Årefjällsloppet och en summering av säsongen.

Årefjällsloppet

Årefjällsloppet som på förhand var tänkt att bli en positiv avslutning på säsongen, om inte resultatmässigt så i alla fall åkmässigt, blev tvärtemot spiken i kistan för min sämsta säsong sen jag började satsa lite mer på längdskidåkningen.

På förhand kändes allt väldigt bra. Vi hade testat mycket dagen innan. Både skidorna och många olika vallningar. Jag tänkte köra med min Salomon-ryggsäck med tillhörande vätskesystem som jag skulle åkt Birken med för att försäkra mig om att få i mig nog med dricka. Jag hade blandat ihop en grymt bra häxblandning som troligtvis skulle kunna väcka liv i komapatienter. Jag chansade och valde att köra helt utan underställ (jag är väldigt kall av mig och brukar vanligtvis träna i underställ även om det är typ 15+) vilket var helt rätt val då solen låg på och man märkte redan på uppvärmningen att det skulle bli en väldigt varm dag. Vi testade fäste några kilometer från starten och jag hade ett bra bett under skidorna. Därför var jag inte alls nervös inför starten! Det kändes kul och trots att placeringen troligtvis inte skulle bli så bra hade man ju ett helt fantastiskt utgångsläge för en fin skidtur. Jag skulle starta i elitledet men där skulle även min vän Louise starta så jag kände mig inte lika nervös inför det som jag var inför La Diagonela. Jag och Louise åkte jämt med varandra i TjejVasan så det kände skönt att ha någon som jag skulle kunna åka med.

Det här är bara mina skidor och inte alls Daniel och Rickard Tynells. Jag lovar.

Precis innan starten gick försökte jag trycka ner fästet för att känna om det bet. Det gjorde det inte. När starten gick försökte jag ta några diagonaltag för att snabbt få upp fart men skidorna bara gled omkring. Jag började staka och såg hur alla andra med fäste försvann längre och längre bort. Höll på att börja gråta när jag insåg att jag skulle få staka hela loppet och var på vippen att vända efter någon kilometer och åka tillbaka till starten.

De första 12KM på Årefjällsloppet går uppåt. Efter att ha stakat 9KM uppför kom herreliten ifatt. I Schweiz lyckade jag hålla undan för dem i 20KM och att de kom ifatt mig redan efter 9 säger väl en hel del om hur min dag i spåret var.. Jag fick verkligen slita som ett djur för att ta mig upp och strax efter att första herrklungan gått om mig kände jag hur jag började må sämre och sämre. Kort därpå kräktes jag och all ork,  energi, självförtroende och glädje bara försvann. Därför bröt jag på toppen av fjället.

Jag har aldrig brutit ett lopp tidigare och nu när jag fått lite distans till det kommer jag aldrig göra det igen. För även det sämsta resultatet någonsin är bättre än känslan av att ha brutit och inte åstadkommit någonting alls. Men stort tack till de som hjälpte mig efter att jag bröt. Till damerna som gav mig dricka och höll mig varm, till skoterföraren som körde ner mig från fjället och till den snälla tjejen som gav mig skjuts tillbaka till  Åre.

Eftermiddagen blev trots det brutna loppet inte så hemskt. Vårt team, teamläkare Johan, Danne och Olofs nystartade hemliga team samt Anders som också bodde med oss gick och bubblade tillsammans med delar av Team Sysarb OneWay. Därefter kom Katja och Elisabeth och vi började göra oss i ordning inför kvällens bankett.

