Thorax Trainer blir sponsor!

Idag stod mitt och Thorax Trainers avtal klart. Uppmärksamma ögon har kanske lagt märke till att sponsorraddan ute till höger samt fliken "Sponsorer" blivit en logga och en informationstext rikare tidigare nu i veckan =) Det här är ett avtal vi har jobbat mycket och länge med och som vi är så glada över att kunna presentera för er!

Thorax Trainer är en stakmaskin som förbättrar överkroppsstyrka och uthållighet hos användaren. Maskinen är utvecklad av skidåkare - för skidåkare och används bland annat av trefaldige Vasaloppsvinnare Oskar Svärd/långloppslaget Team Coop.

 För min del innebär samarbetet med Thorax Trainer bland annat att jag kommer bli testpilot för nya funktioner och träningsprogram - samt att det här ger mig fantastiska möjligheter att komma i form igen efter förlossningen! Det är ingen hemlighet att Tomas reser mycket och att vi har funderat mycket på hur de skall gå med min träning om han är borta längre perioder i sommar där jag blir bunden till hemmet. Att lämna en liten bebis till barnvakt känns inte direkt aktuellt för min del. Men i och med det här avtalet finns nu inga som helst hinder för mig att kunna köra både långpass, A2-pass och intervaller hemifrån med bebis sovande eller filurande bredvid maskinen! =)

Jag ser jättemycket fram emot mitt och Thorax Trainers samarbete under de kommande åren och hoppas att vi båda skall få så mycket ut av det hela som möjligt. Om ni vill träffa mig och prata mer om mina erfarenheter av Thorax Trainer, eller prata med dem på företaget direkt så kommer jag finnas vid Thorax Trainers monter på Vasaloppsmässan så mycket min graviditetsrygg orkar med under Fredagen och Lördagen innan Vasaloppet =)

Film från andra gången jag testade Thorax Trainer.
Lyckades slå min egen bästa tid, därav "YES!"-et i slutet av filmen ;-)

Kanonloppet 3,5KM - kortdistansloppet i Pölder Cup.

Igår var det dags att testa på tävling med badbollsmage igen.
Klubben arrangerade kortdistansloppet "Kanonloppet" som ingår i Pölder Cup.
Mamma och pappa var ansvariga för tävlingen så jag passade på att åka upp till gläntan med dem och vara på plats strax efter fem, trots att jag inte skulle starta förrän ett par timmar senare. Det är väldigt annorlunda att tävla den här säsongen jämfört med den förra. Bortsett från de självklara skillnaderna är jag mer avslappnad innan start nu. Lägger mer tid och energi på att prata med folk och inte så mycket tid på skidtester, kolla snö och dylikt. Eftersom målet är att ta sig i mål och att bebisen inte skall få spel så känns det liksom onödigt att lägga ner en massa tid på att fokusera och vara instängd i sigsjälv timmarna innan start.

Själva loppet i sig gick faktiskt ganska bra tycker jag. Kanske hade jag fokuserat lite väl lite på tävlingen just igår för jag missade starten helt och kom iväg omkring 6-7 sekunder efter att min signal gått. Pjäxan ville inte fästa i bindningen, panik utbröt och i all stress hann jag inte ens få på mig handskarna, vilket gjorde sitt under loppet i och med förlorat stavgrepp.

Eftersom stressnivån i kroppen var skyhög tog det inte lång tid innan mjölksyran kom, och maxpulsen lät inte heller vänta på sig speciellt länge. Bebisen bestämde sig för att flytta upp till lungorna och vips var flåset uppe i maxnivå också. Det är verkligen den största skillnaden med att träna som gravid - även om man får maxpuls och maxflås så får man aldrig ut max av kroppen och musklerna. Pulsen och flåset sätter stopp innan kroppen i övrigt gör det.

Efter 1,5 varv (av 3) såg jag 1an i D21 framför mig, men  kunde inte komma ikapp. Jag tog uppför och utför men tappade så fort det blev plant eftersom jag inte kan staka nämnvärt. Kom tillslut i mål 11 sekunder efter ettan och får vara helt okej nöjd med det ändå =)

Efter loppet åkte vi alla upp till bygget där det vankades våffla, saft och prisutdelning.

