En helg som gräsänka.

Tomas håller (som ingen som följer honom på insta kan ha missat då ALLT handlar om träd och motorsågar nu....) på att gå en massa olika motorsågskurser för att kunna jobba ute i skogen off-season. I helgen tog han därför med sig Charlie och reste till mina föräldrar för att "öva" ute på pappas marker. Jag hade istället en skön, men nästan lite för lugn, helg hemma i Vetlanda.

I Fredags kväll hade vi kick-off nere på Nano. Jag har sen länge haft ett 5000-meterstest på Thorax Trainern inbokad så så jag var inte med på wodarna utan höll koll på tiden åt de andra. Efter lag-wodarna gick vi ut och åt allihop och sen kan det ha hänt att några av oss hamnade på hotellet i vetlanda och lyssnade på Lasse Stefanz. Det kan hända att en av dem var jag.

Grymmaste gänget!

Kick-off wodarna!

Igår blev det ett långt fint distanspass med löpning och idag började jag dagen med att köra cleans och thrusters nere på Nano, för att sen åka bort till Tjustkulle och hänga med Ellen på lucialöpning. Vi körde löpstyrka, backintervaller och sprintintervaller i tunglöpt sand.

Kort och gott en riktigt fin helg; både socialt sett men också träningsmässigt. Men det var verkligen annorlunda att få en tillbakablick till hur livet såg ut innan vi fick barn. Det händer nog inte bara en och två gånger under en vecka att jag klagar på att det är ett så högt tempo hela tiden. Allt går i ett i ett och det känns aldrig som om man hinner klart med det man vill ha gjort under en dag. Träna, laga mat, jobba, tvätta kläder, gå till lekparken, rita, läsa böcker, laga mer mat, städa, handla, mata kaniner. Och att vara konstant uppmärksam på vad familjens minsta har för sig för bus.
Den här helgen har det känts precis tvärtom. Det har varit för lite att göra. För lågt tempo. Allt jag velat göra och varit tvungen att göra har jag hunnit med, ofta innan lunch.
Kanske blir det så när man är van vid konstans split-vision. När man får möjlighet att bara varva ner och inte har en massa måsten så kryper det i kroppen av ren ovana.

Det blir en söndagkväll med Fredrik Sträng idag.

Hemma från Vålådalen.

Hemma i blåsiga och regniga Vetlanda igen efter en fantastisk vecka i Vålådalen hos Elisabeth. Skönt att vara hemma hos Charlie och Tomas igen samtidigt som man egentligen önskar man kunde stanna där uppe föralltid. Vålådalen och Åre känns på något konstigt sätt väldigt "hemma" trots att jag bara varit där tre gånger. Det var helt fantastiskt att få möjligheten att åka på snö i så vackra miljöer så tidigt på säsongen, och samtidigt träffa skidvänner igen :-) Det dröjer förhoppningsvis inte så länge innan jag kan resa uppåt igen.

I mitt förra inlägg skrev jag en del om mina överrörlighetsproblem och att de har en direkt koppling till alla mina skadebekymmer, och nu när jag vet om vad som krävs för att hålla höft och ländrygg i schack är det otroligt häftigt att uppleva hur styrketräningen "helar" kroppen. Förra veckan styrketränade jag, kanske ganska förståeligt, ingenting i och med min vistelse i Vålådalen. Näst sista dagen kände jag en lätt dragning i höften. Som att den liksom ville göra sig påmind för att man inte skall slappna av helt utan hålla sig i ett ständigt läge av lätt ångest över att inte veta när man skall få brutalt ont igen... ;-) Efter sista passet kändes det lite till och efter den långa tågresan hem kändes det ganska mycket.

Jag kommer hem, drar av en riktigt köttig crossfit-WOD på 51 minuter (finns beskriven här nedanför), vaknar upp idag och smärtan är som bortblåst. Eller ja, ont gör det; jag kan faktiskt inte minnas sist jag hade en sån här brutal träningsvärk i benen sist, men höftsmärtan är helt borta.

-50 wallballs med 9kg för herrar och 6kg för damer (den första vikten som anges är alltid herrarnas och den andra är alltid damernas)
- 25 squats där du skall hålla 18/10kg i varje hand och vikten ska hållas över midjan
-25 utfallshopp där 18/10kg hålls i varje hand.
- 25 squat cleans 35/20kg
- 25 power snatch 35/20kg
upprepa alla fyra övningarna fyra gånger

- avsluta sen med 75 wallballs
Resultatet anges i tid.

Ett livstecken från Vålådalen.

”Pain is temporary. 
It may last for a minute, or an hour, 
or a day, or even a year. 
But eventually it will subside, 
and something else will take it’s place. 

If I quit however, it will last forever.”

Så mycket har hänt sen jag sist klickade på flicken för ”nytt inlägg” till den här sidan. När jag slutade skriva här i Juni var tanken att hålla uppe tills höften blivit bra igen. Att driva en träningsblogg när man inte kan träna kändes liksom ganska meningslöst. Så blev det också, för det är inte förrän de sista tre-fyra veckorna som jag inte känt av höften och börjat träna igen. En väldigt surrealistisk, och nästan lite läskig, känsla när man haft ont så länge och tillslut ska börja röra på sig igen.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja, för jag minns inte riktigt vad jag skrivit om det här och inte. Men i Juni besökte jag Optimum-kliniken i Göteborg. Ett sista hurra för att försöka få bukt på varför jag ända sen förlossningen där jag har pendlat mellan att kunna träna på hyfsat eller att ha så ont att jag inte klarar av att komma ur sängen eller stå upprätt. Mycket sas under det där mötet, bland annat ett en mening som jag då inte la så mycket vikt vid; väldigt överrörliga leder.

