90KM stakning.

Så är den över. Dagen man har gått och funderat på i 2,5 år. På ett sätt känns det konstigt och på ett annat känns det väldigt skönt. Trots att resultatet blev sämre än vad jag hoppats på är det bara så skönt att det är gjort. Mitt 5:e Vasalopp, som också visade sig bli det mest brutalt jobbiga.

Förberedelserna började redan i Fredags då jag, Kalle och Samuel var ute i spåren kring Smågan och testade glid. Jag bestämde mig redan då för att gå på ett par varmföresskidor med relativt hårt spann. Igår morse skjutsade pappa ner mig till Smågan igen, då för att testa fäste med Kalle och Elisabeth. Sen följde styr och ställ med stavlämningar, skidhämtningar, planering av drickalangning, upphämtning av drickaservice-flaskor och dyl. Ingenting får lämnas åt slumpen.

skidtest

kändistätt i Smågan.

Kalle och Elisabeth bodde i en lägenhet inte långt från starten där jag också fick slå läger sista natten. Så otroligt skönt att slippa gå upp 2 och istället få sovmorgon till 5! Det är man verkligen inte bortskämd med på en Vasalopps-Söndag.

När vi kom till starten släppte Elisabeth av mig och Kalle vid första backen så vi skulle kunna testa fästet. Det gick ganska fort och resultatet var inte direkt vad vi hoppats på. Kalle som bara hade lagt burkvalla hade inte fäste. Jag som hade klister täckt med burk hade inget fäste. Jag försökte vara positiv och tänkte att det säkert skulle fästa bara adrenalinpåslaget (och paniken) kom.

test av (det obefintliga) fästet i morse.

När starten gick kom jag iväg helt fantastiskt bra. YES! tänkte jag när jag kom fram till backen och kunde se herrtäten staka sig uppför backen. Det här blir så bra! (De där 700 metrarna var i övrigt de enda där jag var positiv under hela loppet). För i samma stund som jag satte i foten och skulle börja diagonala och skidan, trots att jag la mina 62KG på den, flög bakåt och jag ramlade, så insåg jag på en gång vad jag skulle vara tvungen att göra. Det fanns inte tid för att stanna och valla om, och vad skulle man ens valla om med om man nu skulle valla om? Problemet även innan start var ju att inget vi la på fäste. Det enda alternativet som fanns kvar var att staka. Så jag började hugga mig uppför den där första backen. Allt medan folk flög förbi mig. När jag började se nummerlappar från led 5 och 6 började jag nästan gråta. 

I toppen på backen kom nästa bakslag: min drickaflaska åkte ur behållaren och ner i diket. Några kilometer senare missade jag pappa som stod med dricka. Vid nästa ställe där pappa skulle stå blev det trafikproblem varpå vi missade varandra igen. Ungefär sådär fortsatte det under hela loppet. Bakslag på bakslag och aldrig en enda positiv tanke. Jag funderade på att bryta precis hela tiden.

Jag har aldrig stakat mer än 45KM i hela mitt liv och när jag passerade 50KM gjorde allt ont. Tjejer som jag slagit med 5-15 minuter tidigare i vinter (och tidigare under Vasaloppsveckan) som hade fäste började komma ifatt och köra om mig. Herråkare på herråkare körde om mig och försvann. Jag försökte hänga på men det fanns ju inget att trycka med längre. Luften gick ur. Jag bad pappa sluta komma med tider till framförvarande tjejer. Vad var det för poäng med det? Jag skulle aldrig orka gå ikapp någon.

Jag bestämde mig för att staka tills kroppen inte skulle orka en meter till. Om det sen skulle bli till Oxberg eller ända till målet i Mora visste ingen - det fick bli som det blev. Vid backarna upp till Oxberg trodde jag faktiskt att det inte skulle bli längre än till den kontrollen. De är inte så farligt branta men när man har stakat 6 mil innan så lutar det mer än nog för att man skall bli lite lätt självmordsbenägen...

I Hökberg stod funktionärer och delade ut Enervit-tuber. Jag svepte två stycken och hoppades på att det skulle kicka till i en annars helt förstörd kropp. 5KM senare stod andra funktionärer och delade ut apelsinbitar i Läde. Har nog aldrig blivit så glad över att se en apelsinbit i hela mitt liv.

Om det var Enerviten, apelsinen eller en kombination av båda och som gjorde att jag plötsligt började känna mig lite piggare (?!) efter Eldris har jag ingen aning om. Man kan inte påstå att det var någon överdriven hög hastighet jag höll, men jag kände ändå hur jag började plocka sekunder på en dam som låg framför mig. Med 6KM kvar körde jag om henne och med 4KM kvar plockade jag ännu en dam. Fantastiskt skönt att få plocka ett par placeringar i och med att jag bara tappat tidigare under loppet. Som bäst var jag 44a i Smågan och som sämst 54a i Eldris.

När jag gick i mål hörde jag mamma ropa på mig från sidan - och med sig hade hon Charlie. Då brast det totalt för mig. Jag grät och grät och grät. Grät för att allt gjorde så ont, för att jag var så besviken, för allt som gått fel under loppet och för att jag var så trött. Grät för att världens finaste lilla pojke tittade på mig med sina stora bruna ögon, log och inte alls verkade förstå varför vi inte kunde börja leka med varandra på en gång.

Charlie som i övrigt är aspirant på att gå med i Team Lease Plan Go.

Nu har det gått ganska många timmar sen jag gick i mål. Även om jag inte är nöjd med vad jag presterade i spåret idag så måste jag ändå vara nöjd med stakningen och att jag faktiskt inte bröt. Småbarnsmorsan som  styrketränat på gym en sisådär 5 gånger det senaste året stakar 9mil. Det är ändå rätt häftigt.

Stort tack till pappa för hjälp med skidor och fantastisk service längs med banan. Tack till Erik Yngvesson för helt ovärdelig hjälp med skidorna. Tack till Kalle, Samuel och Elisabeth för härligt häng och många skratt dagarna innan loppet :-) Och som vanligt tack till alla som hejade på mig längs med banan :-) Lovar att åka fortare nästa gång så ni slipper stå ute så länge.

Vasaloppet 2014

Tid: 05:39:38

Distans: 90,7KM

Snitthastighet: 16,02km/h - 03:45min/km

Snittpuls: 155 (Inte varje år man har ett snitt på A1 på ett Vasalopp!)

Maxpuls: 190

Plac: 52 bland damerna och 1729 totalt.

Övrigt: bara stakning