fredag 3 augusti 2012

"Medaljens pris"

Dokumentären alla har pratat om i det sista.
"Medaljens pris" av Folke Rydén med Susanna Kallur, Karolina Klüft, Stefan Holm, Linus Thörnblad, Christian Olsson och Kajsa Bergqvist i spetsen.
Dokumentären sägs handla om hur det är att vara elitidrottare.
Man får se hur de sliter sönder sig för att kasta en kula baklänges, springer så de kräks i uppförsbackar mitt i ett vinter-Stockholm och hur de försöker springa i 40km/h på ett löpband. Man får följa med när de maxar på gymmet.
Och så lång är jag med. Alla sliter så de kräks någon gång, så sent som igår spydde jag efter skejtintervaller i backe. Det gör ont, men det måste vara så. Det ÄR så.

Man får också se hur idrottare som är lite mer okända för den breda massan står på plintar med gipsat ben och kastar diskus. Kastar spjut. "Om man är gipsad får man träna på det som går att träna på".
Och så långt är jag också med. När jag skadade knät förra sommaren pga fel löpteknik och skor sprang jag knappt på 4 månader. De första två var jag sparsam med all träning där jag ens rörde knät. Stod mest och högg på de förbannade jävla rullskidorna timme ut och timme in. Åkte moped till jobbet ibland för att spara knät från den annars rätt sköna promenaden.
Man får lösa träningen utifrån de hinder man möter.
Jag är med på det.

Men sen får man höra att de ofta har så ont att de "äter alvedon och voltaren som smågodis". Man hör Linus Thörnblad berätta om att han vissa dagar, även de dagarna har tränade 2-4 timmar, levde på 1dl gröt, 2 ägg, lite tonfisk och ris. I flera månader i streck. Han säger själv att han var undernärd, och försökte bränna bort sina muskler för att väga mindre, och på så sätt hoppa högre.
"Det är elitidrott för mig" säger han.

Och där är jag inte med längre. Det där är inte varje elitidrottares vardag.
Jag skulle aldrig träna skadad, eller med för lite mat i kroppen. Jag har tur i det avseende att skidåkningen är ganska skonsam. Det finns väldigt få sätt att skada sig inom just längdskidåkningen. De flesta som skadar sig gör det oftast genom den alternativa träningen- löpning, cykel, rullskidor och liknande. Och de flesta gör det på grund av fall och liknande. Men faktum är att många längdskidåkare också är fantastiskt duktiga löpare. Ändå är det sällan man hör om någon som skadar sig på de sätt som de som fokuserar på just löpning gör.

Men det jag reagerar mest på är den enorma mentala skillnaden inom i detta fall friidrott och längdskidor. Friidrottarna verkar tycka det är helt okej att träna lite småskadade. Det verkar vara accepterat att knapra alvedon, ta en kaffe för att deffa istället för att äta mat, träna och  tävla skadad.
Det verkar inte vara någon big deal.


Vad varje individuell idrottare tar för beslut - det är upp till den idrottaren. Vill Thörnblad vara undernärd för att det får honom att hoppa högre - så får han göra det. Men kan man då klaga när man blir skadad? Nej.
Träning, mat och vila hänger ihop. Äter man för lite eller sover för lite i förhållande till hur mycket man tränar så blir man skadad eller sjuk. Gör man det under längre perioder kommer kroppen ta så mycket stryk att man tillslut får skador man inte kan återhämta sig ifrån.


Jag istället är van vid att om man känner så mycket som det minsta lilla i kropp, hals eller vad det nu kan vara så rör man sig så lite som möjligt och väntar på att allt i kroppen är bra. Under mitt första möte med Oskar Svärd poängterades gång på gång hur jävla viktigt det var att äta tillräckligt - annars blev man sjuk eller skadad. Han gav mig tipset att försöka gå upp i vikt på sommaren för att under försäsongen väga lite mer och på så sätt minska skaderisken. Just nu väger jag ungefär 3,5kg mer än vad jag gör på vintern.
Ingen tränar om man är sjuk. Har man ont i ett knä skulle man aldrig ens komma på tanken att springa. När Pontus sa att han hade problem med en armbåge när han åkte rullskidor spännde Oskar ögonen i honom och sa "Då gör du nått annat"
Man tar helst inte varken alvedon eller voltaren - och om man nu skulle göra det så finns det inte ens att träna med det i kroppen. Än mindre knapra det som smågodis. Man är mån om den långsiktiga utvecklingen, och vet om att bara för att man missar en veckas träning betyder inte det att man inte kommer nå sina mål. Allt handlar om långsiktighet och att se till att kroppen mår så bra som möjligt, och tar så lite stryk som möjligt. Bland annat genom att äta en väldig massa mat, och sova så mycket och ofta man kan.