Kanonloppet 2013

Sträcka: 3,47KM (Gissningsvis 3,5+KM eftersom jag missade att sätta igång klockan i starten)

Tid: 12:20

Snitthastighet: 17,03km/h (3:31min/km)

Maxhastighet: 22km/h (2:43min/km)

Placering: 2a i D21

Tid bakom segrarinnan: 11 sekunder
Bana: Tre varv på Anderstorps elljusspår. Småkuperat.

Före: +3 grader och regn. 

Längsta klisterzonen någonsin.
Att tänka på glid är inget alternativ när man tävlar med badbollsmage.

Jättemysig vinstpläd!

Såhär dagen efter loppet känns allt jättebra. Benet klagar lite smått, men inte så illa som jag trott faktiskt. Eftersom vilan från längdskidor varit över 2 veckor lång och mängden träning minskat i Januari hade jag förväntat mig träningsvärken från helvetet idag, men den uteblev den också. Än har tydligen inte all kondition försvunnit =) Förhoppningsvis kan jag underhålla formen någorlunda under de sista graviditetsveckorna också.

Det här med kortdistans var faktiskt mycket roligare än vad jag hade trott. Man blev så sjukt trött, men jag hade aldrig motivationsproblem (som jag ibland kan ha under 10 och 15KM-lopp). Det var faktiskt förvånansvärt enkelt att tvinga kroppen gå på max i 12 minuter. Om kroppen vill blir det garanterat fler kortdistanslopp under den här säsongen, och vill inte kroppen nu åker jag jättegärna mer kortdistans nästa säsong. Bättre och tuffare träningspass är nog svåra att få till.

Skulle ju egentligen berättat om en jätterolig nyhet i Måndags, men det är inte riktigt klar än så jag avvaktar lite. Vi väntar egentligen bara på att få tillbaka kontraktet från Danmark, sen får ni höra allt om det nya avtalet som kommer göra enorm skillnad i min väg tillbaka till superform efter förlossningen! =)

Kära häst- och hundägare:

Jag vet inte riktigt hur ni tänker när ni rider eller promenerar i våra skidspår, en gissning är väl att ni inte tänker alls. Jag vet inte heller hur det är möjligt att ni inför varje vinter lyckas glömma bort att man inte skall gå, rida eller låta hundar springa sönder skidspåren. Det är ju inte direkt som om det här aldrig hänt tidigare.

Spåren är inte till för er, era hästar eller era hundar. Enligt alla de skyltar som sitter längs med banan har ni inte lov att vistas där när den är snötäckt, det här är regler kommunen har satt upp. Det är inte speciellt roligt för alla frivilliga i klubben som lagt ner massor av lediga kvällar och helger på att få iordning banan. Det är riktigt förjävligt att  komma dit med skidorna, se att spåren är totalförstörda och tvingas vända hem utan någon skidtur. Det är inte heller så jävla roligt att komma dit kvällen innan man skall annordna tävling och se att allt är förstört.

Det finns massor av skogsvägar som inte är snötäckta som ni kan rida på om ni nu tvunget måste rida i skogen. Det finnas massor av uppskottade vägar där ni kan rasta era förbannade hundar. Det finns ingen som helst anledning till att ni måste bedriva de här aktiviteterna just på den enda kilometer med skidspår vi har i Anderstorp.

Lite av allting.

Nu borde jag väl rimligtvis skriva något, men ärligt talat vet jag inte riktigt vad.
Träningen går tungt nu och det var längesen man rörde på sig för att det var roligt och inte för att man måste. Jag har trots massor av snö och fina spår vilat en längre tid från skidåkningen för att se om det skulle hjälpa foglossningen i västerbenet. Det har hjälpt en del, men efter en kortare skidtur på isen igår för att testa hur benet skulle svara på längdskidåking så kan man väl bara slå fast att sådär vidare fint kändes det inte. Det tog väl 20 minuter innan det började göra riktigt ont igen. Trots skidvila sedan Tranemoloppet för två veckor sedan. På Tisdag skall jag köra en sprintlopp (3,3KM) och efter det får vi se. Jag känner mig stark och fin i kroppen i övrigt, så det känns riktigt surt att ett område på 7x1cm skall förstöra alltihop =(

Utöver benet känns det som sagt jättebra i kroppen. Det är riktigt, riktigt tungt att träna nu, dels för att man går runt med 16 extrakilon och dels för att bebis nu är 42cm lång och trycker (sparkar skiten ur) lungorna dag ut och dag in. 59 dagar kvar tills beräknad nedkomst, men ärligt talat gör det inte om h*n skulle bestämma sig för att komma några dagar (veckor) tidigare.

