Marcialonga 2014

Dagen efter det vackra träningspasset i Passo di Lavaze tog jag det ganska lugnt. Både muskler och kropp var trötta efter ett långt pass med många impulser på 1800 möh. En stund innan lunch kom Kalle och hämtade upp mig för sickling av skidor och skidtester. Jag, Kalle och Kalles vän Johan åkte runt till några olika delar av banan och började testa. Jag och Kalle testade skidor och Johan som inte hade några valmöjligheter med skidorna testade stavar :-) Valet landade till sist på Salomon S-Lab . Ett mycket bra val tycker jag!

Valmöjligheter fanns minst sagt.

Vallakojan.

Det hade snöat en del och inga spår var omfrästa så vi visste att det inte skulle vara exakt samma förhållanden under testerna som under själva loppet, men det var ändå skönt att dels röra på sig och dels få en indikation på vilka skidor som gick bäst. (Såhär i efterhand var det kanske inte helt dumt att testa i nysnö också med tanke på vilka förhållanden som faktiskt rådde under halva loppet). Det blev en riktig heldag med tester och jag var inte tillbaka på hotellet förrän strax efter 17 på eftermiddagen.

Dagen därpå, alltså dagen innan loppet, åkte vi ut ganska tidigt och testade. Vi ville komma ut innan solen började värma på för mycket för att förhållandena skulle likna de på tävlingsdagen så mycket som möjligt. Det finns ju ingen anledning att åka och testa mellan ex. 13 och 15 när man på själva tävlingsdagen räknar med att gå i mål mellan 11:30 och 12:30.
Spåren var nu omfrästa - och hej vad det gick! :-) Under första testdagen gick ett par betydlig bättre än de andra skidorna men nu gick två par nästan exakt lika bra. Jag valde då att gå på det par som dels gått bra i nysnön och dels gick bra nu när det var omfrästa och hårda spår.

I Team Oslo Sportslager Moelven görs inget halvdant.

Efter en stunds testande åkte vi iväg på lunch i Cavalese med Elisabeth. Jag och Elisabeth var i Ramsau tillsammans tidigare i höstas där hon tyvärr hade sån otur att hon bröt foten uppe på glaciären. Det var jätteroligt att träffa henne igen och se att foten är på bättringsvägen :-) Vi hittade en fantastiskt mysig resturang med uteservering och solvägg där vi satt och åt pasta, drack kaffe och planerade drickalangningen inför loppet. Vi hadet det inte jätteilla om man säger så.

Planering av drickalangning.

Jobbigt att vara skidåkare.. :-)

Efter lunchen gav vi oss av till vallaområdet för att prata med Erik Yngvesson om vallning. Erik vallar åt Team Tynell så man kan ju lugnt säga att han har fullt upp men trots det var han snäll nog att ta sig tid att valla upp både Kalles och mina skidor. Det var riktigt kul att få se Team Tynells buss innifrån och kul att se hur proffsen jobbar! :-)

Allt det här; att vi hade så kul, att vi testade väldigt mycket och i olika förhållanden, att Erik fixade skidorna och man därigenom kände sig helt trygg med vallningen gjorde att jag aldrig var nervös. Jag som alltid brukar vara ett litet nervvrak innan varenda tävling gick bara runt och var skitpeppad och taggad inför loppet! :-)

Så var dagen för starten äntligen här. Jag gick upp strax innan 4, körde rörlighetsträning och rehab för ryggen i 45 minuter (ryggen gick sönder av bussresan från München till Predazzo), fixade iordning allt vi skulle ha till drickalangning och körde sen ner till Kalles hotell för att äta frukost där. När jag kom dit hade frukosten inte öppnat än och vi började diskutera om vi kanske skulle åka till starten (klockan var då 5:15), lägga ut skidorna och sen åka tillbaka till hotellet. Det tyckte vi båda lät bra så sagt och gjort. När vi kom fram till starten i Moena var där väldigt tomt. En enda åkare, en norrman, stod och köade till led 1 men utöver det fanns där ingen. Vi pratade lite med honom och fick reda på att de skulle börja släppa in till fållorna klocka 6. Perfekt tänkte vi! Efter ungefär en halvtimme började det komma lite fler folk och tiden för insläppet ändrades beroende på vem man pratade med. Vissa trodde att insläppet skulle vara klockan 7 varpå jag fick lite lättare jättepanik. Skulle insläppet vara klockan 7 skulle vi aldrig hinna åka tillbaka och äta frukost och hinna tillbaka till starten igen.

