Ortorexi kontra inaktivitet.

Jag är ganska samhällsintresserad. Okej, väldigt samhällsintresserad. Förutom Charlie, min familj, skidåkningen och allt det där skulle jag nästan vilja påstå att politik och samhället är ett av mina största intressen. Innan val kan jag ägna enorma mängder tid på att läsa in mig på vad olika partier står i olika frågor, jämföra partierna med varandra osv. Jag följer även debatter, både politiska sådana och samhällsdebatter. Således är SVT Debatt ett stående inslag här hemma varje Torsdag. Det är sällan jag missar ett program och gör jag det brukar jag se det i efterhand på play.

I Torsdags hade man ett träningsrelaterat ämne på agendan. Otrorexi kontra inaktivitet. Hälsonarkomani kontra fredagsmys. Redan där kände jag lite.. avsmak? Kan man säga så?
För mig blir det väldigt underligt att ställa något dåligt mot något som också är dåligt. Hur "vinner" man ens en sådan debatt? Och vad är poängen med att ställa två ytterligheter, där ingen är att föredra om man vill må bra, mot varandra?

Själva debatten i sig blev enligt mig aldrig riktigt bra den heller. Lite skrik, mycket gap och personer som avbröt varandra resulterade i att när programtiden var slut hade man egentligen inte åstadkommit så mycket mer än att ge tittarna huvudvärk.

Skall man däremot försöka sig på någon form av analys av åsikterna tycker jag båda sidor hade sina poänger. Jag håller med Colting om att inaktivitet är ett större problem än ortorexi. Det finns fler personer som lider av problem kopplat till övervikt än vad det finns ortorektiker. Däremot tycker jag det är underligt av honom att plocka fram det som om det vore relevant. Det finns fler personer som dör i hjärt- och kärlsjukdomar än i cancer i Sverige. Betyder det att det är mindre viktigt att diskutera cancerproblematik och botemedel än vad det är att diskutera och lösa hjärt/kärl-problematiken? Nej, det gör det inte.
Det är fler som lider av problem kopplat till inaktivitet än av ortorexi, men samtidigt ser man att ortorexin ökar. Är det då inte positivt att man tar upp ortorexi INNAN det blir lika många som lider av det som av inaktivitet? Att man jobbar förebyggande med problemet? Istället för att ta upp det om 10år när då eventuellt är ett riktigt stort samhällsproblem men det redan är för sent för många människor.

Colting hade även åsikter kring att media de senaste veckorna belyst träning som något negativt. Detta var dåligt på grund av att alla som redan är inaktiva skulle bli ännu inaktivare. De skulle liksom få vatten på sin kvarn och stanna kvar i soffan med sin chipspåse istället för att bli motiverade att springa maraton. Jag tror inte riktigt det fungerar så. Om man som totalt ointresserad av allt vad träning är ser att överdrivet tränande och för hälsosamt ätande kan vara ett problem har jag svårt att se att man skulle tänka "Vilken tur att jag aldrig rör på mig och äter skit!". Som inaktiv, eventuellt överviktig, är man VÄL medveten om hur farligt det är att vara just det. Man blir nämligen påmind om det hela jävla tiden.

"Så farlig är din feta mage". "Så stor risk löper du att få hjärtinfarkt om du är överviktig". "Om du som kvinna har en midja på över 70cm kommer du dö i förtid". "Så blir du av med din farliga bukfetma".

Hela mediasamhället är fullt med pekpinnar och information om hur farlig den där lilla valken är. Hur mycket cancer du får om du fredagsmyser lite för mycket. Hur tidigt du kommer dö om du inte passar i en storlek 34. Hur du skall gå ner i vikt så snabbt som möjligt, vilken diet som är bäst, hur du springer milen på under 40 minuter. Hur du tappar 10kg fett på tio minuter. Vi matas med det hela tiden, varje dag. Och om man bara öppnar ögonen och ser bortom sitt egna liv så ser man det.

Under det året jag varit mammaledig har jag spenderat enorma mängder tid framför program som TV4 Nyhetsmorgon och Efter Tio med Malou. Det går inte en vecka utan att någon är där för att ge dig det senaste tipset om träning, träningskläder, hur du finner motivation, vilka tävlingar du skall anmäla dig till, hur du snabbt läker ihop om du är skadad eller hur du skall äta för att boosta din fettförbränning så mycket som möjligt. Ibland har man temaveckor där man tar upp nya tips varje dag. För en månad sedan var där en dietist som påpekade hur bra det är att träna om man är riktigt hungrig, med tanke på att kroppen då går på reserv och bränner fett.

Är det då verkligen rimligt att sitta och kritisera det faktum att det för en gångs skull tas upp att det finns en problematik i att folk tränar för mycket, äter för hälsosamt och mår dåligt av detta? Jag tycker fan inte det.

Bilder samlade från en veckas nyhetsspaning på Aftonbladet. 

Att sen försöka avproblematisera ortorexin med att "Jag har aldrig träffat någon som mått dåligt av träning och hälsokost" och ställa frågor som "Hur många är det som dött då?" när Yvonne Lin pratar om träning tycker jag tyder på en oförmåga att sätta sig in i andra människors problem och i andra människors liv. Bara för att man själv inte upplevt något; träffat någon med ett visst problem eller själv upplevt en viss verklighet så betyder inte det att problemet inte existerar eller att problemet inte är verklighet för någon annan, eller många andra. Jag har aldrig sett en koalabjörn, men jag sitter inte och säger att dom inte finns för det.  Det finns mer i världen än det liv man själv lever och de upplevelser man själv sitter på och när man förstår det så har man vunnit väldigt mycket.

Och för att reda ut en ganska viktig del av ortorexin: det handlar inte om att man tycker det är "lite jobbigt" att missa ett träningspass. Jag har läst texter från ortorektiker som känner dödsångest om de missar ett träningspass. Som upplever en enorm stress om man äter något som man inte borde. Som inte tycker det är kul att träna längre men som måste träna. Annars kommer ångesten och trycker över bröstet som ett brev på posten.

Det är inte bra med överdriven träning eller överdrivet hälsosamt ätande om man själv får ångest utav det. Nej, Colting, du dör inte av det, men man får inte heller ett drägligt liv vilket räcker gott och väl för att problemet är värt att ta fram i ljuset.

Och angeånde det här med att träning skall vara kul. Med kul menar man inte att man måste springa omkring och le fånigt under löpturer eller skratta under spinningpass. Det handlar om att känslan i ens kropp, att den där grundkänslan när det kommer till träning, skall vara positiv. När man tänker på att man skall på det där Body Pump-passet med kompisen på Lördag så skall man ha en grundkänsla som är att det skall bli kul - och inte en grundkänsla av ångest.