Valross med nyatrycka kläder från Freemax.

Klockan 07 i morse ringde telefonen och det var dags att röra sig mot tv-soffan för årets upplaga av Marcialonga. Idag var det inte lika vemodigt att titta på som det var förrförra veckan och det blev många skratt åt TV2 Sports roliga intervjuer. På herrsidan kom Jörgen Aukland först i mål och av damåkarna föga förånande Sereina Boner som verkar vara i kanonform =) Däremot måste jag nog säga att jag blev mest imponerad över Kveli som tog sig i mål som tvåa.
Har följt henne nu i 4-5 år och bara väntat på att det skall smälla till och hon skall börja topplacera sig. Har alltid gillat henne. Dels för att hon är en bra förebild när det kommer till att komma tillbaka efter en graviditet (hon och Jerry Ahrlin har dottern Ebba, född 2010, tillsammans), dels för att det är kul att en ung gör det bra i långloppscirkusen och dels blir hon så jäkla glad när hon går i mål =)

Förrutom att försöka träna och titta på skidor har jag spenderat helgen med att skriva på ett sponsoravtal. Ett som pappa och jag har jobbat röven av oss för och som vi är så jäkla glada över. I Fredags var det klart och i morgon skall vi faxa runt kontraktet för påskrivning. Då, när det är undertecknat och klart, få ni veta mer om roligheterna =)

Blommor till pappa som tack för hjälpen med den nya sponsorn =)

Stålsickling VS valla .

Fråga

Michaela9 januari 2013 17:58

Det vore lite kul o veta om du åker vallat eller siklat? Åker du alltid på de ena eller andra alternativet? Ja rent allmän veta lite hur du tänker kring preppen av skidorna :) Grejer du med dina skidor själv eller har du någon som hjälper dig? Slutligen måste ja säga att du e jätteduktig :)

Svar

Jag kör alltid vallat och har aldrig testat att Kuzminsickla skidorna. Vi sicklar ju när vi tar bort överflödigt  paraffin, men det är ju något helt annat än Kuzminsickling där du stålsicklar bort plast från belaget. Varför vi aldrig testat vet jag faktiskt inte riktigt. 

Kanske för att man är lite konservativ och gärna håller sig till det gamla som alltid funkat bra, och antagligen lite för att det känns läskigt att dra av plast på belaget från skidorna också =) De är ju i mångt och mänge som mina små bebisar och man behandlar ju dem som om de vore gjorda av glas =) Att då ställa sig och riva upp belaget känns väldigt främmande. 

Av vad jag har kunnat läsa mig till så kan man eventuellt uppnå ett bättre glidresultat om det är riktigt kallt i snön, kring -18, med stålsickling. Men det är ju inte jätteofta det är det på tävlingar man kör. Sen utöver det vet jag att Swix gjorde väldigt utförliga tester där man preparerade skidor enligt Kuzmins metoder och jämförde med uppvallade skidor. Resultatet blev att de vallade skidorna gick betydligt mycket bättre än de Kuzminsicklade skidorna. 

Spontant kan väl jag känna att det är ganska logiskt om vallade skidor funkar bäst. Ett belag är alltid ett belag av plast - du kan inte förändra plastens egenskaper nämnvärt enbart genom att stålsickla. Plast är plast i alla temperaturer och ändrar inte kvalitéer efter hur snön är. Men snön kan ju ändra sig ganska rejält beroende på väder före tävling, sol, moln, hur gammal snön är osv. 

Vilket du med valla kan ta hänsyn till när du lägger glid. Jag säger inte att det här är rätt, men det är så jag tänker i alla fall.

Jag försöker bli bättre på det här med vallning, men är lite för feg om jag skall vara ärlig. Jag  grundpreppar och vallar inför träningar och sånt såklart, men vågar inte valla inför tävlingar. Pappa är svinduktig på det här med att valla och det känns säkrare att ge honom ansvar för den biten, speciellt när det kommer in pulverburkar för nästan 2 papp/burken i bilden. Skulle jag göra det och göra fel så är det inte jättebra för ekonomin =) Men som sagt, någon gång måste jag ju börja våga och testa lite. Jag tycker det här med vallning är jäkligt intressant och det är helt klart något jag vill bli bättre på.