Efter mötet på Optimumkliniken fick jag en tjock pärm med rehab-övningar som jag skulle försöka göra 6-7 dagar i veckan. Körde man alla övningar blev det snudd på 2 timmars rehab varje dag. Man behöver inte vara någon kärnfysiker för att räkna ut att det är svårt att hinna med så mycket rehab när man inte lever på sin idrott utan har jobb och åtaganden kring hus och barn som skall tas om hand också. Men jag försökte få till minst tre hela rehab-tillfällen i veckan samt ett par tillfällen då jag körde igenom delar av programmet.

Rehabträningen hjälpte, men det gick långsamt. I juli reste vi till Norge för de två årliga löparveckorna i fjällen, men det blev ärligt talat inte så mycket löpning utan mest stavgång. När vi kom hem igen tog jag en paus från löpningen helt och det slutade med att jag inte sprang en meter på fyra månader. Det gjorde för ont och resulterade alltid i att jag inte klarade av att räta på ryggen eller stå jämnt på benen dagen därpå.

Egentligen fortlöpte både Augusti, September och Oktober utan att jag tränade något alls. Det skulle dröja till första veckan i November innan jag gav mig på det igen. Då hade jag varit i stort sett smärtfri i höft och rygg i fyra veckor och träningen jag började med kanske inte är den som för majoriteten känns dom den mest självklara; crossfit. Först bara med en lång träpinne för att öva in rörelser och teknik. Kolla på youtubeklipp, öva, spola tillbaka, öva igen. Nytt klipp; öva, öva, öva.
När jag tyckte det satt hyffsat började jag köra med en 15kg-stång och därefter 15kg-stång med lätta teknikvikter. Till en början fick jag obehagskänslor i höften, men det var svårt att avgöra om det berodde på att jag var så ovan vid fysisk aktivitet eller på att jag överansträngde den. Men några timmar efter passen försvann smärtan och jag drog då slutsatsen att det handlade om att jag var ovan. Efter ett par veckor försvann smärtan helt.

Det tog inte lång tid innan jag kunde börja träna med en högre belastning och till och med börja maxa i övningar som involverar ben, något jag inte gjort på över 3 år. Det kändes lite smått surrealistiskt och jag hade väldigt svårt att förstå hur styrketräningen, som var det som många varnade för och sa att jag skulle undvika, var det som gjorde höften bättre.

För en vecka sen körde jag mitt första rullskidpass sen slutet på Juli. I lurarna hade jag marathonpodden, avsittet där Petra intervjuar Emil Jönsson & Anna Haag. De pratar VM i Falun, vad de pratar om hemma, hurdana intervaller de kör och framtidsplaner. Plötsligt börjar de prata om överrörlighet och vikten av att styrketräna när man är överrörlig då man annars sliter på lederna och får en förhöjd skaderisk. Ju mer överrörlig man är desto större blir skaderisken. Det är allt som sägs, det nämns liksom bara lite i förbifarten, men det behövs inte mer.
Mitt i skogarna utanför Vetlanda, på en ensam väg medan solen gick upp bakom regntunga moln så fick jag svaret på varför jag haft såna skadeproblem sen Charlie föddes. Svaret på varför alla skador försvann så fort jag gav höften tillräckligt med vila och började styrketräna.

Jag kommer nog aldrig säga att jag är ”frisk” igen, för varje gång jag sagt det brukar det ta ett par veckor och så kommer höftsmärtan som ett brev på posten. Men så bra som det är nu är det väldigt längesen det varit, framförallt för att jag vet varför jag haft så ont och vet vad som kommer krävas för att hålla mig skadefri.

När man har vinden i ryggen och resultaten är fina är det ganska lätt att leva med ansträngd ekonomi, slita för att få ihop allt med jobb, familj, vänner, hus, trädgård och djur. När resultaten uteblir, och i stort sett har lyst med sin frånvaro i tre år, då är det inte lika lätt, och jag skulle ljuga om jag inte funderat på att lägga ner allt vad skidor heter. Hade jag inte hittat crossfiten för en månad sen är det mycket möjligt att det här inlägget sett helt annorlunda ut.

På vilket sätt jag skall satsa framöver känns fortfarande lite oklart. Jag vet bara att jag vill ge det en ärlig chans igen nu när jag hittat ett sätt att lösa mina skadeproblem och att jag vill fortsätta utveckla mig inom längdskidor, crossfit och löpning. Mål är svåra att sätta upp några inför de här säsongen eftersom jag precis börjat träna efter uppehållet sen Juni/Juli. Planen är väl i nuläget att träna och bygga inför 2017 och inte ha så mycket fokus på 2016. Kanske köra något lopp i vinter när jag fått mer träning i kroppen för att se hur kroppen svarar på den belastningen. Utöver det söker jag för tillfället nytt/nya jobb men kommer fortsätta med det jag gör nu fram till dess att jag hittar något annat. Under 2016 påbörjar jag en utbildning till skidcoach som jag hoppas skall ge utrymme för lite mer skid- och träningsbaserade uppdrag.

Och till alla som hört av sig med vänliga ord under tiden det varit tyst här vill jag rikta ett stort tack. 

Vålådalen idag.