Det slutade med att jag (som i övrigt aldrig kör för fort nu körde rätt jävla mycket för fort) tillbaka till hotellet, kastade ihop den frukost jag kunde hitta och körde lika fort tillbaka till starten igen. Väl där träffade jag Kalle som efter ett mindre krig med andra skidåkare hade kunnat lägga ut sina skidor längst fram i ledet bakom elitledet. Vi gick då och satte ut mina skidor längst fram i led 4 och kunde sen lugnt och sansat sätta oss i bilen och äta frukosten. Inte jättegott och inte den perfekta frukostuppladdningen men med tanke på omständigheterna löste vi det jäkligt bra :-)

En halvtimme innan min start hade jag hunnit springa en del och började till mångas stora irritation armbåga mig fram till mina skidor i min startbur. Det här med att irritera andra åkare blev lite av min grej under loppet. Så fort starten gick insåg jag nämligen två saker:
1. Det skulle inte gå att åka under 4 timmar (som var ett mål jag hade)
2. Det skulle ta låång tid innan jag skulle kunna åka på som jag ville.

I och med att det kom nysnö precis innan start åkte alla i ett spår. I alla backar var spåren borta, där fanns bara djup sockersnö. Så fort jag gick ut ur spåren för att köra om försvann all fart. Man fick slita som ett djur utan att få så mycket för det. Jag började åka ganska fult; slängde mig in på folks skidor när jag ville in i spåret igen, åkte på avsatser ut mot vattnet, åkte mellan spåren så de bredvid mig inte kunde staka ordentligt. Till folks stora irritation, såklart. Men vad skulle jag göra? Det är inte mitt fel att Marcialongas seedningssystem är det sämsta någonsin. Trots att jag låg på som fan upp till vändningen snittade jag 11KM/H de första 17 kilometrarna. 11 jäkla kilometer i timmen. Hej då sub 4 timmar. Efter vändningen tog det ytterligare 40 minuter innan jag kunde börja åka på någorlunda. Det hade då gått 2 timmar och jag hade kört 27KM..

Men när det väl släppte då släppte det ordentligt. Plötsligt blev det mer och mer folktomt, det gick köra om utan att dö på kuppen och när vi passerade starten i Moena, där det inte snöat, fanns det plötsligt två spår att välja mellan. Då började jag plocka rejält. Jag var riktigt pigg och kunde trycka på väldigt bra. Alla de gånger jag tittade ner på klockan låg jag mellan 19 och 24km/h. Jag märkte också att jag hade nytta av all kurvkörning jag nötte i Ramsau i höstas.

Med 25 kilometer kvar kände jag mig oförskämt pigg, trots att jag tryckte på till absoluta max och verkligen inte höll igen. Den känslan försvann ganska kort därpå. Med 20 kilometer kvar var det som om någon hade tryckt på mig en alldeles för trång hjälm. Det spände i hela huvudet och jag började må dåligt. Fick ont i armarna. Fick ont i handleden. Och hela tiden åkte jag och tänkte "Det gör ont nu och kommer göra ännu ondare, vänj dig. Det gör ont nu och kommer göra ännu ondare, VÄNJ DIG". I alla utförskörningar försökte jag skaka ur armarna så gott det gick. Jag drack allt jag kom åt. Kom plötsligt på att jag hade en Enervit-gel i den lilla fickan längst fram på EXO-tightsen. Har nog aldrig blivit så glad för att ha hittat en gel tidigare.

Vid 14KM kvar stod en italienare och skrek "Cioccolato bella?!". Höll på att börja lipa när han sträckte fram en rad chocklad. Den italienaren, tillsammans med Elisabeth som langade dricka åt mig på tre ställen,  räddade troligtvis mitt Marcialonga. Hade jag bara hunnit hade jag stannat och kramat om dom båda två. Jag minns inte så mycket av den sista milen egentligen. Jag minns att det gjorde ont, att jag mådde dåligt och att jag började undra över den där sista backen. Jag minns att jag hörde någon som skrek på mig längst ner i backen, att en annan tog tag i mig och lyfte upp mig och en tredje hällde i mig Coca Cola. Sen minns jag bara att det gjorde ont i benen. Och i ryggen. I armarna. Överallt. Att mjölksyran kom och att den började flimra framför ögonen. Jag minns hur jag tänkte att det här måste vara den längsta jävla backen i hela världen. Att den aldrig kommer ta slut. Vid varje krön jag kom över trodde jag att det skulle vara över och vid varje krön fick jag se att det bara steg mer och mer. Hur lång tid hade gått? 10 minuter? 20 minuter? En timme? Pulsklockan hade fått spel efter 60KM och jag hade blivit tvungen att stänga av den så jag hade ingen aning om hur länge jag var i den där förbannade backen.

