"Medaljens pris"

Dokumentären alla har pratat om i det sista.
"Medaljens pris" av Folke Rydén med Susanna Kallur, Karolina Klüft, Stefan Holm, Linus Thörnblad, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist i spetsen.
Dokumentären sägs handla om hur det är att vara elitidrottare.
Man får se hur de sliter sönder sig för att kasta en kula baklänges, springer så de kräks i uppförsbackar mitt i ett vinter-Stockholm och hur de försöker springa i 40km/h på ett löpband. Man får följa med när de maxar på gymmet.
Och så lång är jag med. Alla sliter så de kräks någon gång, så sent som igår spydde jag efter skejtintervaller i backe. Det gör ont, men det måste vara så. Det ÄR så.

Man får också se hur idrottare som är lite mer okända för den breda massan står på plintar med gipsat ben och kastar diskus. Kastar spjut. "Om man är gipsad får man träna på det som går att träna på".
Och så långt är jag också med. När jag skadade knät förra sommaren pga fel löpteknik och skor sprang jag knappt på 4 månader. De första två var jag sparsam med all träning där jag ens rörde knät. Stod mest och högg på de förbannade jävla rullskidorna timme ut och timme in. Åkte moped till jobbet ibland för att spara knät från den annars rätt sköna promenaden.
Man får lösa träningen utifrån de hinder man möter.
Jag är med på det.

Men sen får man höra att de ofta har så ont att de "äter alvedon och voltaren som smågodis". Man hör Linus Thörnblad berätta om att han vissa dagar, även de dagarna har tränade 2-4 timmar, levde på 1dl gröt, 2 ägg, lite tonfisk och ris. I flera månader i streck. Han säger själv att han var undernärd, och försökte bränna bort sina muskler för att väga mindre, och på så sätt hoppa högre.
"Det är elitidrott för mig" säger han.

Och där är jag inte med längre. Det där är inte varje elitidrottares vardag.
Jag skulle aldrig träna skadad, eller med för lite mat i kroppen. Jag har tur i det avseende att skidåkningen är ganska skonsam. Det finns väldigt få sätt att skada sig inom just längdskidåkningen. De flesta som skadar sig gör det oftast genom den alternativa träningen- löpning, cykel, rullskidor och liknande. Och de flesta gör det på grund av fall och liknande. Men faktum är att många längdskidåkare också är fantastiskt duktiga löpare. Ändå är det sällan man hör om någon som skadar sig på de sätt som de som fokuserar på just löpning gör.

Men det jag reagerar mest på är den enorma mentala skillnaden inom i detta fall friidrott och längdskidor. Friidrottarna verkar tycka det är helt okej att träna lite småskadade. Det verkar vara accepterat att knapra alvedon, ta en kaffe för att deffa istället för att äta mat, träna och  tävla skadad.
Det verkar inte vara någon big deal.

Vad varje individuell idrottare tar för beslut - det är upp till den idrottaren. Vill Thörnblad vara undernärd för att det får honom att hoppa högre - så får han göra det. Men kan man då klaga när man blir skadad? Nej.

Träning, mat och vila hänger ihop. Äter man för lite eller sover för lite i förhållande till hur mycket man tränar så blir man skadad eller sjuk. Gör man det under längre perioder kommer kroppen ta så mycket stryk att man tillslut får skador man inte kan återhämta sig ifrån.

Jag istället är van vid att om man känner så mycket som det minsta lilla i kropp, hals eller vad det nu kan vara så rör man sig så lite som möjligt och väntar på att allt i kroppen är bra. Under mitt första möte med Oskar Svärd poängterades gång på gång hur jävla viktigt det var att äta tillräckligt - annars blev man sjuk eller skadad. Han gav mig tipset att försöka gå upp i vikt på sommaren för att under försäsongen väga lite mer och på så sätt minska skaderisken. Just nu väger jag ungefär 3,5kg mer än vad jag gör på vintern.
Ingen tränar om man är sjuk. Har man ont i ett knä skulle man aldrig ens komma på tanken att springa. När Pontus sa att han hade problem med en armbåge när han åkte rullskidor spännde Oskar ögonen i honom och sa "Då gör du nått annat"
Man tar helst inte varken alvedon eller voltaren - och om man nu skulle göra det så finns det inte ens att träna med det i kroppen. Än mindre knapra det som smågodis. Man är mån om den långsiktiga utvecklingen, och vet om att bara för att man missar en veckas träning betyder inte det att man inte kommer nå sina mål. Allt handlar om långsiktighet och att se till att kroppen mår så bra som möjligt, och tar så lite stryk som möjligt. Bland annat genom att äta en väldig massa mat, och sova så mycket och ofta man kan.


I dokumentären får man också möta läkare som berättar om friidrottarnas skador, 15-20 åringar med broskförändringar i höfter, axlar och knän. Förslitningsskador på senor och leder. Sånt som de tidigare bara sett på äldre människor.
Stressfrakturer här, där - överallt.

En 15-åring har en stressfraktur i höften och har varit borta i över 1 år.
En 14-åring är skadad i höften och har bestående skador på båda knäna.
En annan 15-åring säger att han "hittills bara har hunnit vara skadad i högra höften".
10, 11 åringar som har tränat skadade och nu som 15-åringar har kroniska skador.

Vem skall kunna ta mästerskapsmedaljer i framtiden om deras utveckling och träning stannar av på grund av långtidsskador redan när de är 15-20?

Man skall vara jävligt försiktig med att idiotförklara någon eller nedvärdera något någon gör för att de vill nå sina drömmar. För jag kan anta att det är det man som utomstående och kanske lite oförstående vill göra när man ser dokumentären. Man måste nog leva i det för att förstå dem fullt ut. För även om jag inte håller med i det många av dem sysslar med så finns det en viss mån av förstående också.
Men något är ju fel inom friidrotten. Varför just de verkar vara så extremt skadedrabbade kan inte jag svara på, det verkade ju knappt de själva kunna göra. 9/10 är nöjda med träningen men 9/10 är, eller har varit, skadade. Alla är nog rörande överens om att något måste hända på den fronten.

Själv blir jag nyfiken på hur det ser ut i andra länder. Hur de tränar friidrott, hur skadorna ser ut där. Kanske borde man undersöka hur träningen kontra skador skiljer sig i olika landslag och mellan olika utövare.

Men att dokumentären skulle skildra hur det generellt är att vara idrottare är fel.
Jag kan inte svara på hurvida den stämmer överens med alla andra idrotter i världen - men det stämmer i alla fall inte överens med längdskidåkningen.
Här tränar vi mycket, äter ännu mer och sover så fort vi får chansen.

Och så har vi också inom längdskidåkningen idrottare som Thomas Alsgaard, som i år fyllde 40 - och fortfarande är bland de bästa i världen.

Har ni inte sett dokumentären kan ni se den här.