Pappa har som sagt alltid vallat mina skidor till tävlingar. Han vet hur jag åker bättre än någon annan, och vet hur jag vill ha det med fäste i förhållande till glid och så vidare. Innan en tävling kollar vi på banprofilen, pratar igenom den och sen vallar han utifrån det vi kommer fram till. Det har aldrig slått fel =) Den enda gången han inte vallat åt mig var i Vasaloppet 2012, då vågade han inte ifall han skulle valla bort mig, så då ringde vi Mattias som var snäll och fixade tre par riktiga superskidor åt mig. Enligt honom själv fick jag samma vallning som Brink hade, och det gick ju bra för oss båda den där Söndagen =)

Lägesrapport från blåvalen.

Nu har det gått ganska tungt i en vecka. I Måndags gav jag mig ut för att träna och drog till insidan på låret. Har sedan dess, alltså i en vecka nu, haft svårt att gå normalt. Det blir mer att jag haltar och vaggar fram likt en skadeskjuten pingvin.

Det här har såklart gått ut över träningen. Stavgång, rullskidor, cykel, crosstrainer eller alla andra träningsformer där man på något sätt använder benen går bort. Och eftersom det är just de formerna av träning jag nyttjat mest under de senare månaderna av graviditeten så blir man lite osäker på vad man skall hitta på när inget av det fungerar.

Men igår spenderde jag ett par timmar i simbassängen och det funkade faktiskt helt okej. För att tvinga benen att vara stilla la jag in dem i en såndär flytring för små barn. Det blev väldigt tungt för överkroppen efter ett tag men jag fick ändå till två fina timmar med träning. En fin början på en ny vecka när den förra gick under all kritik.

Som det är nu känns det bättre än vad det gjorde förra Måndagen men långt ifrån okej. Enligt barnmorskan kan det vara så att min sträckning har satt igång foglossningen på insidan av låret och upp mot bäckenet.
Foglossning är ett fysiologiskt fenomen som kan uppstå under en graviditet. Problemen kommer av att relaxinet i kroppen ökar och gör att fogar och leder kring bäckenet mjukas upp. Det i sin tur leder till att bäckenbenen lossnar ifrån varandra (det är ungefär lika skönt som det låter).
Relaxin är ett hormon som gradvis ökar mer och mer efter graviditetsvecka 18 och är nödvändigt under en graviditet för att mjuka upp benen i bäckenet så att bebis kan komma ut. Alla får känningar av det här på olika sätt under graviditeten. Vissa får så stora besvär att de blir sjukskrivna, sängliggande och får ta sig fram i rullstol medan andra knappt känner av det. Varför vissa drabbas mer än andra vet man inte, det verkar som om det här med foglossning slår till lite hursom.

Foglossning är något du inte kan strecha eller rehaba bort under graviditeten och försvinner oftast ett par veckor efter förlossningen när relaxinet i kroppen försvinner och broskfogarna stelar till igen. Men får man för allvariga fall av foglossning kan det leda till kronisk foglossning, som betyder att bäckenbenen aldrig kommer läka ihop igen och att man tvingas leva med smärtan resten av livet.
Därför är jag väldigt, väldigt, väldigt försiktig när det kommer till att belasta benet just nu. Jag tänker att det är bättre med en lugnare period nu när man ändå är stor som en stenaline-färja än att träna på och få stora problem efter bebis har kommit. Då vill jag ju komma igång så fort som möjligt igen.

Eftersom jag nu tränar mindre än mitt mål på 12,5 timme i veckan så har jag förrutom att skaffa mig lite nya böcker och Nintendo 3DS-spel fått lägga om kosten en del.
Kolhydrater är för mig något man äter för att fylla på bränsletanken så att man skall kunna träna sina 3, 4 eller 5 timmar om dagen och nu när jag inte kommer upp ens i närheten av de mängderna så kan jag inte gärna dra i mig lika stora lass med mat som jag brukade. Om jag inte skulle känna för att lägga på mig en massa extra fett och långa ut migsjälv som kryssningsfartyg, det vill säga.
Jag har löst det här genom att äta kolhydratrikt till frukost och lunch, men ha en liten nolltolerans efter klockan 13. På så sätt får jag i mig kolhydrater vilket min kropp behöver, men jag får inte i mig ett överskott =) Det här har hittills funkat riktigt bra och jag lär fortsätta med det resten av graviditetstiden.
Jag skulle däremot inte påstå att jag äter någon strikt LCHF-kost.
För vem fan vill leva utan frukt?

