When the whip comes down like fire, you've got to fight back like a lion. Hear the echo around the world - you're gonna get what you deserve.

Efter tävlingen förra helgen blev det lite ofrivillig vila på grund av höfter som satte stopp för löpning och en bortrest sambo som satte stopp för all träning förutom just löpning ;-) 

Men när Tomas kom hem förra Onsdagen fick jag till både löpintervaller, styrketräning och ett långt löppass inom loppet av ett par dagar. På Fredagen var det sen tänkt att jag, mamma, min syster Malin och Charlie skulle resa till Norge för att fira vår nationaldag, men de planerna skrotades i Borås efter en dag där ingenting gick som det skulle. Först tankar mamma fel bränsle i bilen så den måste bogseras till en bilfirma för att tömmas. Vi blir lite försenade. Vi får efter en stund information om att det skall ta ett par dagar innan mamma får tillbaka bilen varpå vi packar in all packning i min bil. När vi sen av en slump åker ner till bilfirman så visar det sig att mammas bil redan är färdigslangad. Vi åker hem igen, packar om till mammas bil och vips så var vi mycket försenade. 

I Borås, precis innan vi skall svänga upp mot Göteborg, kaskadkräks Charlie sen upp vad som känns som flera liter mjölk i hela baksätet. Jag får panik och mamma kör till McDonalds där vi får låna vatten för att tvätta av både bil, barn och bilstol (Tusen tack till personalen! ♥). Vi spenderade sen 1,5 timme i Borås där vi åt och väntade på att bilbarnstolen skulle torka. Vi var nu väldigt, väldigt, väldigt försenade. I och med att vi inte visste om Charlie bara var åksjuk eller hade blivit magsjuk, samt att bilen luktade apa och vi inte var jättesugna på att spendera ytterligare 4-5 timmar i den så slutade det med att vi åkte tillbaka till Anderstorp igen. Mycket jobb som sen bara resulterade i ett McDonaldsbesök i Borås, alltså ;-)

På Lördagen kändes det väldigt tråkigt att inte kunna fira med alla andra i Norge. Jag har en kusin på två år och hade sett mycket fram emot att se honom och Charlie leka ihop. Men dagen som började tråkigt blev tillslut den bästa på länge. Någon timme efter frukost gav jag mig ut på rullskidorna i ett molnfritt Anderstorp. Jag stakade sen mot Gnosjö och vidare uppför Söderbybacken. När jag och LGR-gänget körde intervaller där i höstas trodde jag aldrig att jag skulle orka staka uppför den så det var en fin egoboost :-) Passet fortsatte sen mot Kulltorp där jag svängde av mot Anderstorp för att sen staka fram och tillbaka mellan Anderstorp och Gnosjö två gånger. Passet slutade på 4 timmar och 62 stakkilometer. Ett helt otroligt pass där jag varken blev trött i kroppen eller i huvudet. 

När jag kom hem fortsatte vi sen nationaldagsfirandet med grillmat, speedway GP från Tammerfors,  rödavinbärstårta och Charlie fick smaka glass för första gången.

I toppen av backen ner mot Bårebo. Där gäller det att bromsa om en inte vill ligga i 60+ km/h.

Försök till stämningsfull nationaldagsbild. Gick väl sådär. Ska införskaffa större flagga till nästa år.

Charlie och hans livs första glass. (OBS innan jag får 100 kommentarer om vilket monster till mamma jag är "SOM GER EN ETTÅRING GLASS?!" så vill jag informera om att mormor åt 95% av den)

Den här veckan har jag än så länge fått till tre riktigt bra pass. Igår var jag på gymmet och styrketränade, idag sprang jag 2 timmar i skogen på morgonen och körde stakintervaller på Thorax framför Indianerna-Vetlanda när Charlie lagt sig. Resten av veckan innehåller bla cykeltest i Växjö, 5000-meterstest på Thorax Trainern, intervaller i Isabergsbackarna och ett långpass på rull. På Fredag skall jag även träffa Micael för att gå igenom träningen framöver :-) 

Styrketräning i världens skönaste EXO-linne från Salomon!

Bilder från dagens distanspass i skogen.

Såhär glad blir jag varje gång jag överlever ett pass på Thorax Trainern.

För att verkligen gå från det ena till det andra så fick jag för ett par veckor sedan en väldigt tråkig nyhet ang. min klubb AOK. En nyhet som tog väldigt hårt på mig. Skall jag vara ärlig var det längesen jag blev så ledsen som då. Jag låg hemma i två dagar och bara grät. Mest på grund av allt jag kommer behöva ställa in och inte kunna åka iväg på efter det som hänt. Jag kommer aldrig förstå mig på människor som utan egen vinning och helt oigenomtänkt kan förstöra så mycket för mig som mina så kallade "klubbkamrater" har gjort. Jag förstår inte hur man med gott samvete kan förstöra så mycket av det jag slitit i flera år för. Anledningen skulle tydligen ha varit att jag "ändå inte är en del av klubben för att jag bedriver en egen satsning" och att "AOK skall inte syssla med elitverksamhet". Den svenska avundsjukan har fan inga gränser.
Jag har varit medlem i AOK i 23 år. Jag har sprungit, orienterat, åkt skidor för klubben och hjälpt till på ungdomsträningar. Jag har gjort reklam för klubben i radio, i tidningar, i tv. Jag har gått på de pass som klubben har som jag har kunnat, oftast Fredagsträningarna då de passen har passat bäst in i min träningsplanering.
Och vad var det värt? Ingenting. 

Därför känns det extra skönt att kroppen i alla fall svarar nu. Att träningen känns kul och att den går bra. Att jag orkar och känner sån stor motivation och träningsglädje. Men en sak är säker: Jag accepterar fan inte det ni gjort mot mig.



OBS eventuella kommentarer från personer som känner igen sig i texten om AOK kommer raderas och ej publiceras. Ni behöver alltså inte bemöda er med att skriva.