Som kompensation för dålig uppdatering de senaste veckorna ger jag er nu en mindre uppsats om vad jag haft för mig sedan jag skrev sist.

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade här, tyvärr (har ni hört den förr, eller?)
Men man får nog säga att jag i alla fall haft giltig internetfrånvaro för i alla fall en av veckorna. Förra veckan spenderade jag nämligen med att träna på hög höjd i Norge :-)

Men jag får väl försöka börja där vi skiljdes åt sist.
Veckan för två veckor sedan hade jag en riktigt fin träningsvecka. Tomas var bortrest så jag och Charlie spenderade våra dagar ute vid Bolmen för att kunna få lite mer hjälp.
Veckan (alltså 15-21 Juli) innehöll följande:
- Två distanspass (klassiskt) på rull, varav ett pass på strax över 4 timmar.
- Ett intervallpass på Thorax Trainern. Innan intervallerna värmde jag upp i 1:10 på rullskidorna.
- Distanspass landsvägscykel
- Ett kortare löppass
- Ett distanspass med löpning

Sammanlagt blev det under veckan 803 träningsminuter effektiv tid och 191KM. Fortfarande bra mycket färre timmar än vad jag skulle vilja (och kunna) få till, men det känns väldigt bra att få till så kvalitativt bra pass. Det där 4timmarspasset på rullskidor är jag väldigt glad över. Och ärligt talat så är jag inte jättestressad över att mängden just nu inte är så hög. 50-60 timmar i månaden känns som en bra lägstanivå att hålla fram tills September :-)

Måndagen 22e Juli blev det extra tidig uppgång för att få till ett distanspass på rullskidor innan det bar av mot andra änden av Bolmen för att fira min farbror Roberts 60års-dag. Det blev en jättemysig kväll med massor av god mat och ännu mer bus med Joel (3,5) och Linnea (7). Längtar verkligen tills Charlie blir äldre.

Mina två favoritpojkar på 60årsfest

Gissa vilken tallrik som tillhör skidåkaren och vilken som tillhör speedwayföraren ;-)

Dagen därpå, på Tisdagen, fick jag till ett fantastiskt bra A1/A3-pass på 2:20. Jag åkte hem från Bolmen via Ås och Reftele, vilket blir omkring 37KM.
Passet höll däremot på att få ett väldigt abrupt slut när jag efter 9KM kör förbi ett hus som ligger mitt i en nerförsbacke och en illsken hund mejar ner mig i diket i 35+KM/H. Tack och lov höll utrustningen och jag klarade mig relativt bra men herregud vad jag skrek på hunden, och på ägarna. Kan inte minnas att jag någonsin skrikit så åt någon tidigare. Det mest intressanta var väl att hundägarna tyckte det var hemskt att jag skrikit "jävla äckliga hundjävel" åt hunden precis efter kraschen. Det säger väl allt om hur man är funtad.  Har man inte råd med koppel (eller pli på sin hund) är frågan om man borde ha hund överhuvudtaget känner jag.
Eftersom Onsdagen skulle bli vilo- och resdag var jag sugen på att verkligen försöka maxa ur i stakningen så de sista 25 minutrarna på passet låg jag och matade på 88-98% av maxpuls och höll hastigheter på 17-21KM/H på relativt kass asfalt.

Så kom då Onsdagen, dagen som skulle spenderas i en bil. Efter att Charlie vaknat och fått mat packade jag ihop det sista och sen lekte jag med honom tills han blev trött igen. Då kom mamma och hämtade mig och sen satte vi av mot Norge och Helin. Charlie somnade ganska direkt och sov till Borås, sen var vi tvungna att underhålla honom med sång och dans ackompanjerat av Mora Träsk fram till Göteborg. Där stannade vi till för att äta och för att Charlie skulle få sträcka på sig lite. Efter en timme fortsatte färde och Charlie somnade nästan lika fort igen. Sen sov han fram till Sunnvollen strax efter Oslo där vi hade en ny mat- och sträckpaus. Sen var han faktiskt så fantastisk att han sov i 4 timmar, alltså klarade vi 70milaresan med bara två pauser. Med tanke på att det ibland behövs 3 pauser för att ta oss till BVC i Gislaved (typ 8KM hemifrån) var jag helt i exstas över att det gått så bra.