Såhär kan det se ut när man äter mangofylld kyckling med världens godaste yohgurtsås till. Sås med kyckling istället för tvärtom.

Blubb är nog inte jättenöjd över all den extra tid jag plötsligt har som nu kan gå till att leka med henne och Nuss. Numera ligger det alltid två halvdöda kaniner i burarna på kvällen.

I Söndags var det också premiär av Swix Ski Classics. Vi gick upp kring halv nio och satt bänkade framför norska tv2 de nästkommande 3 timmarna. I Norge vet man hur man skall sända och producera en långloppssändning. Uppsnack där Hjelmeset åkte igenom banan och snackade banprofil, ett hav av intervjuer och ett långt eftersnack. Svensk tv har mycket att lära sig här =)

Men nog kändes det lite vemodigt att titta på premiären ändå. Även om inget någonsin kommer slå bebisen som kommer i Mars och jag aldrig skulle byta ut honom/henne mot att köra en världscup så känns det lite tungt. Vår plan de senaste 3 åren skulle mynna i en Ski Classics-premiär 2013 och jag vet med mig att jag hade gjort ett jäkligt bra lopp om jag hade kört. Med den fantastiska träningssommaren jag hade som gick över all förväntan hade jag verkligen kunnat vara med och göra något riktigt bra ute i spåren den här säsongen.

Men å andra sidan känns det ju såklart mer än okej att missa en säsong för att få bebis. Det kommer ju många år med världscuper framöver och ärligt talat så tror jag det bara kommer bli roligare att tävla när man vet att man har en liten som står och väntar i målområdet tillsammans med sin pappa. Större motivation för att gå i mål så fort som möjligt kan man väl inte gärna få?! =)

♡

Vissa har mindre att göra än andra .

Det är väldigt sällan jag har sådär extremt lite att göra.
De flesta dagar går i en väldigt fart från dess att klockan ringer kring 06 och tills jag slocknar vid 21-22. Andra verkar verkligen inte ha lika fullt upp på schemat.

Häromdagen fick min lilayster ett mail från en kille som undrade om hon låg bakom en blogg där användaren stjäl bilder på tjejer och lägger upp i syfte att få läsaren att tro att det är dem på bilderna. Malin förstod inte vad det var frågan om, och vi började kika lite på bloggen i fråga.
Ganska snart upptäckte vi något ganska intressant.
Från och med att bloggen startades i Augusti 2012 har den här personen tagit både bilder och text från min blogg och publicerat på sin - för att få läsaren att tro att det är hon på bilderna. Där fanns bilder på mat jag har lagt ut, bilder från träningspass, bilder från stugan uppe i Skeikampen osv. Textmässigt har han/hon bland annat kopierat mitt inlägg om LCHF och mitt inlägg om Medaljens pris. Utöver bloggkontot hittade vi ett flertal twitter-konton och ett instagram-konto där han/hon lagt upp bilder från rullskidpass i somras.

Men priset tas nog ändå av inlägget jag skrev om Kristina. På bloggen i fråga hittade vi även det inlägg - med den lilla skillnaden att Kristinas namn bytts ut mot "Eva", samt att skidträning bytts ut mot att den här personen påstår sig ha träffat "Eva" genom att hon tränade Elise och Sofie i löpning. Hon skriver också att hon träffade "Eva" när hon bodde i Vetlanda. Patetiskt.

Vad får man egentligen ut av det här? Driva en blogg där man kopierar texter, citat och bilder och använder dem för att göra inlägg om personer man inte ens känner och aldrig har träffat. Jag förstår verkligen inte bristen på vettiga saker vissa folk har att sysselsätta sig med.

Och just det ja, personen påstår sig också satsa mot långlopp, tycka om fotografering, speedway, löpning och längdskidåking. Samt att hon tydligen är halvnorks. Låter det bekant?
Personligen tror jag inte den här människan tränar ens i närheten av vad han/hon får det att låta som. Det finns nämligen ingen som tränar 70-80 timmar i månaden som har ork och energi att lägga ner så mycket tid på såna här jävla barnsligheter.

