Viared Classic Rollerski 2014

Igår var det dags för tävlingspremiär på rullskidor strax utanför Borås. Nystartade Viared Classic Rollerski (32KM), som rekordsnabbt blev sveriges näst största rullskidlopp efter Alliansloppet, kördes på en ganska kuperad landsväg från Viared mot Seglora. I Seglora vände man och körde tillbaka samma väg.

De senaste veckorna har jag på grund av starka överträningssymptom, höftproblem och annat otrevligt inte tränat så mycket. I April tränade jag mindre än 5 timmar totalt, vilket så här i efterhand var det smartaste jag gjort på länge. Nu har jag börjat träna lite smått igen, men inga jättemängder. Förberedelserna inför ett lopp skulle med andra ord kunnat vara bättre än vad de var. Men jag ville tävla, för att se om det här med överträningen blivit bättre eller fortfarande var lika dåligt dom under säsongen.

Jag tyckte jag kom iväg helt okej i starten. Jag är segstartad men försökte bita i för att inte tappa för mycket på de andra. Efter någon kilometer kom en utförskörning där jag fegade ur totalt och såg de andra tjejerna försvinna bort. Efter en stund såg jag dem inte längre. Jag var ute och tränade för ett par dagar sedan och mitt i en utförskörning på 90-väg så låste sig bakhjulet. Jjag ramlade och skrapade upp skapliga ytor på både ben och armar. Det hängde verkligen i mentalt och var nog ganska avgörande då jag tappade mycket fart utför. Jag vågade inte så mycket som man måste våga.

Efter 10-12KM (gissar jag mig till då jag pga urladdning körde utan klocka) kom jag ifatt Fia. Jag hade ingen aning om placering men eftersom Fia är väldigt duktig på rull så kändes det som ett bra kvitto att jag kunde åka jämnt med henne. Det var väldigt mycket utförsåkning mot Seglora vilket såklart gjorde att det blev väldigt mycket uppför när vi vände och åkte tillbaka mot Viared igen. Strax efter vändningen efter 16KM kom Catharina Ramhult ifatt oss och vi låg i en klunga uppför den längsta stigningen (som verkligen var lång!). Jag gjorde mitt bästa uppför men kände verkligen av bristen på träning och att flåset var för dåligt. Jag tappade på Fia och Catharina och fick sen jaga, jaga och jaga. Jag tappade 100 meter för att sen ta in 50. Sen tappade jag 300 meter och plötsligt tog jag in 200 igen. Sådär höll det på i över 10KM där jag som längst var uppskattningsvis omkring 1,5 minut efter.

Eftersom jag inte åkte med klocka hade jag ingen aning om hur många kilometer som var kvar till målet och hade därför jättesvårt att avgöra hur hårt jag skulle våga gå på mot de framförvarande tjejerna. Jag chansade tillslut och kom efter ett par kilometers slit ikapp Catharina. Strax därefter stod pappa och skrek att det var 1,5KM kvar. Då försökte jag gå loss men efter ett par hundra meter kom en uppförsbacke där Catharina gick om mig igen och gick ifrån. Hon fick en lucka på drygt 20 meter men jag bestämde mig för att ge det ett sista försök. Ett par hundra meter innan mål stakade jag ikapp, gick om och gick tillslut i mål på en tredje plats! :-) Jag trodde att jag låg på en 4e-5e plats och blev så glad när Kalle (som själv kom på en fin 10e plats) kom och sa att jag blev trea! En pallplats på rullskidor efter så många veckors uppehåll var precis var mitt självförtroende behövde.

Jag är verkligen helt fantastiskt nöjd med mitt lopp. Mest nöjd är jag över att kroppen svarade och fungerade. För första gången sen Marcialonga så gjorde den som jag ville att den skulle göra. Jag kände mig inte orkeslös, kraftlös och trött. Det var så längesen jag upplevde det så jag hade nästan helt glömt bort hur det kändes.

Själva arrangemanget tyckte jag var jättebra. Det enda jag egentligen saknade var 1-2 vätskestationer längs med vägen (i och med att det var vändpunktsbana hade det räckt med 1-2 i och med att man då hade fått dricka 2-4 gånger) samt möjlighet till dusch efteråt. Men med tanke på hur kort tid det hela arrangerades på och alla andra saker som man tagit till sig och jobbat med tycker jag man får ha överseende med det. Mest imponerad är jag över det grymma prisbordet, att man markerat alla hålor i marken, att vi fick chip och nummerlappsvästar i tyg. Det är guld värt att slippa säkerhetsnålar som gör fula hål i kläderna.

Efter loppet träffade jag massor av trevliga rullskidåkare, bland annat Samuel och Isak från LGR-gänget som båda gjorde kanonresultat. Det var trevligt också att få prata lite med de andra tjejerna i tävlingen :-) Sen var det prisutdelning (på århundradets mest välfyllda prisbord) innan vi åkte iväg för en bit mat.

Viared Classic Rollerski
Tid: 1:38:05
Distans: 32,1 KM
Snitthastighet: 19,65km/h  /  3:03min/km
Placering: 3a i D21
Tid efter segrarinnan: +4:40 till Madde som vann och +14 sek till Fia som kom tvåa.

Övriga resultat finns här.

Jag och Kalle innan start.
Jag med en storlek för liten hjälm. Kommer aldrig glömma kvar min egen hemma igen...
Vätskesystem kom jag däremot ihåg (smart!) men jag tyckte av någon anledning att jag inte behövde mer än 0,5l vatten (dumt).

Är väldigt glad över att den här Salomon Wanderer 30L fanns kvar på prisbordet när det var min tur att välja! Äntligen en bra väska för kortare resor/handbagage på flyg! :-)

På kvällen efter tävlingen hade jag ett möte med Micael Elmblad som bla tränat Oskar Svärd, Erik Wickström och Marcus Jönsson i början av deras karriärer. Efter ett par timmar med både kaffe, powerpoint-presentationer och en bit tårta så hade jag plötsligt fått mig en tränare. Den här säsongen har fått mig att inse att jag behöver ett bollplank och behöver hjälp. Och det finns ingen jag hellre skulle ta hjälp av än Micael. En 3e plats i första tävlingen och en tränare, bättre söndag får man inte! :-)