I dokumentären får man också möta läkare som berättar om friidrottarnas skador, 15-20 åringar med broskförändringar i höfter, axlar och knän. Förslitningsskador på senor och leder. Sånt som de tidigare bara sett på äldre människor.
Stressfrakturer här, där - överallt.

En 15-åring har en stressfraktur i höften och har varit borta i över 1 år.
En 14-åring är skadad i höften och har bestående skador på båda knäna.
En annan 15-åring säger att han "hittills bara har hunnit vara skadad i högra höften".
10, 11 åringar som har tränat skadade och nu som 15-åringar har kroniska skador.

Vem skall kunna ta mästerskapsmedaljer i framtiden om deras utveckling och träning stannar av på grund av långtidsskador redan när de är 15-20?

Man skall vara jävligt försiktig med att idiotförklara någon eller nedvärdera något någon gör för att de vill nå sina drömmar. För jag kan anta att det är det man som utomstående och kanske lite oförstående vill göra när man ser dokumentären. Man måste nog leva i det för att förstå dem fullt ut. För även om jag inte håller med i det många av dem sysslar med så finns det en viss mån av förstående också.
Men något är ju fel inom friidrotten. Varför just de verkar vara så extremt skadedrabbade kan inte jag svara på, det verkade ju knappt de själva kunna göra. 9/10 är nöjda med träningen men 9/10 är, eller har varit, skadade. Alla är nog rörande överens om att något måste hända på den fronten.

Själv blir jag nyfiken på hur det ser ut i andra länder. Hur de tränar friidrott, hur skadorna ser ut där. Kanske borde man undersöka hur träningen kontra skador skiljer sig i olika landslag och mellan olika utövare.

Men att dokumentären skulle skildra hur det generellt är att vara idrottare är fel.
Jag kan inte svara på hurvida den stämmer överens med alla andra idrotter i världen - men det stämmer i alla fall inte överens med längdskidåkningen.
Här tränar vi mycket, äter ännu mer och sover så fort vi får chansen.

Och så har vi också inom längdskidåkningen idrottare som Thomas Alsgaard, som i år fyllde 40 - och fortfarande är bland de bästa i världen.

Har ni inte sett dokumentären kan ni se den här.

13 kommentarer:

  1. Jag reagerade väldigt på att Folke Rydén hela tiden talade om "elitidrottare", när det bara handlade om friidrottare. Och mitt intryck av längdskidåkningen är precis samma som den du beskriver. Jag tänker bara på Anna Haag tror jag det var, som i nån dokumentär för ett tag sedan pratade om hur svårt det var att hinna/orka äta så mycket som hon behövde för att kunna träna så mycket som hon ville/skulle. Och problemet med att få i sig tillräckligt med energi bara genom vanlig mat, att tillskott var nödvändigt för att inte gå med näringsbrist osv.

    Det är läskigt med tablettknaprandet i friidrotten. Jag märker på motionärsnivå i löpningen att det här sprider sig. Folk springer lopp på alvedon och voltaren. På motionsnivå!! Jag fattar inte hur folk vågar. Och varför?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis.
      Jag reagerade, och irriterade mig över detsamma.
      Jag märker redan nu på MIN nivå (som är en bra bit från ex. Anna Haag's) att det emellanåt är jäkligt tufft med mängden mat, speciellt under sommartid då man helst skall ligga på +. Missar man någon dag är det lätt att tappa i vikt fort.