Vi drack champagne, firade säsongen som varit och åt sen god mat på Holiday Club med övriga team. Det var en väldigt fin stämning, roligt att se alla prisutdelningar och det var fint att se alla så glada och nästan lite lättade över att det är slut. Jag började festen lite lätt redan vid 11 på förmiddagen när jag kom hem så kvällen blev inte så lång för min del. Tydligen är festande något det också behöver tränas på för att man skall hålla ut till slutet ;-)

Säsongen 2013/2014


Jag skall väl också försöka mig på att summera säsongen i sin helhet.
Det började bra i December där jag vann Västgötapremiären (6KM) och slog Karin Nilsson som kom på 14e plats i Vasaloppet 2013. Karin är en väldigt duktig skidåkare som jag mött flera gånger tidigare men alltid förlorat mot så det kändes lite smått overkligt att slå henne. Men därefter gick det tyngre. Strax före jul drabbades jag av stora problem med höften/bäckenet efter att ha burit ner två ton pellets till källaren i huset. När jag vaknade på julafton kunde jag inte ta mig ur sängen. Följden av det blev tre veckor där jag i stort sett inte tränade någonting.

Efter 1,5 vecka utan träning konsulterade jag min kiropraktor om löpning och han sa att det skulle gå bra att belasta höfterna med en kortare löptävling (under 15KM) men såhär i efterhand borde jag aldrig gjort det. För efter att jag sprungit det kuperade loppet Sylvesterloppet i Anderstorp på nyårsafton blev det sämre igen. Men trots att jag inte vågade eller kunde maxa helt så slog jag min gamla tid från samma bana med 2 minuter och 50 sekunder. Det skall bli kul att se vad man kan få för tid nästa gång när man kan gå på max och förhoppningsvis har lite mer rutin på 10K-lopp.

Den 12e Januari stod jag efter många om och men på startlinjen till Ski Classics-premiären La Diagonela (50KM)  nere i Schweiz. Ett lopp jag på grund av resultatet helst inte tänker på alls. Visserligen lärde jag mig mycket om att tävla i de förhållandena som råder där men priset var väldigt högt. Trots att det gått flera månader sen loppet gick får jag fortfarande ett stresspåslag och en ångestkänsla när jag tänker tillbaka på den där dagen. Helgen efter La Diagonela reste jag, pappa och Tomas upp till Mora för Intersportloppet (45KM)

Pappa i Schweiz

Banprofilen som delades ut till La Diagonela.

Banprofilen min klocka fick fram, som om ni frågar mig var lite mer verklighetsförankrad än den som delades ut.

Intersportloppet går vanligtvis på HalvVasan-sträckan men hade på grund av snöbrist flyttats till Orsa Grönklitt. Uppladdningen blev inte direkt den bästa då jag drabbades av nått magkör på kvällen innan loppet och kräktes upp hela kolhydratladdningen. Jag inledde sen loppet med att komma efter i starten och hamna bland 200 stirriga led1-herrar. Och ja, då kan ni ju tänka er själva hur utgångsläget blev. Lägg sen till de trögaste skidorna i världshistorien där man fick staka livet ur sig utför. Jag slutade på en 10e plats 25 minuter efter vinnaren Annika Löfström. Placeringen är jag helt okej nöjd med men 25 minuter är på tok för lång tid att vara efter på en så kort sträcka. Det roligaste med loppet blev istället att träffa mina teamkompisar Kalle och Samuel för första gången :-)


Efter Intersportloppet hade jag en bra träningsperiod, vilket kändes skönt inför Marcialonga. Vad som inte var lika bra var den 5 timmar långa bussresan mellan Tyskland och Italien som förstörde ryggen. Igen. Det första jag fick göra när vi kom fram var att börja rörelseträna.
Själva loppet gick däremot fantastiskt bra sett utifrån det faktum att jag startade långt bak. Marcialonga seedar bara på sitt egna lopp och eftersom jag aldrig åkt loppet innan fick jag inget bra startled. Första timmen gick åt till att stå i kö och försöka köra om i 10cm nysnö. Mitt mål var att gå under 4 timmar men med ett snitt på omkring 13km/h första 1:20 insåg jag ganska snabbt att det målet redan var kört. Jag slet som ett djur under resten av loppet och körde tillslut i mål på en 31a plats med tiden 4:16. Tiden efter loppet är för många en välkänd historia som innehöll bland annat vätskebrist, en rullstol, 10 koppar buljong i sjukstugan och många arm-i-arm promenerande med Kalle och Johan. Trots strul innan och efter var det en helt fantastisk känsla att faktiskt vara nöjd igen. Jag hade nästan glömt av hur det känns.