Mitt inlägg om dokumentären "Medaljens pris" på "Nathalies" blogg.

Mitt inlägg om LCHF och min träning som ungdom, också hämtad från "Nathalies" blogg.

Inlägg + bild kopierat från min blogg.

Bild screenad från det fejkade instagramkontot. Under bilden hade Nathalie skrivit att hon hade haft en fin dag ute i solen. Jo men tjenare.

Adressen till bloggen är http://neverregretjustforgetandsayfuckit.wordpress.com/  Många av de inlägg och bilder som är tagna från mig har under det senaste dygnet tagits bort. Vet däremot att de bilder som ligger där nu inte heller är på någon "Nathalie" då vi vet vilka tjejerna på resterande bilder är. Bland annat har flera bilder och texter tagits från triathleten Matilda Modig.
Twitter-kontot som också går ut på samma sak heter Calmarzita och instagram-användaren heter "liasinstagram".

Tranemoloppet - tävlingspremiär 2013 .

Strax efter tio i morse bar det av mot Tranemo. 10KM klassiskt (4 varv á 2,5km) stod på schemat. Efter en natt där det känns som jag spenderade mer tid på toaletten än i sängen så var det en allt annat än utvilad åkare som tittade på när miniorerna lämnade startfållan en timme senare.

Pappa satte igång med vallningen. Jag hämtade nummerlapp, pratade träning med Therese och kände på snön - sen bar det iväg för skidtest och mer prat med allt trevligt skidfolk man inte sett på 9-10 månader =)

Klockan 12:22:30 gick starten för en helt ny typ av tävling - att tävla med magen.

Efter ett varv låg tre tjejer tillsammans; Therese, jag och Laila från Team Arkmek. Strax innan första varvningen blev jag omåkt av Therese som jag höll jämn fart med under andra varvet. Sen blev nog bebi lite sur över att pulsen skulle vara så hög så länge, så då saktade jag ner och körde lite lugnare i 1,5km. Och då försvann ju Therese såklart som en blixt på en gång =)

Men efter 7km började det faktiskt kännas helt okej igen och jag vågade dra på lite mer. Efter att ha kastat lite blickar bakåt ett tag insåg jag att Laila troligtvis inte skulle kunna komma ikapp mig vilket var en skön känsla. Therese var för långt fram för att det kändes som någon idé att maxa ur och försöka komma ikapp och Laila var så långt bak att hon inte skulle kunna ta igen det på det kvarstående varvet. Då kunde jag slappna av i åkningen på ett helt annat sätt vilket var riktigt skönt.
Tycker nästan stressen är det jobbigaste med alla lopp som inte överstiger 40KM.

Efter målgång blev det ett långt besök i Enervit-tältet och samtal med många trevliga människor som kom fram och grattade och undrade om jag verkligen är i 8e månaden. Det kändes riktigt roligt =)

Loppet i siffror.

Sträcka: 10,51km

Tid: 44:52

Snitthastighet: 14,05km/h

Maxhastighet: 24km/h

Placering: 2a i D21

Placering i D21: 2

Tid bakom segrarinnan: 2 min 28 sek
Bana: Ganska kuperad.

Före: +3 grader och molnigt. Riktigt hög luftfuktighet!

Det var en underlig upplevelse faktiskt, det här att tävla med bebi i magen. Helt annorlunda än att tävla när man bara är en som är herre över skidorna. För det första: det här med att bebisen med sina 40cm nu gärna pressar sig upp i magen mot lungorna när man är fysiskt aktiv stämmer. Herregud vad det stämmer..

Det andra som kändes ovant och konstigt var att inte själv få bestämma längre. Visst var det jag som åkte - men det var inte jag som bestämde tempo eller hur hårt jag kunde trycka på. Det var det den i magen som gjorde. Gick man på lite för hårt under för lång tid blev det VM i att sparka mamma i revbenen där inne.
Det var också riktigt ovant att vara så stor och känna sig så ur form. Efter två varv med en del uppförsåkning så hade jag så mycket mjölksyra i lår och triceps att det var helt vansinnigt. Vanligtvis krävs det ju en bra mycket högre frekvens och tempo för att jag skall bli SÅ trött..