      Och det här med tabletterna blev jag helt stum inför.
      Speciellt när man hör att de bromsar upp skadorna.
      Fattar bara inte. ALLA kan väl inte vara helt okunniga, de måste väl ändå fatta vad de håller på med ?

      Radera
  2. Kära skidåkare, nu kastar ni sten i glashus. Vi minns alla den norska skidåkerska som stängdes av från allt tävlande för något år sedan pga ätstörningar och hur förbundskaptenen samtidigt kommenterade att det var ett vanligt problem och att flera i truppen krigade med denna sjukdom. Jag även läst studier som visar att bland elitidrottande kvinnor är just längdåkning en av de sporter där ätstörningar är vanligast förekommande så det är nog inte så mycket havregrynsgröt och hälsotänk som ni vill påskina.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För det första: vad trevligt att du beter dig som en vuxen människa och skriver ut namn och står för dina åsikter. (Eller hur var det nu..?)

      Jag vet inte vad du minns eller tror dig minnas men vi andra vet i alla fall att Steira stängdes av för att hon gått ner i vikt - och detta på grund av att hon och hennes sambo sedan väldigt lång tid separerade och hon hade svårt att få i sig tillräckligt under en tid, men fortfarande tränade på som hon brukade. Alla reagerar på trauman på olika sätt och svårigheter att äta är vanligt förekommande. Detta betyder per automatik inte att man lider av en ätstörning. Det var det media som blåste upp det till.

      Hennes avstängning visar om något hur mån man inom längdskidåkningen är att ingen tävlar om de skulle ta skada av det.

      Vad du sen har läst i de här "studierna" vet jag inte heller, hade varit trevligt om du kunde referera till något speciellt istället för att ludda runt, men av mina erfarenheter med både äldre elitåkare och yngre har du tvärfel.

      Hoppas du någon gång får tillfälle att träffa Oskar Svärd, Markus Jönsson, Tynell, Kalla, Jönsson eller någon annan av alla svenska elitskidåkare och se vilka jävla lass med mat de pressar i sig.

      Radera
    2. Per Elofsson, Björn Dählie, Vegard Ulvang m.fl avslutade sina karriärer pga skador som ett exempel. kasta som sagt inte sten i glashus. för övrigt fattar jag inte vad du vill få fram i ditt blogginlägg.

      Radera
    3. Du får gärna citera var i texten jag skriver att ingen skidåkare någonsin har slutat pga skada. Jag är väl medveten om att åkare har gjort det, det jag menar på är att det är mer ett undantag än en regel, och ljusår ifrån så många som det är i friidrotten.
      Där verkar det mer vara ett under om någon slutar på grund av något annat än just en skada.
      Det jag vill ha fram är att det inte funkar så som det beskrivs i friidrotten i alla idrotter. De refererar hela tiden till "elitidrottare" som om alla sitter där och deffar med kaffe och knaprar alvedon, och det är en väldigt felaktig bild.

      Radera
  3. Jag håller med dig!
    Jag sysslar med friidrott på sommaren och längdskidåkning på vintern och det är en väldigt stor skillnad på inställning till att träna med skador, använda sig av tabletter, mat och dyl. - till och med på den låga nivå jag befinner mig!
    Har flera gånger varit på skidläger på orter samtidigt som våra fantastiska elitåkare och sett hur de fyller tallrikarna med berg av mat och hämtar like mycket 3-4 gånger om!
    Lika lite som jag förstår hur de kan åka så vansinnigt fort, lika lite förstår jag av hur det är möjligt för en människa att få i sig så ohyggligt mycket mat.

    SvaraRadera
  4. Hej!

    Har följt din blogg till och från med intresse då jag tycker det är givande att läsa om folk som drivs av hård träning. Alltid kul med ungdomar vågar prova på uthållighetsidrotter. Själv har jag en bakgrund som hyfsad utövare under tiotalet år inom löpning, skidor och triathlon så jag har en del inblick i träningens ädla konst.