Träning i Passo di Lavaze innan Marcialonga

Passo di Lavaze

Marcialonga

Men det där positiva och att känna sig i form blev tyvärr kortvarigt. När jag kom hem från Marcialonga blev jag sjuk, gick miste om 2 långlopp och 12 dagar med träning. Nästa tävling blev stakfesten i Åkulla (42KM) där jag visserligen vann men där det gick väldigt segt. Om det berodde på mig eller på ett vansinnigt blött och milt före var däremot oklart.

vinst i Åkulla Ski Marathon.

Så har vi då kommit fram till veckornas vecka när man verkligen vill vara i form: Vasaloppsveckan. Jag åkte upp redan på Onsdagen och hade därför ett par fina dagar i Orsa Grönklitt inför TjejVasan (30KM). Inför loppet var det många som pratade om att köra ovallat men jag fegade ur och valde på förhand att gå med fäste. Det visade sig tyvärr vara fel val. Jag hade nämligen fäste under skidorna men det fäste aldrig minsta lilla vilket jag lite olägligt nog upptäckte i den första backen. Jag stakade mig upp men tappade otroligt mycket de första kilometrarna och såg sen en lång, lång armé av tjejer med fäste försvinna.
Senare under loppet kom jag ikapp Louise och vi turades om att dra och gick i mål efter varandra. Jag som 54a och hon som 55a. Sist jag körde TjejVasan kom jag på en 33e plats och då var jag ändå totalt bortvallad så i år hade jag ganska mycket större förhoppningar än den placering jag tillslut fick.

Efter TjejVasan blev det några vilodagar inför nästa kamp under veckan uppe i Dalarna: HalvVasan (45KM). Här bestämde jag mig tack och lov för att staka på blanka skidor vilket med tanke på klisterföret var helt rätt val! Det längsta jag stakat på tävling tidigare var 42KM så det var väldigt nervöst att se hur kroppen skulle reagera på sträckan. Och än mer nervösare var jag för stigningarna upp till Oxberg. Kom jag bara upp där så visste jag att det skulle gå bra in till Mora, den sträckan stakade jag ju bara några dagar tidigare.
Jag kom iväg bra i starten och hamnade i en bra klunga av herrar. Jag kunde se herrledaren ganska länge så jag visste att jag även låg ganska bra till i totalen. Men när stigningarna började efter 5-6KM försvann åkarna med fäste och jag hamnade i ett ingenmansland. Det var tungt med stakningen och på ett par ställen fick jag saxa en kortare sträcka för att försöka spara mig lite. När jag kom upp till Oxberg hade en hel del herråkare passerat mig och jag hoppades att jag skulle orka och att valet att gå ovallat skulle löna sig. Strax innan Oxberg stötte jag på en herråkare som såg att jag kom och sedan bad mig lägga mig bakom honom så han kunde dra mig. Jag var ju inte direkt sen med att tacka ja till det om man säger så.

Vi åkte sen med varandra hela vägen in till Mora. Han hade drickalangning på ett par ställen då han även var snäll nog att ge mig efter att han druckit. Efter ett par gånger uppfattade langarna det och sen fick jag en egen mugg som de räckte åt mig när vi kom förbi. Jag var helt chockad över hur underbara de var och över all hjälp jag fick! Tyvärr kunde jag inte göra detsamma tillbaka vilket jag skämdes otroligt mycket för och bad om ursäkt för sen när vi kom i mål. Det blev i alla fall en vinst i HalvVasan även 2014 och jag var väldigt nöjd med min insats efter loppet. Jag gjorde rätt i att gå ovallat, klarat av det och försvarade till och med vinsten från 2012.

