Jag har slitit ganska mycket med mig själv i det sista och varit väldigt nedstämd och lite ledsen på grund av resultaten i TjejVasan och Vasaloppet. Så jag tyckte på förhand det skulle bli ganska jobbigt att gå dit där man visste att man skulle få mycket frågor och folk generellt skulle prata mycket om Vasaloppsveckan. Men det gick helt okej, en del hade lite för mycket åsikter om hur jag lägger upp mitt tränande och tävlande, men de flesta var trevligt nyfikna och väldigt peppande.
Geir-Inge höll i själva passet och hans pass brukar alltid hålla lite sådär lagom maxpuls-status. Passet var delat i tre delar med fokus på olika saker. I början körde vi styrka/rörlighet/fys i par och jag var då i par med Anders. Det skulle visa sig att vi var ganska jämna och det var jätteroligt att träna med honom.
Andra delen av passet var en återkommande del i Geir-Inges pass: hinderbaneintervaller. Vi hjälptes åt att bygga upp banan och delade sen in oss två och två. Sen var det full fart! 10 varv per person och när man sprungit ett varv bytte man av och fick vila den tiden det tog för den andra att ta sig runt banan. Första intervallen var ganska kontrollerad för min del. Pulsen upp på 195 och sen ner på 180 medan Anders sprang. På andra intervallen hände däremot något. Vet inte om det var att jag pressade mig själv, att jag får så otroligt mycket adrenalin när tävlingsinstinken kopplas på eller en kombination av båda; men helt plötsligt var det som att jag kastat mig rakt in i en vägg. Mjölksyra i varenda liten muskel i hela kroppen och ett vansinnigt illamående. Och det kom på två sekunder! När jag tittade på pulsklockan trodde jag först jag såg fel. Där stod 230. Under vilan när Anders sprang sjönk det till 223. Sen var det på't igen. 235. Vila. 236. Vila. 237. Och jag mådde så vansinnigt dåligt hela tiden. Pulsen var högre än någonsin och högre än vad jag ens trodde var möjligt. Tidigare har min högsta uppmätta puls varit 224. Den här säsongen har den aldrig varit högre än 219.
När alla 10 varv var avklarade hävde jag i mig varenda droppe vatten jag tagit med mig och hoppades på att allt skulle vara över. Då kommer nästa övning: hinderbaneintervaller. Igen. Dubbla varv x3 per person. Klockan visade någon minut senare långt över 230 i puls. Igen.
Efter dödsintervallerna körde vi som tur var lite lågintensivare träning i form av styrka med egen kroppsvikt innan vi avslutade med strech. En kort löptur hem senare blev det dusch, mat och sen gjorde jag inte mycket mer den dagen...
 |
| Snittet avser hela 90min-passet. Under de 30 minuter som intervallerna höll på snittade jag 219... |
Idag vankades det tävling igen. Tranemoloppet (6KM intervallstart, från början tänkt att vara 10KM) gick av stapeln i ett fantastiskt härligt vårväder. +8 grader och strålande sol! Första loppet i Sverige med sol och första loppet för säsongen utan underställ. Hur var spåren och snön om det var så varmt? tänker ni. Jag kan tala om att de var helt makalöst fantastiska. Tranemo IF har verkligen gjort ett enormt jobb under hela vintern och man är inte sämre nu frampå vårkanten. En 1,5KM lång konstsnöslinga hade man med gemensamma krafter och många timmars jobb fått ihop. Man hade även lite tur med vädret natten till tävlingen så spåren hade till och med frusit ihop lite grann och var riktigt hårda och fina på sina ställen.
Jag var på plats tidigare än någonsin för att heja på AOK's miniortjejer som också skulle tävla. Allihop gjorde jättebra ifrån sig och efter att de gått i mål blev Charlie sällskapets mittpunkt. Han var väldigt nöjd över att ha så många som ville leka med honom och dra honom i hans pulka.
Innan start försökte jag värma upp så gott det gick, men ärligt talat hade jag helt fruktansvärt ont i hela kroppen efter intervallerna kvällen innan. Låren, vaderna, ryggen och axlarna brände och det gick inte över. Jag värmde upp lite kort på skidorna och testade fästet men det kändes rent ut sagt skit. Hade det varit en annan tävling hade jag haft panik över det men hela tanken med starten i Tranemoloppet var ju att det skulle bli ett bra träningspass och inte något toppresultat tids- eller placeringsmässigt.
När starten gick kändes det inte bra. 500 meter senare kändes det som om minsta lilla vindpust skulle kunna få mig att ramla omkull. Det gjorde så jävla ont. Jag hann aldrig titta på pulsklockan men kände att den rusade upp på A3 på en gång. Första varvet körde jag i spåren men efter att ha testat att ligga brevid spåren höll jag mig där resten av loppet. Klistret fäste inte alls i spåren men det fäste hyggligt utanför. Utför gick det betydligt fortare utanför spåren än i.
När jag halvvägs ut på mitt andra varv passerade ett gäng från Tranemo som stod längs spåret och de började hurra några sekunder efter att jag åkt förbi tittade jag bak. En annan dam, Malin Eriksson, hade plockat in väldigt mycket på mig och var nästan ikapp. Jag försökte fokusera på mitt och började skippa diagonalen i en del uppförbackar och stakade istället. Jag upplevde att det gick fortare och så skenade inte pulsen så fruktansvärt.
Vid varvning ut på mitt tredje varv skrek pappa att jag var 15 sekunder efter och när jag sen vände mig om på samma ställe som varvet innan såg jag att hon plockat in ytterligare. När jag varvade och gick ut på mitt sista varv sa pappa att jag var 20 sekunder efter. Jag började tänka att om jag inte kunde vinna så kunde jag i alla fall bli den som tog ut sig mest. Jag slängde mig rakt in i väggen och kände hur varenda muskel började krampa och stelna till av mjölksyra. Så kom jag till punkten där jag alltid vänt mig om och alltid sett Malin tätt inpå mig. Men när jag vände mig om på sista varvet så såg jag henne inte. Det gav nytändning i min totalförstörda kropp. Jag har aldrig långspurtat så och aldrig kollapsat så i en målfålla som jag gjorde idag. Så fort jag var över mållinjen seglade jag ihop som en blöt fläck mot snön. Så låg jag där. Hade ont och väntade. Såg Malin komma men kunde inte avgöra om det gått 20 sekunder eller 1 minut sen jag gått i mål.
När speakern sa att jag vunnit med 8 sekunder blev jag så otroligt glad. Jag var 20 sekunder efter inför sista 1,5km och hade alltså plockat 28 sekunder på den korta sträckan! Ett stort steg för någon som inte gillar kortdistans och vars kropp vanligtvis inte vaknar förrän den passerat milen... Och så otroligt roligt i och med att mina muskler var helt slut redan på förhand.
Efter loppet blev det prisutdelning, dusch, korv, våffla, skidåkning för Charlie och lite mer pulkaåking innan det bar av hemmåt. Bortsett från veckan i Italien under Marcialonga blir detta mitt finaste skidminne från säsongen. Allt var så bra! Stämningen, vädret, spåren i Tranemo. Att Charlie var med, att vi hade så roligt och att jag vann trots kortdistans och dödstrött kropp redan innan start.
Stort tack till Tranemo IF för ett superarrangemang.
Tranemoloppet 2014
Distans: 6,1KM
Tid: 19:19
Snitthastighet: 18,95km/h - 3:10min/km
Maxhastighet: 40km/h
Placering: 1 i D21
 |
| Jobbigt att vara med på skidtävling. |
Vad tycker du om att de ställde in Birken???
SvaraRadera