Egentligen hade jag tänkt ta det lite lugnt sådär första dagen på höghöjden. Man (eller i alla fall jag) blir ofta väldigt trött första dygnet. Sen var det någon som nämnde backintervaller uppför ett fjäll och vips så hade man glömt allt vad lugna A1-pass heter.
Eftersom alla vägar uppe vid stugan var grusvägar passade jag på att följa med ner till närmsta "centrum" när det skulle handlas mat och ta uppvärmningen där på lite lägre höjd (400 m. ö. h.) istället. När de andra handlat klart plockade de upp mig och vi fortsatte upp mot fjället igen. Intervallerna jag körde var uppför en backe som kallas "Brattsete". Den är ungefär 2,4KM lång och det stiger ungefär 300 höjdmeter från botten till toppen. Detta ger en snittlutning på 13%. Som om det inte vore nog så är det en grusväg med en hel del lös småsten på. Kort sagt: Ingenting gratis.
Första intervaller körde jag från botten till toppen, det tog nästan 24 minuter. Efter lite aktiv vila på toppen körde vi ner med bilen igen och jag begav mig upp för andra gång, men den här gången körde jag endast den allra brantaste delen av backen. 13 minuter senare var det en trött och mjölksyratung mamma som nöjt loggade 37 minuter i A3-zon på FunBeat.

Utsikten från stugan

På toppen av Smådalsfjellet/Brattsete efter första intervallen

Dag nummer två på höghöjdslägret körde jag mitt traditionella stavgångs/stavlöpningspass upp till Grindafjellet. Det är en av mina absoluta favorittoppar för att det faktiskt finns många branta stigninger istället för att det stiger litegrann hela tiden. På väg upp fick jag sällskap av en fårfamilj som var verkade väldigt intresserade av mina stavar och halvvägs upp mot toppen kom jag till en stor snöfläck som jag lekte runt lite i. Efter 1:45 var jag uppe på toppen, där tog jag mig en välförtjänt Kvikklunsj/vattenpaus, ringde Tomas och fotade den fina utsikten innan jag begav mig neråt igen. Under den första kilometern på klättringen ner var det såpass brant att man bara kunde gå fort/småjogga lite men ju mer det planade ut desto mer sprang jag. Och frågar ni mig är det tio gånger jobbigare att springa utför än uppför. Passet landade på ganska exakt 3 timmar och snudd på 1000 plockade höjdmeter.

Denna samt de två bilderna över är tagna på toppen av Grindafjellet

Tredje dagen på lägret blev det ett väldigt behagligt löppass på fjället. Jag gick stavgång upp Brattsete (där jag körde intervaller första dagen) och följde sen kammen på Smådalsfjellet, klättrade upp på toppen, och sprang sen ner på andra sidan. Passet landade på 2:25 och 650 plockade höjdmeter.

Det är lätt att samla på sig löpartimmar med den här utsikten 

Fjärde dagen på lägret var det riktigt dåligt väder, och utöver att slappa och försöka massera ut träningsvärken från all utförslöpning gick jag stavgång upp Brattsete (igen) för att springa ner och hem. Jag tyckte benen kändes riktigt pigga och fräscha på väg upp men när jag satte av utför kände jag helst av allt för att fortsätta klättra uppför. Benen bar knappt nerför.

Femte och sista dagen innan hemfärd var jag jättesugen på att ta en riktig topptur. Jag älskar att klättra uppför fjäll och hade det varit möjligt hade jag flyttat upp till norska fjällen och klättrat dag ut och dag in.
Orginalplanen var att gå upp Brattsete och fortsätta in mot en topp jag länge velat bestiga - Ranastongi (1900 m. ö. h) men när jag kom upp på Smådalsfjellet såg det ut att bli oväder så efter lite klurande styrde jag kursen mot Gråskarvet (1730 m. ö. h.) istället. Där såg vädret okej ut och det är en topp jag bestigit tidigare vilket underlättade valet eftersom jag skulle slippa att klura ut hur och från vilket håll man skulle ta stigningarna.