Men det var ändå en väldigt lyckad dag, och nu en del timmar efter loppet känner jag mig ganska pigg =) Jag trodde att jag skulle behöva åka hem och sova direkt efter loppet, men istället har vi varit och ätit mongolisk barbeque i Bredaryd, jag har städat lägenheten, pysslat och lekt med kaninerna. 
I morgon är det en ny arbetsvecka, men frågan är om kroppen (läs: ben och triceps) inte vill ha en träningsfri dag i morgon efter att ha laddat ur för första gången den här säsongen =)

Jag och Therese på pallen! Trean Laila hade rymt hemåt redan =)

Tranemo-plankett!

Efter den monoliska barbequen i Bredaryd hade jag och Tobbe magtävling.

Tävlingspremiär och motivationsbrist.

Nu börjar det kännas ganska tungt emellanåt.
Skall jag vara helt ärlig är jag jäkligt trött på att vara gravid. Alla de här människorna som stortrivs som knölvalar kan omöjligt veta hur mycket kul man kan göra när man är en liten pinne.
Trött på alla roliga saker jag inte kan träna för att magen är ivägen. Trött på att det börjar bli en utmaning att få på sig sockar och skor. Trött på att snön lyser med sin frånvaro och trött på rullskidor under vintermånaderna. Trött på att läsa om hur alla andra kör roliga intervallpass och slår personliga rekord medan jag är glad om jag kan få till 20 minuter A3 i veckan.
Och framförallt trött på Hälsolyftet i Anderstorp. Ju mer gravid man blir desto kvavare och varmare känns det därinne. Luften där inne kan verkligen göra den mest träningsmotiverade helt omotiverad.

Som tur är finns det en liten ljusglimt i det hela - i morgon blir det tävlingspremiär för 2013.
10KM klassiskt med individuell start i Tranemo och vad jag har förstått är det på samma bana som förra årets Kindsmästerskap. Då hasade jag mig i mål på sega 36 minuter och tänkte att "Såhär sakta har jag aldrig kört milen och kommer aldrig köra igen".
Något säger mig att det kommer bli nytt snigel-rekord i morgon.
Trots att enda förhoppningen inför i morgon är att gå i mål utan att bebi går bananas i magen och jag måste bryta så skall det bli jäkligt kul med tävling. Och det är många tankar som snurrar i huvudet såhär dagen innan tjockis-premiären i spåren;

1. Hur skall jag göra på platten när jag inte kan staka? Och framförallt: hur många kommer missta mig för en panikfylld knubbsäl på plankor?
2. Varför har jag inte prioriterat att spanna om skidorna? Hur kommer det funka att köra på skidor spannade för 60kg när man väger 76? (Rätt svar här är antagligen förjävla dåligt)
3. Hur många gånger kommer jag bli varvad av sisådär - alla?
4. Kommer målet ha öppet när jag kommer i mål?

Förresten, nu är det lättare att klicka sig in hit =)
Nu kan ni skita i blogspot och bara skriva in xcsmajken.com!

Läger med Maria Rydqvist och Maria Gräfnings .

I slutet på Januari åker jag upp mot Orsa Grönklitt för några dagars skidläger tillsammans med Maria och Maria. Det var när jag pratade med Maria (Rydqvist) över telefon för någon månad sedan som hon tipsade om lägret och det tog inte lång tid att bestämma sig.
Jag har länge velat testa skidåkningen kring Orsa Grönklitt och att få göra det med två landslagstjejer kändes som ett för fint erbjudande för att tacka nej till. Att dessutom få chansen att prata lite mer träning (både gravid- och icke-gravidträning) med de båda Mariorna skall också det bli riktigt, riktigt roligt. Det är väl inte helt omöjligt att jag kommer åka någon tävling i samband med Dalabesöket också, då det verkar dröja med den sortens evenemang här nere i Småland. Tråkigt när vintern började så bra.

