Läger med Maria Rydqvist och Maria Gräfnings .

I slutet på Januari åker jag upp mot Orsa Grönklitt för några dagars skidläger tillsammans med Maria och Maria. Det var när jag pratade med Maria (Rydqvist) över telefon för någon månad sedan som hon tipsade om lägret och det tog inte lång tid att bestämma sig.
Jag har länge velat testa skidåkningen kring Orsa Grönklitt och att få göra det med två landslagstjejer kändes som ett för fint erbjudande för att tacka nej till. Att dessutom få chansen att prata lite mer träning (både gravid- och icke-gravidträning) med de båda Mariorna skall också det bli riktigt, riktigt roligt. Det är väl inte helt omöjligt att jag kommer åka någon tävling i samband med Dalabesöket också, då det verkar dröja med den sortens evenemang här nere i Småland. Tråkigt när vintern började så bra.

I morgon går jag och bebis in i 8e månaden. Det känns konstigt att det gått så fort, samtidigt som om det känns som jag varit gravid i ett sekel. Även om man som gravid får höra mycket skräckhistorier om förlossningar ser jag fram emot min. Jag har svårt att tro att en förlossning skall vara värre än maxpulsintervaller, eller att köra Vasaloppet helt otränad och halvfet.
Det jag varit mest orolig över under hela graviditeten har istället varit hur jag skall lösa träningen i sommar, då Tomas har många resdagar och sällan är hemma. Jag minns förra våren när det kunde gå två-tre veckor mellan gångerna vi sågs. Hade det blivit så kommande sommar hade  det blivit väldigt tufft för mig att få ihop det med träning och bebi. Men tillsammans har vi kommit fram till lösningar som gör att vi båda kommer få syssla med våra favoritsporter, samt spendera mycket tid med den lilla.
Tomas kommer till en början bara att köra i två ligor i sommar, Elitserien och Liga1 i Polen. Det betyder 3-4 dagar borta per vecka, vilket är en otrolig skillnad gentemot tidigare år. Det här har varit Tomas helt egna beslut, jag skulle aldrig be honom köra mindre för min skull. Det är något han själv har önskat, dels för att hjälpa mig så jag kan träna och dels för att han (såklart) vill spendera så mycket tid som det går med vår bebi. För ärligt talat, även om det skulle bli jobbigt att vara ensam med en liten bebis i upp emot tre veckor så är det nog värre att vara föräldern som är borta än att vara föräldern som är hemma.

Just nu känns träningen helt okej, även om kroppen börjar säga emot lite. Bland annat har jag minskat en hel del på cycklingen där det nu börjar säga stopp i ryggen om jag sitter framåtlutad för länge. Jag kan visserligen sitta upprätt med ganska sänkt säte, men det känns ju lite B och blir inte riktigt lika bra.
Det går fort att komma upp i puls nu då bebi trycker mot lungor och diafragma. Igår bar upp 4 svarta sopsäckar fulla med kläder från källaren och sett till hur anfådd jag var när jag kommit upp skulle man kunna tro att det var Mount Everest jag bestigit, inte källartrappen.

Bebi i sig är nu ca 26cm från huvud till stjärt och kring 39cm totalt. Vikten ligger runt 1300 gram. Bebi sysselsätter sig med att sova, svälja fostervatten, suga på tummen och sparka på lite allt möjligt. Det lilla livet öppnar och stänger ögonen ibland och kan, om ljuset är det rätta, faktiskt urskilja personer och föremål utanför magen. Känns som om det var igår vi satt med morgonkaffet och läste om ett 50mm långt embryo där nervsystemet höll på att sättas ihop.

Vecka 15. Här tyckte jag själv att jag fått en så jäkla stor mage att jag inte vågade träna i tighta linnen längre, för "Då kommer ju alla förstå att det är bebi på G!!"
 Jo men tjena...

Det har hänt en del med midjemåttet de sista veckorna.