Allt eftersom jag kom närmare toppen så hopade sig fler och fler mörka moln över mig. Efter 1:20 var jag uppe och möttes av världens storm. Satte kameran på självutlösare och ställde mig vid kanten och fick verkligen anstränga mig för att stå helt upprätt. Det blev den kortaste toppvistelsen någonsin, jag stannade inte ens för att äta och dricka nått utan gjorde det i farten på vägen ner. Överallt runtomkring ösregnade det och är det nått man inte vill ha mitt uppe på ett fjäll är det hala stenar på vägen ner.
3 timmar (960 höjdmeter) efter att jag startade var jag hemma igen och möttes av nyheten att Charlie sovit under hela träningspasset. Jag blir extra glad när han sover under hela tiden jag är borta, för då märker han ju inte ens att jag är iväg. Det stillar liksom det dåliga samvetet jag känner ibland för att jag lämnar honom.

På kvällen efter turen till Gråskarvet åt vi middag med Jon-Helge, Merete och deras två döttrar Amalie (4) och Tuva (2). De var helt fascinerade av Charlie och underhöll honom under hela kvällen. Han fick till och med låna deras finaste rosa häst.
Efter middagen gick vi bort till stranden för att fira Olsok, vilket firas ungefär som Valborg i Sverige.

Gråskarvet

Under veckan tränade jag mycket med min GoPro på huvudet. Så fort jag får tid (alltså någon gång under 2015) kommer jag klippa ihop en film så ni får se lite levande bilder av alla fjälltoppar.

Dagen därpå, den 30e Juli tillika Charlies 4månadersdag var det dags för hemresa. Charlie var lika fantastisk då som han var på väg upp. Han somnade när vi åkte från fjällen och vaknade inte förrän i Moss där vi stannade hos min morfar & hans sambo Kari för att äta lunch. Medan vi åt låg Charlie på en filt för att sträcka ut efter att ha suttit i bilen och sovit i nästan 4 timmar. Och när han låg där klarade han för första gången av att vända sig från ryggen till magen. Det går verkligen jättefort. Känns som det bara var en vecka sen som man fick bära honom konstant för att han hade ett sånt enormt närhetsbehov.

Charlie verkar också blivit lite förvånad av att han plötsligt bemästrade en rygg-till-mage-vändning.

De här senaste dagarna efter hemkomsten har jag fått till ett riktigt fint distanspass med löpning, och igår firade jag årets varmaste dag med nästan 3 timmar rullskidor. Tyvärr, får en väl ändå säga för det var det värsta träningspasset jag någonsin gjort. Strax innan lunch kom mamma och hämtade Charlie för att ta med honom ut till Bolmen. Sen var tanken att jag skulle köra rullskidor dit ut, vilket brukar ta runt 2:10-2:20.

Redan när jag startade var det 28 grader varmt och luft som var så kvav att det inte kändes som om man fick i sig syre alls när man andades. Så fort jag började köra på vägen ut mot Nennesmo kom motvinden, men det gick ändå relativt okej och jag låg och matade på ganska lätt i 16-18KM/H. Väl i Nennesmo blev motvinden värre, solen stekte på ännu mer och jag lugnade ner mig en aning för att inte ligga för högt i puls. Men med kass asfalt, 32grader i solen, motvind och inte ett moln på himmlen var det minst sagt lättare sagt än gjort. Med 12KM kvar började jag känna mig yr och i Tallberga, 7KM från stugan, väggade jag totalt. Tänk er Lisa Larsen i Davos 2011.  Jag mådde illa, vattnet var slut, kände mig svimfärdig och var flera gånger på väg att tappa balansen för att jag var så yr. Flera gånger var jag nära på att bara sätta mig i diket och ringa efter någon som kunde hämta mig, men på något sätt lyckades jag komma ut till stugan. Hur vet jag inte riktigt, det är verkligen ett under att jag inte kräktes, ramlade omkull eller svimmade. Jag tog till och med av mig rullskidorna i en utförskörning mot slutet och gick ner för att benen inte höll att bromsa med.
Behöver jag säga att det första jag gjorde när jag kom fram var att dricka en halvliter vatten och slänga mig i sjön?

Resten av eftermiddagen spenderade jag inomhus framför en fläkt tillsammans med Charlie innan vi dukade upp en festmåltid deluxe framför Speedway GP't från Terenzano.

Idag hoppas jag på att få till dubbla pass, med antingen ett distanspass på rullskidor eller i kajak nu runt lunch och sen ett löppass ikväll. Det börjar väl bli dags att testa på tävlingshjul också, för att minska risken att slå ihjäl sig på Jönköping Open Rollerski den 10e Augusti...