Ett livstecken från Vålådalen.

”Pain is temporary. 
It may last for a minute, or an hour, 
or a day, or even a year. 
But eventually it will subside, 
and something else will take it’s place. 

If I quit however, it will last forever.”

Så mycket har hänt sen jag sist klickade på flicken för ”nytt inlägg” till den här sidan. När jag slutade skriva här i Juni var tanken att hålla uppe tills höften blivit bra igen. Att driva en träningsblogg när man inte kan träna kändes liksom ganska meningslöst. Så blev det också, för det är inte förrän de sista tre-fyra veckorna som jag inte känt av höften och börjat träna igen. En väldigt surrealistisk, och nästan lite läskig, känsla när man haft ont så länge och tillslut ska börja röra på sig igen.

Jag vet inte riktigt var jag skall börja, för jag minns inte riktigt vad jag skrivit om det här och inte. Men i Juni besökte jag Optimum-kliniken i Göteborg. Ett sista hurra för att försöka få bukt på varför jag ända sen förlossningen där jag har pendlat mellan att kunna träna på hyfsat eller att ha så ont att jag inte klarar av att komma ur sängen eller stå upprätt. Mycket sas under det där mötet, bland annat ett en mening som jag då inte la så mycket vikt vid; väldigt överrörliga leder.

Efter mötet på Optimumkliniken fick jag en tjock pärm med rehab-övningar som jag skulle försöka göra 6-7 dagar i veckan. Körde man alla övningar blev det snudd på 2 timmars rehab varje dag. Man behöver inte vara någon kärnfysiker för att räkna ut att det är svårt att hinna med så mycket rehab när man inte lever på sin idrott utan har jobb och åtaganden kring hus och barn som skall tas om hand också. Men jag försökte få till minst tre hela rehab-tillfällen i veckan samt ett par tillfällen då jag körde igenom delar av programmet.

Rehabträningen hjälpte, men det gick långsamt. I juli reste vi till Norge för de två årliga löparveckorna i fjällen, men det blev ärligt talat inte så mycket löpning utan mest stavgång. När vi kom hem igen tog jag en paus från löpningen helt och det slutade med att jag inte sprang en meter på fyra månader. Det gjorde för ont och resulterade alltid i att jag inte klarade av att räta på ryggen eller stå jämnt på benen dagen därpå.

Egentligen fortlöpte både Augusti, September och Oktober utan att jag tränade något alls. Det skulle dröja till första veckan i November innan jag gav mig på det igen. Då hade jag varit i stort sett smärtfri i höft och rygg i fyra veckor och träningen jag började med kanske inte är den som för majoriteten känns dom den mest självklara; crossfit. Först bara med en lång träpinne för att öva in rörelser och teknik. Kolla på youtubeklipp, öva, spola tillbaka, öva igen. Nytt klipp; öva, öva, öva.
När jag tyckte det satt hyffsat började jag köra med en 15kg-stång och därefter 15kg-stång med lätta teknikvikter. Till en början fick jag obehagskänslor i höften, men det var svårt att avgöra om det berodde på att jag var så ovan vid fysisk aktivitet eller på att jag överansträngde den. Men några timmar efter passen försvann smärtan och jag drog då slutsatsen att det handlade om att jag var ovan. Efter ett par veckor försvann smärtan helt.

Det tog inte lång tid innan jag kunde börja träna med en högre belastning och till och med börja maxa i övningar som involverar ben, något jag inte gjort på över 3 år. Det kändes lite smått surrealistiskt och jag hade väldigt svårt att förstå hur styrketräningen, som var det som många varnade för och sa att jag skulle undvika, var det som gjorde höften bättre.

För en vecka sen körde jag mitt första rullskidpass sen slutet på Juli. I lurarna hade jag marathonpodden, avsittet där Petra intervjuar Emil Jönsson & Anna Haag. De pratar VM i Falun, vad de pratar om hemma, hurdana intervaller de kör och framtidsplaner. Plötsligt börjar de prata om överrörlighet och vikten av att styrketräna när man är överrörlig då man annars sliter på lederna och får en förhöjd skaderisk. Ju mer överrörlig man är desto större blir skaderisken. Det är allt som sägs, det nämns liksom bara lite i förbifarten, men det behövs inte mer.
Mitt i skogarna utanför Vetlanda, på en ensam väg medan solen gick upp bakom regntunga moln så fick jag svaret på varför jag haft såna skadeproblem sen Charlie föddes. Svaret på varför alla skador försvann så fort jag gav höften tillräckligt med vila och började styrketräna.

Jag kommer nog aldrig säga att jag är ”frisk” igen, för varje gång jag sagt det brukar det ta ett par veckor och så kommer höftsmärtan som ett brev på posten. Men så bra som det är nu är det väldigt längesen det varit, framförallt för att jag vet varför jag haft så ont och vet vad som kommer krävas för att hålla mig skadefri.

När man har vinden i ryggen och resultaten är fina är det ganska lätt att leva med ansträngd ekonomi, slita för att få ihop allt med jobb, familj, vänner, hus, trädgård och djur. När resultaten uteblir, och i stort sett har lyst med sin frånvaro i tre år, då är det inte lika lätt, och jag skulle ljuga om jag inte funderat på att lägga ner allt vad skidor heter. Hade jag inte hittat crossfiten för en månad sen är det mycket möjligt att det här inlägget sett helt annorlunda ut.

På vilket sätt jag skall satsa framöver känns fortfarande lite oklart. Jag vet bara att jag vill ge det en ärlig chans igen nu när jag hittat ett sätt att lösa mina skadeproblem och att jag vill fortsätta utveckla mig inom längdskidor, crossfit och löpning. Mål är svåra att sätta upp några inför de här säsongen eftersom jag precis börjat träna efter uppehållet sen Juni/Juli. Planen är väl i nuläget att träna och bygga inför 2017 och inte ha så mycket fokus på 2016. Kanske köra något lopp i vinter när jag fått mer träning i kroppen för att se hur kroppen svarar på den belastningen. Utöver det söker jag för tillfället nytt/nya jobb men kommer fortsätta med det jag gör nu fram till dess att jag hittar något annat. Under 2016 påbörjar jag en utbildning till skidcoach som jag hoppas skall ge utrymme för lite mer skid- och träningsbaserade uppdrag.

Och till alla som hört av sig med vänliga ord under tiden det varit tyst här vill jag rikta ett stort tack. 

Vålådalen idag.