    Efter ditt blogginlägg kring ”Medaljens Pris” tycker jag att du är ute på hal is och jag känner att jag måste få kommentera dina tankar. Först vill jag dock börja med din inkonsekvens; du citerar Jonas Colting (”Lyssna på kroppen? Vilken myt! Ingen konditionsidrottare på hög elitnivå lyssnar på kroppen, INGEN! Kroppen viskar "tårta" och "sovmorgon”) i ett tidigare blogginlägg för att i detta inlägg skriva att: ”Jag istället är van vid att om man känner så mycket som det minsta lilla i kropp, hals eller vad det nu kan vara så rör man sig så lite som möjligt och väntar på att allt i kroppen är bra.” Hur ska du ha det? Jag antar att även om du känner lite småkrämpor så tränar du ändå för med tanke på den volym du tränar så borde småskavanker dyka upp emellanåt?

    Du säger att det inte finns någon mentalitet att knapra piller inom skidåkningen. För det första har jag svårt att se hur du skulle kunna ha den vetskapen om de som håller på med längdåkning på elitnivå, där är du naiv. Tror du inte att exempelvis Petra Majdic under OS 2010, då hon föll och bröt revbenen under uppvärmningen till sprinttävlingen knaprade smärtstillande för att överhuvudtaget kunna ställa sig på startlinjen?

    Givetvis ska man undvika värktabletter så långt det är möjligt, det håller jag absolut med om MEN vad man ska vara medveten om är att detta är deras levebröd och att de behöver göra allt för att lyckas. Sedan kan man dock diskutera hur långt man ska gå...eftersom varken du eller jag är elitidrottare kan vi inte föreställa oss hur de tänker och varför de väljer att ta tabletter.
    Jag vet ett antal löpare, triathleter och skidåkare som tar Alvedon innan tävling för att det hämmar inflammationstillväxt samt förtunnar blodet (vilket blir tjockare i takt med att man tappar vätska), allt för att kunna prestera bättre.

    När du kommenterar Linus Thörnblads matvanor och jämför med skidåkare har du glömt en mycket viktig aspekt, nämligen den att de som tränar skidåkning, cykling, triathlon, löpning gör åt med så mycket mer energi än vad friidrottare som ägnar sig åt tekniksporter gör. Även om Linus tränar 2-4 timmar per dag består den till största del av spänstövningar, styrka och teknik, dvs ingen renodlad uthållighetsträning där du behöver ett ständigt flöde av kolhydrater. Utan att ha något belägg för detta påstående så uppskattar jag att en skidåkare/triathlet förbränner minst dubbelt så många kalorier per dag än vad Linus, Stefan, Sanna och Christian gör. Därför behöver en skidåkare äta mycket mer än en friidrottare inom de tekniska grenarna. Linus vet dessutom att varje gram kan vara avgörande och valde då att göra allt för att gå ner i vikt, det var ett val han gjorde sedan kan man tycka vad man vill.
    Kom heller inte och säg att alla skidåkare äter rätt för vad jag har hört (dock ryktesvägen) var att en av orsakerna till Per Elofssons ”kollaps” berodde på att han åt fel, han åt för mycket lightprodukter, minimjölk mm, vilket gjorde att hans kropp till slut inte klarade av all träning och ”stängdes av”.

    Forts följer...

    SvaraRadera
  5. En annan aspekt är också att ovanstående namn håller på med just explosiva idrotter och just detta sliter mycket mer muskulärt än exempelvis skidåkning (som är en skonsam idrott, liksom cykel och simning). Även långdistanslöpare drar på sig mycket skador på grund av den belastning varje fotisättning ger. Du har kanske själv märkt att du lättare drar på dig skador när du springer jämfört med rullskidor?
    Det är ej heller inte så konstigt att skidåkare är bra löpare då båda sporterna kräver god syreupptagningsförmåga. Det intressanta med just syreupptagningsförmåga är att den inte är grenspecifik utan ditt VO2-max är ju detsamma oberoende av sport du utövar och du kan träna upp den på valfri träningsform. Dock behöver du ju en viss löpekonomi och teknik för att springa riktigt fort. Därför kan skidåkare springa hyfsat fort tack vare deras VO2-max värden utan att behöva var lika mycket skadade som löpare då de inte springer tillnärmelsevis lika mycket som en elitsatsande marathonlöpare.