I morgon går jag och bebis in i 8e månaden. Det känns konstigt att det gått så fort, samtidigt som om det känns som jag varit gravid i ett sekel. Även om man som gravid får höra mycket skräckhistorier om förlossningar ser jag fram emot min. Jag har svårt att tro att en förlossning skall vara värre än maxpulsintervaller, eller att köra Vasaloppet helt otränad och halvfet.
Det jag varit mest orolig över under hela graviditeten har istället varit hur jag skall lösa träningen i sommar, då Tomas har många resdagar och sällan är hemma. Jag minns förra våren när det kunde gå två-tre veckor mellan gångerna vi sågs. Hade det blivit så kommande sommar hade  det blivit väldigt tufft för mig att få ihop det med träning och bebi. Men tillsammans har vi kommit fram till lösningar som gör att vi båda kommer få syssla med våra favoritsporter, samt spendera mycket tid med den lilla.
Tomas kommer till en början bara att köra i två ligor i sommar, Elitserien och Liga1 i Polen. Det betyder 3-4 dagar borta per vecka, vilket är en otrolig skillnad gentemot tidigare år. Det här har varit Tomas helt egna beslut, jag skulle aldrig be honom köra mindre för min skull. Det är något han själv har önskat, dels för att hjälpa mig så jag kan träna och dels för att han (såklart) vill spendera så mycket tid som det går med vår bebi. För ärligt talat, även om det skulle bli jobbigt att vara ensam med en liten bebis i upp emot tre veckor så är det nog värre att vara föräldern som är borta än att vara föräldern som är hemma.

Just nu känns träningen helt okej, även om kroppen börjar säga emot lite. Bland annat har jag minskat en hel del på cycklingen där det nu börjar säga stopp i ryggen om jag sitter framåtlutad för länge. Jag kan visserligen sitta upprätt med ganska sänkt säte, men det känns ju lite B och blir inte riktigt lika bra.
Det går fort att komma upp i puls nu då bebi trycker mot lungor och diafragma. Igår bar upp 4 svarta sopsäckar fulla med kläder från källaren och sett till hur anfådd jag var när jag kommit upp skulle man kunna tro att det var Mount Everest jag bestigit, inte källartrappen.

Bebi i sig är nu ca 26cm från huvud till stjärt och kring 39cm totalt. Vikten ligger runt 1300 gram. Bebi sysselsätter sig med att sova, svälja fostervatten, suga på tummen och sparka på lite allt möjligt. Det lilla livet öppnar och stänger ögonen ibland och kan, om ljuset är det rätta, faktiskt urskilja personer och föremål utanför magen. Känns som om det var igår vi satt med morgonkaffet och läste om ett 50mm långt embryo där nervsystemet höll på att sättas ihop.

Vecka 15. Här tyckte jag själv att jag fått en så jäkla stor mage att jag inte vågade träna i tighta linnen längre, för "Då kommer ju alla förstå att det är bebi på G!!"
 Jo men tjena...

Det har hänt en del med midjemåttet de sista veckorna.

53 träningstimmar i December & nyårslöften .

December blev en riktigt bra månad med mer träning än mitt best case scenario-mål. Kommer jag upp i 50 timmar är jag nöjd, men i December blev det 3 bonustimmar utöver det :-) Det är bra mycket mindre än innan graviditeten men känns ändå som en okej mängd att ligga på för att inte tappa för mycket styrka och kondition. Målet just nu är trots allt inte att bli så mycket bättre just nu, utan att försöka underhålla så mycket som möjligt så länge som möjligt för att kunna komma igång fortare efter förlossningen i Mars.

Nyår firade jag och Tomas i Karlstad tillsammans med familj och vänner.
Och med tanke på att alla kvinnliga nyårsfirare var antingen gravida eller hade sällskap av en liten bebis så blev en fest där det fanns fler alkoholfria glas på bordet än glas med alkohol i :-)
Strax efter tolvslaget samlades alla kring köksbordet och skrev nyårslöften som sedan las i kuvert i en plåtburk. De skall öppnas nästa nyår och så skall vi se hur vi alla lyckades med sina mål. Mina mål blev att gå ner 15-20kg (trodde aldrig jag skulle behöva göra det igen!) samt att springa milen under 43 minuter.

Nu börjar en ny träningsmånad, ett nytt år och 2013 kommer minst sagt bli ett spännande år, både träningsmässigt och familjemässigt. Vi håller just nu på att planera lite kring tävlandet i Januari (vi tar det månad för månad och ser hur jag mår) samt hur jag skall lösa sommarträningen under de dagarna Tomas tävlar. Speciellt i början av sommaren då jag inte kommer vara så mobil som tidigare.
Som tur är har vi haft mycket kontakt med ett företag som är intresserade av att ingå ett sammarbete, ett sammarbete som kommer underlätta enormt och betyda mycket i min fortsatta skidsatsning. Speciellt i början av mammaledigheten :-) Mer om det när allt står helt klart! :-)

Vecka 29.