering av skidorna i starten. Jag la dem längst ut till höger mot broräcket, vilket gjorde att jag bara behövde hålla koll på skidåkare som kom till vänster om mig istället för att hålla koll åt båda sidorna.

Starten. Jag syns vänster i bilden vid 2:20 ungefär.

Min andra upptäckt blev att den där första backen som alla pratade om var en ganska kort och behaglig backe. Jag upplevde den aldrig som speciellt jobbig (kanske just för att den var så kort) varken på första, andra eller tredje varvet. Min tredje upptäckt blev att all löpning i det sista nog gett en hel del ändå, för det var just uppför som jag plockade och körde om flest folk.

Det tog några kilometer innan det sprack upp lite och fram tills dess ville jag mest stanna intill kanten och skita i alltihop. Det var obehagligt att inte veta vad som skulle komma bakom nästa krön, att inte veta om man skulle behöva bromsa eller om det skulle komma någon och köra på mig. Vi låg sjukt tätt i de första utförskörningarna och marginalerna var verkligen mikroskopiska.

Men så fort folkhavet började tunnas ut blev det både lättare och roligare. Jag höll förvånansvärt hög snitthastighet och allt kändes bra. Det enda som var riktigt jobbigt var att jag inte alls hade koll på banan vilket ledde till en hel del dumma beslut som kostade mig mycket tid. Bland annat bromsade jag helt i onödan i nästan alla utförskörningar. Speciellt där skyltar med texten "Slow down" var uppsatta eftersom jag då förväntade mig någon skarp kurva eller liknande. Efter första varvet insåg jag att jag egentligen inte hade behövt bromsa en enda gång.

Det andra varvet var det absolut tyngsta. Jag började få lite dalar då och då och fick bita ihop för att inte falla igenom helt. Där märker jag en tydlig förändring i mitt tränande sen förlossningen. Förlossningen gjorde så utomkroppsligt jävla helvetesont och det finns ingenting någonsin i träningsväg som gör eller kommer göra så ont, vilket har lett till att jag blivit mycket bättre, speciellt under intervaller, att ta ut mig helt. Uppenbarligen hjälper det mig också på tävling för jag känner att jag kan slita mig igenom dalarna på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Att få en dipp under alliansloppet var ju som rena solsemestern om man jämför med hur det är att ligga och föda barn i 17 timmar.

Jag hade väntat mig att kroppen skulle hålla någorlunda bra i en timme och det förvånade mig att jag inte var helt totaltslut när klockan passerade 1,5. Det dröjde faktiskt hela 1:50 innan den där absoluta tröttheten och orkeslösheten kom in i kroppen. Men när den kom så kom det rejält. Benen gjorde ont, latsmuskeln fick kramp, kroppen producerade slem som jag inte kunde spotta ut för att kroppen hade för lite vätska så det blev hängande i mungiporna. Jag orkade inte titta framåt utan borrade ner blicken i asfalten medan jag matade på med stakningen så gott det gick.

Så plötsligt kom den där långa utförskörningen efter en mil in på banan och det var som att kroppen kom på att det är ju nu den är som bäst. På slutet, när man egentligen inte orkar mer, det är ju då min kropp brukar orka. Och vips så började jag passera åkare igen. Hängde av den ena efter den andra ända fram tills jag gick i mål.

Det var en häftig känsla att gå i mål, det kändes väldigt stort på nått vis även om varken tid eller placering är något att skryta med inför framtida barnbarn. Men det var ju inte riktigt tid och placering som var det viktiga heller.

Så jag är faktiskt väldigt nöjd under omständigheterna. Så fort jag tänker på vilken form jag var i sommaren 2012 så känner jag att det är ganska dåligt att åka Alliansloppet på 2:32, men så fort jag påminner migsjälv om resan jag gjort blir jag väldigt nöjd. Och väldigt stolt.

Det bästa med att komma i mål: Charlie.

Saker jag är nöjd med under Alliansloppet 2013:
- Att kroppen höll någorlunda så länge som den gjorde.
- Min placering av rullskidorna i starten.
- Att jag tog mig i mål.
- Att jag inte ramlade/kraschade.

Saker jag tänker göra annorlunda till Alliansloppet 2014:
- Om det blir lika varmt - ta med mig vatten eller ha med mig folk som hjälper mig med dricka. Jag hade inte med mig något alls, varken vatten eller gel, och det var ju helt idiotiskt egentligen.
- Inte bromsa.

Loppet i siffror.
Tid: 2:32:51
Distans: 47,6KM
Snitthastighet: 18,68KM/H
Placering i D21: 26/33
Tid bakom segrarinnan: 37 min 12 sek

Tack pappa för att du som vanligt var snäll och följde med, och för att du tog bilder och passade Charlie under loppet.

Tack Trollhättan för Alliansloppet 2013! Och för egoboosten!
Vi ses helt klart igen nästa sommar.