Så kommer vi då till årets höjdpunkt. Loppet där allt måste klaffa och man allra helst vill vara i sitt livs form. Under mina tidigare Vasalopp (90KM) har allt mer eller mindre klaffat rätt bra och kanske är jag lite bortskämd med det. För i år då allt som kunde gå fel gick fel så var jag på något sätt helt oförberedd på det. Vasaloppet har alltid varit det lopp där jag gör bra ifrån mig och även om jag inser att det är väldigt naivt av mig så trodde jag att det skulle göra det även i år, nästa år och året efter där. Ni vet hur man tänker att "det händer andra men inte mig"? Ungefär så tänkte jag.
Det var en tappad flaska i första backen, skidor som aldrig fäste utan tvingade mig att staka varenda meter av det jäkla loppet, obefintliga spår, skidor som sög fast, en kropp som gick sönder helt och hållet och en 52a plats (tidigare bästa placering var 27).

Mysåkning och tester i Smågan ett par dagar före Vasaloppet.

Efter Vasaloppet tog jag en lite längre viloperiod för att försäkra mig om att inte bli sjuk inför Birken. Det gick väldigt bra fram tills dess att jag fick influensan i Lillehammer dagen före loppet. 12 dagar utan träning senare började jag staka lite smått igen men det kändes aldrig helt okej. Den lilla form som funnits där efter HalvVasan var som bortblåst. Ett par dagar senare reste jag upp mot Åre och ja, vi vet ju alla hur det gick.

Skall man sammanfatta vintern lite kort så blir det väl något i stil med: inte riktigt min säsong. Två perioder med skador där det försvann över två veckors träning och två långa sjukdomsperioder där det försvann 4 veckors träning.

Jag försöker hitta små positiva fragment av det jag upplevt i vinter och har trots brist på fina resultat kommit fram till väldigt mycket som jag är nöjd med. Om jag ser till mig själv och mitt egna tränande så har jag lärt mig mycket om vad jag skall göra och inte skall göra i sommar och under kommande höst/vinter. Jag kommer lägga om både träning och kosten en hel del. Kosten skall Tobias på Fitness by Sweden hjälpa mig med.

Ser man till andra saker är jag väldigt glad för att jag fått resa runt i Europa och i Sverige och uppleva så mycket med så många olika människor. Jag har lärt känna många nya vänner och trots nederlag under själva tävlingarna haft så otroligt roligt med alla innan och efter loppen. Jag har blivit lyft, peppad och hjälpt på ett sätt som jag är otroligt tacksam och glad över. Så tack till alla som hjälpt mig med valla, burit runt på mig nere i Italien, lugnat ner mig innan lopp, langat dricka åt mig, stått med extrastavar, glatts tillsammans med mig efter framgångar, tröstat mig i motgångar, fått mig att tro på mina styrkor som skidåkare, hetsat mig till att staka mer och på andra sätt hejat fram mig under säsongen. Jag tycker så mycket om er och är glad att jag har er.

Tack också till mina fantastiska sponsorer. Utan er hade jag aldrig kunnat köra så många deltävlingar i Ski Classics som jag faktiskt gjorde. Det faktum att ni tror på mig och gillar det jag gör värmer verkligen och gör mig så glad. Speciellt nu när jag haft en lite tuffare säsong. Jag är otroligt motiverad inför sommarträningen och hoppas på att jag får möjligheten att tävla i Ski Classics även nästkommande säsong. Mycket kan hända på ett år, för ett år sen kunde jag inte gå, inte sitta och jag vägde 90KG. Jag har därför all tro på att jag kommer få en resultatmässigt bättre säsong nästa vinter.

Ett extra stort tack vill jag sen rikta till mamma, pappa, Malin och Axel för all hjälp jag fått med Charlie när jag rest bort. Jag kommer aldrig kunna återgälda allt ni gör för mig och är glad för att ni aldrig håller det emot mig utan fortsätter att hjälpa mig förutsättningslöst. Jag älskar er.