    Vad jag tror (även om det kan vara lite kontroversiellt för många) och som tyvärr ger alla skador är att elitidrottarna i många fall tränar FÖR mycket. Jag tror exempelvis inte att en marathonlöpare behöver springa 21-28 mil per vecka (som Isabellah Andersson normalt gör) för att nå sitt max. Jag tror istället det handlar om att utnyttja sin träningstid på så effektivt sätt som möjligt för just det passet för att kunna fortsätta kunna träna effektivt. Alltför många är ”mil- och/eller timslukare”. Vi tror att vi måste träna X timmar varje vecka utan att tänka på att vi kanske fyller 50% av tiden med ”onödig” träning. Jag tror att de flesta (även eliten) skulle kunna dra ner på träningen med minst 10% men ändå nå samma resultat då de inför varje träningspass är bättre utvilade och därför kan tillgodogöra sig träningen mer. Med detta tankesätt tror jag att skadorna skulle kunna minskas och jag tror att speciellt friidrottare (då det är en sport som är otroligt tuff mot kroppen) ännu mer borde tänka på prehab istället för att invänta rehab. Detta är dock bara mina egna åsikter, vilka jag inte har något som helst belägg för...

    Nu var detta en dokumentär om friidrottare och jag tror nog att de skulle kunna göra ett liknande reportage om de flesta idrotter. Att välja friidrott är dock tacksamt, dels för att det är en stor sport i Sverige och sedan har vi haft ”oturen” att våra stjärnor varit långtidsskadade.
    Om du tror att alla skidåkare lever precis som man ska är det nog dags att vakna upp...

    Kör hårt, men träna förnuftigt så att din kropp håller!

    SvaraRadera
  6. Hejsan Christer!
    & stor eloge för den mindre uppsatsen du tog dig tid att skriva.. :-)

    För att börja med mitt citerande av Colting så tog jag faktiskt för givet att det skulle uppfattas på så sätt att jag inte lyssnar på kroppen när det (som det också står i citatet) handlar om att man känner motvilja till träningen. "Kroppen viskar sovmorgon och tårta". Jag lyssnar inte på kroppen om jag vaknar seg och stel och det ösregnar och allt inuti en bara vill ta sovmorgon och sitta framför tv'n & käka glass.
    Däremot lyssnar jag alltid på kroppen om något gör ont, om jag är sjuk osv. Kanske borde jag utvecklat under citatet men jag tänkte som så att om någon frågar eller undrar kring det så lär väl någon fråga och då får jag hellre svara på det då. Har aldrig tränat sjuk, skadad eller med skavanker och jag tror det är det som har gjort att det går ganska bra för mig och att jag under de sista 4 åren aldrig har behövt ta ofrivilliga pauser från träningen (bortsett från hela biten med mitt ena knä)

    Sen tycker jag du är lite larvig som tar upp det här med Majdic och användet det som ett argument för att skidåkare skulle knapra värktabletter som godis. Det är ju inte som att skidåkare ramlar utför stup och bryter nyckelben och revben var och varannan vecka.
    Det är stor skillnad på att bryta ett ben i ett OS som bara går vart fjärde år och då ta värktabletter för att göra ett försök trots brutna ben, gentemot att som friidrittarna beskriver det, ta en alvedon och en voltaren för att klara av dagens träning.

    Det verkar väldigt populärt att dra det jag skrivit åt det extrema. Jag skriver: "Man tar helst inte varken alvedon eller voltaren - och om man nu skulle göra det så finns det inte ens att träna med det i kroppen".
    Ni tolkar det som: "Majken skriver att skidåkare aldrig tar värktabletter och aldrig har gjort."


    Och detta gäller även det här med Elofsson. Jag VISSTE att det skulle tas upp, haha! Satt bara här och väntade på det! Och du har rätt, han kunde bli rent av förbannad om det inte fanns light-produkter på läger osv.
    Men så idiotförklarades/idiotförklaras han också bakom hans rygg av andra elitskidåkare...
    Igen: Bara för att jag skriver att skidåkare generellt förespråkar att man skall äta mycket mat och bra mat skriver jag inte att varenda skidåkare genom historien har käkat rätt.

