Förra veckan: 12 träningstimmar på 4 dagar och ingen tävlingspremiär på rullskidor.

Förra veckan blev det inte riktigt lika mycket träning som jag hoppats på mätt i antal timmar, men med 3 (!) vilodagar varav 2 ofrivilliga får jag nog vara nöjd med mina 12 träningstimmar. Och eftersom jag nu är riktigt utvilad finns det ju hopp om desto fler timmar denna vecka :-)

På Tisdagen blev det bara ett kortare löppass med 5 minuter A3 som avslutning innan bilen gick vidare mot Målilla. Tycker fortfarande inte vänster ljumske håller för någon längre intervalltid så jag får nog fortsätta med de här enstaka A3-perioderna på 5-10 minuter i slutet av längre löppass ett tag till.
Vi kom fram många timmar innan matchen började och kunde i lugn och ro äta tomatpaj i ett grönområde utanför depån :-) Lite senare mötte jag och Charlie upp Natalie och Travis (nästan 2 år) och jag vet jag sagt det förut men jag ser så mycket fram emot att Charlie skall bli äldre.

Babblarna på iPhonen när speedway blev tråkigt.

Familjegos och tomatpaj innan matchen i Målilla

I Onsdags blev det en extra tidig uppstigning (vilket säger en del med tanke på att en normal uppstigning är runt 06). Jag, Charlie och pappa skulle nämligen besöka Pölder Sport i Nässjö för en liten lägesrapport och för att fixa tävlingshjul/byta bindningar på ett par rullskidor. Det var som alltid väldigt roligt att besöka butiken, prata om den kommande säsongen och stämma av läget.

Däremot rekommenderar jag inte att ta med små barn på sponsormöte. Jag har verkligen aldrig varit så mentalt slut tidigare i hela mitt liv som jag var när vi kom hem från Nässjö. Inte ens under Charlies första två månader i livet som jag sov 3-4 timmar/natt var jag så slut i huvudet som jag var i Onsdags. Att under 3-4 timmar ha dubbelt fokus, dels på mötet i sig; Att svara på frågor, lyssna på vad vi bestämde, ta in all information och ställa frågor - men samtidigt ha fullt fokus på Charlie. Tillgodose hans behov och läsa av alla hans signaler för att hålla honom nöjd. Jag behöver kanske inte säga att jag skippade det planerade långpasset den eftermiddagen?

Björn byter bindningar på rullksidorna

Charlie leker i fikarummet

På Torsdagen tycker jag dock jag kompenserade Onsdagens träningsbrist ganska bra. Jag gav mig ut strax innan lunch och sprang i 1:50 på grusvägar i skogen, sprang hem och åt/vilade ett par timmar och sprang sedan i en timme till. Eftersom jag hade en längre paus efter 1:50 kan man väl inte direkt kalla det ett 3timmarspass med löpning, men samtidigt var vilan mellan passen så kort så man hann ju aldrig riktigt återhämta sig. Tröttheten man kände efter passen var alltså mer att lika vid tröttheten efter ett 3timmarpass än tröttheten efter två skilda pass.
Något annat som var positivt var att jag för första gången kunde springa utan att behöva ta små powerwalk-pauser för att pulsen skenar iväg. Pulsen höll sig på A1-hela tiden och enda gångerna jag gick var när jag kom till ett par riktigt branta backar.

Eftersom planen var att köra Jönköping Open Rollserski på Lördagen ville jag inte träna på alltför hårt på Fredagen. Det kändes därför som en perfekt dag att testa på Chariot'en med Charlie eftersom min pappa, till trots för världens sämsta instruktionsbok, lyckats installera infant sling i den. Tack pappa! :-)
Det tog inte lång tid på vår joggingtur/powerwalk innan vi förstod att Charioten var bland de bättre köpen i kategorin bebissaker.  Eftersom Charlie alltid varit väldigt nyfiken har han aldrig trivts i liggdelen i den andra vagnen. Vi har alltid haft våra föraningar om varför, nämligen att han vill se vad som händer runtomkring sig. Men eftersom man inte skall använda sittdelen till normala vagnar förrän bebisen kan sätta sig upp av egen maskin har vi aldrig riktigt kunnat ta långa, härliga löpturer eller långpromenader med vagn. Anledningen till att man inte skall använda sittdelen tidigare är att bebisars ryggar inte är redo för den belastningen det innebär att sitta innan de själva sätter sig upp.
Av snudd på 60 powerwalks under April-Juli var det väl sisådär 2 som kunde genomföras utan en massa stopp för att Charlie blev arg över det faktum att han inte såg vad som hände utanför vagnen. Men med Charioten är de här problemen som bortblåsta, eftersom Chariot Carriers har hittat ett sätt för små bebisar att se omgivningen/"sitta" utan att det är skadligt för ryggen.