Men tillslut, efter så jäkla mycket slit, planade det ut. Jag såg upploppet och jag såg målet. Väl i mål hade jag bara en sak jag brydde mig om: Jag måste dricka. Jag hittade ett ställe med både sockerbitar, apelsinbåtar och sött te. Jag hittade Peter som langade åt mig och Sandra i Schweiz. Han tyckte inte jag såg så pigg ut. Jag kände mig inte så pigg. Så hittade jag fler som bodde på samma hotell som jag i Bellamonte. Vi pratade men jag har ingen aning om vad. Jag mindes plötsligt att jag hade lämnat mobilen i bilen som Elisabeth körde runt och langade i. Hur skulle jag få tag i den? Jag kände mig inte bra. Ville ha tag på Kalle.

Jag gick och hämtade ut mina kläder. Frös. Mådde sämre och sämre. Gick tillbaka och drack mer te, åt mer socker och apelsinbåtar. Det hjälpte inte. Jag väntade på sockerkicken, att trycket mot huvudet som jag ofta känner en stund efter lopp skulle släppa, men det gjorde det aldrig. Det blev värre.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att plötsligt se Kalle komma upp för en trappa precis intill där jag stod. Jag blev så jäkla lättad över att inte vara ensam längre.
Vi gick ner till en matsal där det serverades pasta. Kalle hämtade mat och vatten åt mig men jag kunde inte äta. Kunde inte tänka. Orkade knappt hålla ögonen öppna. Plötsligt ville kroppen ingenting längre. Den klarade inte av att sitta och jag kände hur hjärtat började slå fortare och pulsen rusa iväg. Jag la mig ner och det tog inte lång tid innan det fanns sjukvårdare på plats. Efter en stund kom det en rullstolsliknande bår som jag blev ivägkörd på till sjukstugan.

Jag minns inte så mycket från när jag var där. Jag tror jag försvann, somnade till lite då och då. Vet inte hur länge jag var där eller riktigt vad vi pratade om. Minns bara att jag drack. Sött te och buljong i mängder. Enligt läkarna hade jag drabbats av svår vätskebrist.

Efter en lång stund och många koppar vätska fick jag lämna sjukstugan. Jag kunde inte resa mig själv och kunde absolut inte gå utan att få hjälp. Det var inte långt till bilen men det kändes precis som det gjorde när jag åkte upp för den där backen. Kommer vi aldrig komma fram?

Vi åkte till hotellet. Jag drack mängder. Somnade till, mådde illa och var yr om vartannat. Pulsen var hög, fortfarande över 100. Det var 3 timmar sen jag gick i mål. Kalle satt och höll koll, hämtade vätska, saker att äta på och hjälpte mig om jag behövde gå någonstans.

Det tog fram till klockan 19 innan jag började känna mig någorlunda igen. Jag klarade då av att sitta upp, men inte riktigt gå själv. Under middagen på kvällen blev det bättre. När jag gick och la mig blev det värre och framåt natten kändes det inte bra alls. Nästa morgon var det lite bättre igen, innan det blev sämre för att så kännas bättre. Och sådär höll det på. Gick upp och ner ända tills igår efter lunch när jag i stort sett kände mig som vanligt igen.

Jag är jättenöjd med mitt lopp. Jag kom 31a, var 8e bästa svenska och åkte på 4:16. Jag är helt hundra på att jag hade kommit under 4 timmar om jag bara fått starta längre fram och jag vet att jag gjorde precis allt jag kunde under loppet. Jag kunde inte haft bättre skidor, bättre känsla i kroppen eller tagit ut mig mer. Jag gjorde verkligen allt och tog ut mig till absoluta max.

Trots ett fruktansvärt smärtsamt slut på helgen är det här en av de roligaste helgerna på länge. Jag har skrattat oerhört mycket och haft helt fantastiskt kul. Det har Kalle och Johan en väldigt stor del i. Så tack! Tack för en fantastisk rolig helg i Italien och för all hjälp efter målgång när jag mådde så fruktansvärt dåligt. Tack för att ni fick mig att ha så kul att jag helt glömde av att vara nervös, det har aldrig hänt tidigare. Ett stort tack också till Mattias Svahn för Vitargo-uppladdning, till Erik och Heidi Wold för hjälp med lite allt möjligt, till Erik Yngvesson för FANTASTISKA skidor och till Elisabeth för drickalangning under loppet :-) Jag längtar redan till Marcialonga nästa år!

Nu väntar en period med tävlingar i Sverige. Jag kommer troligtvis inte köra König Ludwig Lauf nästa helg utan det blir antingen Rallarloppet i Jönköping eller Västgötaloppet i Ulricehamn. I morgon väntar också en 3KM lång långsprint (eller vad man skall kalla det) i Anderstorp. Jag tänker ta det som en fin möjlighet att få ihop A3-minuter och tänker gå ovallat. Med tanke på att elljusspåret i Anderstorp är duktigt kuperat kommer det bli en kul utmaning. Jag körde Kanonloppet förra vintern också, då gravid i åttonde månaden. Det skall bli spännande att se vad tiden blir i år jämfört medi fjol :-)