    Håller med dig om det här med att träna för mycket!
    Jag har funderat mycket kring ex maria rydqvists framgång efter att hon precis fött barn. När man läser intervjuer med henne där hon pratar om hur hon tränade under/efter sin graviditet var den stora skillanden att hon tränade mindre, samt mer lågintensivt och mer styrketräning. Kanske var det just det som gjorde henne bättre efterråt, att hon tränade mindre och mer effektivt.
    Nu säger jag inte att det ÄR såhär, men det är intressant då fler elitidrottarkvinnor/skidåkardamer har kommit tillbaka starkare och bättre än förrut när de fött barn.

    Vi har även en duktig maratonlöpare här från Gislaved (Josephone Ambjörnsson) som efter att ha bytt tränare och "lärt sig" träna mindre vann sitt första maraton.

    Sen vet jag att jag inte är elitidrottare i många andras ögon, men jag ligger just nu på samma träningsmängd som svenska utvecklingslandslaget (VM2014-laget), och de anses i alla fall som elitidrottare. Om inte annat så kan jag väl kalla mig det om ett par år i alla fall.

    Och den här avslutningen med "om du tror att alla skidåkare lever precis som man ska är det nog dags att vakna upp".. ? De som ligger på toppen lever i alla fall så som jag beskriver, och så länge det är dit man ska är det väl det man skall förespråka och leva efter ?

    SvaraRadera
  7. Det görs en svensk långfilm om skidåkning och Vasaloppet. De behöver även lite hjälp i finansieringen och att lära sig åka skidor. Skriv gärna om den och kolla in hemsidan med en redan inspelad trailer.
    http://www.gustavifilmen.se

    SvaraRadera
  8. Hej Majken. Tror alla berördes av den dokumentären. Men jag som gammal längdhoppare på svensk elitnivå vet precis vad de går igenom. Nu porträtterades bara explosiva grenar i dokumentären. Har man inte varit där själv så är det omöjligt att förstå vilka belastningar kroppen utsätts för i dessa grenar. Det är egentligen nu i efterhand jag själv förstår hur extremt det var. Idag skulle jag aldrig klara av att göra de sakerna jag gjorde förr och jag har fått krämpor som jag kommer leva med resten av livet pga mitt friidrottande.

    Det sjuka är att man behöver de träningsmängderna för att bli något också. Det skönaste med att lagt friidrottsskorna på hyllan är just att slippa ha ont någonstans hela tiden för så var det. Elitidrott överhuvudtaget är inte hälsosamt och kanske speciellt inte friidrottens explosiva grenar.

    Men givetvis är detta pillerknaprande helt sjukt egentligen...

    Jag tror garanterat att skidåkare är precis lika målmedvetna som friidrottare och gör allt för att lyckas. Däremot är ju inte skadebilden alls densamma inom längdåkningen som friidrotten. Så att påstå att längdåkare är "bättre" i det avseendet är nog inte rättvist.

    Tack för en bra blogg förresten :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag tidigare skrivit var målet med det jag skrev inte att nedvärdera friidriottare eller friidrotten på något sätt. Och jag föreslår heller inte att friidrottare skall leva eller träna som skidåkare, då tror jag inte vi hade haft många elitfriidrottare som hade kunnat hävda sig mot världseliten..
      Men i dokumentären pratas hela tiden om elitidrottare. Så här gör elitidrottare, så här lever elitidrottare.
      Efter dokumentären hade sänts var det många som undrade om jag också knaprar piller, svälter mig och tränar fastän jag är skadad. Och det skulle jag aldrig göra, och det var väl mer det jag ville få fram, att dokumentären inte är relevant för alla elitidrottare eller såna som försöker bli. Att den är relevant när det kommer till Friidrotten. Men det verkar av kommentarerna ovan (din ej inräknad) att det var det inte så många som hajjade.

      Tusen tack för din kommentar och lycka till i vinter!

      / Majken

      Radera

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarer om något annat än vad som kan tänkas vara relevant för inlägget ovan eller påhopp raderas.