Ovallad vinst i HalvVasan 2014!

Jag behövde verkligen det här. Herregud vad jag behövde det här efter allt som varit.

Jag och pappa kom till starten strax innan halv åtta idag på morgonen. Så fort vi klev ur bilen träffade vi på Thomas och Henrik som vi sällskapade med i köandet. Vid åtta fick vi lägga ut skidorna och sen gjorde jag ett kort glidtest för att välja ut vilka skidor jag skulle åka på. Eftersom det fungerade så bra att staka TjejVasan blev jag redan då sugen på att testa att staka HalvVasan. Jag hade absolut inga ambitioner om varken tid eller plats på HalvVasan och kände därför att det var helt rätt att försöka sig på det. Föret underlättade också valet att köra ovallat. Klister är väl praktiskt när man tränar men ingenting jag vill köra långlopp med... Däremot var jag fortfarande sliten från TjejVasan och kände mig trött i musklerna bara av den lilla stakningen jag körde på uppvärmning och glidtestet. Hur skulle det gå att staka 45KM i, på sina ställen ganska kuperad terräng, om man redan innan start känner sig lite sliten..?

innan starten.

En kvart innan start gick jag in i fållan igen, tog av mig överdragskläderna, sprang runt lite och sen var det dags! Jag fick för första gången i mitt liv inte en katastrofal start. Annars brukar jag ju vara expert på att komma efter i starten och sen få spendera resten av mina lopp med att jaga folk. Under den första milen som går på en extraslinga runt Oxbergssjön och inte i själva Vasaloppsspåret försökte jag åka fort men samtidigt  spara så mycket jag kunde på krafterna. För min del fanns det två orosmoment i loppet och det var dels backen vid Vasslan och dels stigningen upp mot Oxberg. Det var en del småbranta men korta backar på extraslingan och strax innan man kom ut på Vasaloppsspåret vid Vasslan var det ett rejält långt och segt motlut. Själva backen vid Vasslan gick däremot barnsligt bra. Den var varken så lång eller så brant som jag målat upp den i mitt huvud.

När jag började närma mig Oxberg började jag bli riktigt nervös. Hur branta var backarna? Jag kom inte ihåg. Det visade sig ganska snart att själva lutningen på backarna inte var problemet utan att den är så förbaskat lång. Ett långt och segt motlut utan några utförsköringar där man kan vila och med några småkullar som är lite brantare. Jag gick ut och försökte saxa ett par gånger när jag kände att det tog för mycket på överkroppen att staka men annars högg jag mig uppför. Jag tappade en del placeringar men framförallt mycket i tid upp mot Oxberg men det var väldigt väntat och det hade ju nästan varit lite konstigt om det inte blivit så.

När jag nästan kommit fram till kontrollen i Oxberg kom jag ikapp en kille som också stakade. "Hej, häng på mig!" sa han när vi kört brevid varandra ett tag. "Jag drar dig!" det händer väl sisådär aldrig att någon säger så och jag var inte direkt sen att haka på.

Det dröjde inte mer än någon kilometer efter kontrollen i Oxberg innan vi började plocka folk. De som körde med klister började få sug under skidorna och äntligen fick man njuta av fördelarna av att inte köra med fäste! :-)

Om de första 15 kilometrarna varit lite försiktiga och lugna så var de sista 30 raka motsatsen. Killen som drog mig, Johan Qviberg, hade ett rejält tryck i stakningen och när mina skidor började gå sämre med 15KM kvar (inte konstigt i och med att vi körde över mindre sjöar och högar av grus lite då och då) fick jag verkligen slita rejält för att inte släppa hans rygg. Bortsett från de självklara fördelarna med att ha en rygg att ligga bakom tyckte jag faktiskt det var otroligt skönt att kunna fokusera på något annat än hur länge man åkt och hur långt man hade kvar. När jag låg bakom Johan tänkte jag bara på att jag verkligen inte fick släppa hans rygg och glömde helt av kilometerskyltar, tänkte aldrig på att titta på klockan eller på hur länge jag åkt.

Jag hade fått lite olika sekunderingar längs med banan; vissa sa att jag var först, andra sa att jag var någon minut efter en annan dam. Så det var inte förrän jag kom upp på upploppet och hörde att de pratade om att "Snart kommer Majken, första dam!" som jag vågade tro på att jag verkligen skulle vinna HalvVasan i år igen. Och det var precis lika fantastiskt och häftigt att vara den första damen in i Vasaloppsmålet i ett lopp under Vasaloppsveckan som det var 2012. Kanske ännu lite mer fantastiskt den här gången eftersom jag dels hade övervunnit mig själv och stakat hela loppet och dels hade den viktigaste personen i mitt liv ståendes och vänta på mig när jag kom i mål... :-)

Segerintervju!! :-)

Grattar klubbkompisen Andreas med fint lopp.

Var inte riktigt lika trångt i omklädningsrummet idag som efter TjejVasan...

HalvVasan 2014

Distans: 45,1KM
Tid: 2:30:29
Placering damerna: 1a av 2294
Placering bland damer + herrar: 49 av 5000
Snitthastighet: 17,98km/h / 3:20min/km
Snittpuls: 166
Maxpuls: 190


Stort, stort tack till pappa för drickalangning och fantastiska skidor. Stort tack till Kalle som fick mig att våga tro att jag skulle klara av att staka. Tack till mamma och Malin som lekte med Charlie när jag åkte och tog med honom så han fick se målgången. Men det allra största tacket idag skall Johan Qviberg från Yuppie Ski Club ha. Jag som var så sliten redan på förhand behövde verkligen lite draghjälp idag, men jag kunde aldrig ens drömma om att få hjälp av någon som dels anpassade sig efter min hastighet, gav mig dricka som egentligen var menad för honom och som grädde på moset gick ur spår på upploppet för att jag skulle få gå i mål före. Är helt överväldigad över hur fantastiskt snäll och hjälpsam Johan var mot mig och kommer verkligen aldrig glömma det.