På Lördagen var alltså dagen då jag skulle göra tävlingspremiär på rullskidor i Jönköping. Men som många av er redan uppmärksammat står det DNS efter mitt namn i resultatlistan.
Jag, Tomas, Charlie och pappa kom till Jönköping ett par timmar innan start. Vi gick bort till tältet där man hämtade ut nummerlappar, la ifrån oss skidor/stavar, pratade med Martin som coachar Ski Team Syd samt var tävlingsledare för loppet och gick sedan längs med hela banan för att se hur den såg ut och därför ha ett hum om eventuella hinder. Speciellt den beryktade kullerstenspassagen.
När vi sen kom tillbaka till starten knäppte jag på mig skidorna och testkörde. Och kände verkligen inte att jag hade kontroll alls. Jag kände inte att jag hanterade farten bra och jag kände inte att jag var så tekniskt kunnig som jag skulle behöva vara för att ta de skarpa och lite hala kurvorna. Hade det hela gällt att bara köra som träning hade det inte varit några problem, men att tävla? När det dessutom fanns en massa andra åkare att hålla koll på? Jag kände mig rent ut sagt livrädd inför den tanken, och nästan hundra på att om jag startade så skulle jag krascha. Kanske in i någon annan och därigenom förstöra för en annan tävlande. Så efter mycket funderande beslutade jag mig för att inte starta, vilket såhär i efterhand känns helt rätt. Jag är nästan alltid nervös före start, men det är alltid för att jag undrar hur det skall gå rent resultatmässigt. Jag har aldrig varit nervös på det här livrädda sättet som jag var i lördags. Jag behöver mer tävlingsrutin och mer rutin på tävlingshjul innan jag kör just ett stadslopp som är så tekniskt krävande.
Besvikna åkte vi därför hem och eftersom jag inte tränat tidigare på Lördagen blev även det en ofrivillig vilodag.

Igår försäkrade jag och Tomas oss om att Charlies kärlek till Chariot'en inte var en tillfällighet genom att powerwalka/jogga. Charlie sov under 2 av dem och satt nyfiken och tittade sig omkring under den sista timmen. Tomas som i princip aldrig tidigare kört ett riktigt långpass fick slita lite under sista timmen. Då agerade jag motivation genom att komma med den ena målbilden efter den andra. Tomas starka vilja segrade och det var två vrålhungriga föräldrar som kom hem efter 3 timmar. Efter lite mat stack vi ut på bryggan och körde styrketräning med egen kroppsvikt. Jag hade sett den här videon tidigare på dagen och kände mig minst sagt lite inspirerad. Tomas stod som ledare för passet och man kan väl säga som så att det märktes vem av oss som är före detta gymnast.. Medan jag slet som ett djur låg Tomas avslappnat och försökte prata med mig (?!) under övningarna ;-)

Den här veckan hoppas jag som sagt på fler timmar och mer styrketräning. Jag har haft stort fokus på att gå ner i vikt de senaste månaderna (konditionsträning) och inte haft lika stort fokus på styrketräningen vilket jag nu känner att det är dags att ta tag i lite mer. Jag har fortfarande strax över 5KG att gå ner men känner inte att jag måste gå ner det just nu. Det fungerar bra att träna med den vikt jag har nu (runt 66KG) och jag är helt övertygad om att jag kommer gå ner det här sista fram tills säsongen börjar utan att behöva anstränga mig nått vidare.

Mitten av juni till vänster och bild från gårdagen till höger.
Sammanlagt har jag gått ner runt 27KG (Gick upp 31-31KG under graviditeten)