PB på 5000 meter Thorax och så har jag hittat Vetlandas terränglöparhimmel!

Inget får man ha ifred längre. Varken mössa eller valla ;-)

I Måndags spontanbestämde jag mig för att köra det absolut värsta passet jag vet om; 5000 meter på Thorax Trainer. Sen December har jag haft som mål att göra testet minst en gång i månaden. Just fystest är ju så fantastiskt bra att köra på en maskin som står inomhus! I mitt vardagsrum är det ju till skillnad från ute på vägarna alltid samma förhållanden; 21 grader varmt och vindstilla ;-) Då får man verkligen svart på vitt hur formen är. Kör du test på skidor eller i löpning kan det ju skilja mycket beroende på yttre omständigheter som väder, vind och underlag.

Min tidigare bästa tid (21:35) gjorde jag i December. Då hade jag varit igång bra innan och hade en bra känsla i kroppen. Av den anledningen trodde jag verkligen inte att jag skulle få någon ny bästa tid i Måndags - jag har ju trots allt varit sjuk och borta från all träning i 1,5 vecka. Efter sjukdom känner jag mig alltid slö och seg i kroppen. Det var också en av anledningarna till att jag ville göra ett test så tätt inpå tillfrisknandet; för att chocka igång kroppen och försöka komma bort ifrån den där halvtaskiga känslan.

Till skillnad från testet December så upplevde jag inte att de första kilometrarna var något problem den här gången. Det var såklart jobbigt, men förra gången jag gjorde testet minns jag hur jag tänkte skita i det efter 4 minuter, men kom tillbaka och avslutade starkt de sista 2 500 metrarna. I Måndags var det precis tvärtom. Jag öppnade bra men med 2,5KM kvar fanns ingenting. Ingenting. Jag ville inte mer, hade inget mer att ge. Varken fysiskt eller mentalt. Då hade det gått 11 minuter... Här följer ett utdrag i hur mina tankar gick när jag bara hade kört hälften och mest av allt kände för att lägga mig ner och kräkas;

- Jävla maskinjävelshelvete.
- Nu skiter jag i det här. Jag kan skriva på FunBeat att det var meningen att det bara skulle vara ett 2,5KM-test.
- Å herregud det här onda kommer ju ALDRIG TA SLUT.
- HUR kan jag bara ha kört 50 meter sen sist jag tittade på skärmen..?!
- Jag vill inte. Jag vill inte. Jag VILL INTE.
- Hoppas staven går av så det här tar slut någon gång.

Men. Jag tänkte också:
- Vad du än gör så får du fan inte sluta staka, Majken.

Mina intervallpass är alltså rena schizo-festen. Där finns dels den här delen av mig som bara vill sluta. Som känner hur ont det gör och som verkligen inte vill ha ont längre. Som vill lägga sig ner och erkänna att det blev för mycket, jag klarade det inte. Som vill sätta sig i soffan och äta ostbågar och titta på OS. Sen finns där skidåkaren. Som förstår att det måste göra ont och som inte klarar av att misslyckas. Och trots att det gör så jäkla ont, man mår fruktasvärt och det känns som om man ska svimma - inte lägger av. För har man väl lagt av en gång, då kommer man göra det igen. Och börjar man lägga av så lär sig kroppen att det är okej att lägga av.

Om det under Thorax-passet var omvänt mot hur det var i December så var det däremot precis som i December efter själva passet. Jag kröp in på badrummet, in i duschen, satte på det absolut kallaste läget, sket i att klä av mig utan la mig bara på golvet med duschmunstycket och kylde av mig medan triceps krampade sönder.

Och ja, det blev visst rekord också. 21:11! :-)

Fystest på Thorax Trainer (magnetmodellen)

Distans: 5000 meter
Tid: 21:11
Motstånd: 7
Snittempo: 4:14min/km
Snittpuls: 179
Maxpuls: 214 (av 220)
Fotnot: Jag har fått flera frågor kring Thorax vs SkiErg och om det går att jämföra tider på maskinerna. Alltså om de som gör testet på Skierg kan jämföra sina tider med mina tider. Det går inte. Dels är det helt olika maskiner och dels har Thorax Trainer tyngre motstånd än vad Skierg har. Jag skulle jämföra motstånd 10 på Skierg med motstånd 6 på Thorax. Man kan inte heller jämföra tider mellan Thorax Trainer fläktmodellen och Thorax Trainer magnetmodellen.

Jag är som tidigare nämnt ensam med Charlie nu ett tag och precis som när han var nyfödd så innebär det väldigt mycket inomhusträning. Lite för mycket. Igår var jag väldigt trött på att inte få frisk luft och därför gav jag mig ut och sprang med Charlie i vagnen. Jag är inte så jättebra på vägarna här i Bäckseda än så för att råda bot på det bestämde jag mig för att springa där jag inte varit förrut. Och det var väl en himla tur att jag gjorde det! Jag snubblade nämligen över rena terränglöpningshimmeln. Illharjen är ett naturreservat som genomkorsas av Emån och ligger bara någon kilometer från vårt hus. Jag är inte helt hundra på hur långa/många slingor som finns men jag sprang ett bra tag. Jag tyckte det gick ovanligt tungt att knuffa Charioten och min första tanke var om Charlie ätit upp sig så mycket sen vi var ute och sprang sist, men ganska snart insåg jag att jag glömt pumpa däcken. Sist jag pumpade dem var visst i Augusti.. Med andra ord inte så jättekonstigt att det kändes lite tungt. Efter att ha varit ute i strax över två timmar kom vi hem igen, väldigt nöjda båda två.

Om någon vet var man kan få tag på orienteringkartor eller liknande över Illharjen får ni jättegärna lägga en kommentar under det här inlägget. Jag ser framför mig väldigt många fina löppass där i sommar! :-)

För ett par veckor sedan bytte vi ut hängmattan i Charioten mot insatsen som skall användas tills han blir så stor att han kan sitta själv i den.

Nytrycka Salomon-tights från Freemax.se

I helgen blir det Åkulla Ski Maraton på Söndag. Motståndsmässigt borde jag kanske köra i Ulricehamn men jag vill verkligen köra ett lopp på blanka skidor innan TjejVasan och Vasaloppet. Sen trivs jag väldigt bra på banan i Åkulla och tycker de gör ett bra jobb med arrangemanget. Åkulla Ski Marathon och Rallarloppet är de två svenska lopp jag tycker bäst om och nu när jag inte fick chans att åka uppe i Jönköping känns det kul att i alla fall få åka i Åkulla. Sist jag körde där vann jag och var inte långt efter herrvinnaren. Förhoppningsvis går det lika bra i år :-)