After a hurricane comes a rainbow .

Igår var det tre veckor sedan Charlie föddes.
Tre jäkla veckor. Det känns som om det var igår. Alla som säger att man skall ta vara på den första tiden, för det går så snabbt, har verkligen rätt. Och jag försöker verkligen ta vara på tiden, inte bli stressad över att jag måste komma i form jättesnabbt igen. Vi brukar vakna vid 08 på morgonen och ligger ofta kvar till 10-11 och bara snuffsar, myser och pussas :-) Visst vill jag komma i form snabbt igen men Charlies tid som nyfödd kommer aldrig komma tillbaka, och jag kommer nog ångra om jag stressar så mycket nu att jag missar att njuta av att bara ha honom hos mig.

Världens underbaraste lilla unge.

Det är väldigt intressant att tänka tillbaka på hur det var för tre veckor sedan - dagen efter förlossningen. Den dagen trodde jag inte på att det någonsin skulle bli något Vasalopp igen kan jag säga. Det var ju knappt så man vågade hoppas på att man skulle kunna gå upprätt och sitta ner igen. Så fort man satt upp snurrade det, och det gick inte att gå mer än någon meter innan det kändes som om man skulle spy och/eller svimma.

Dag 3 lyckades jag räta ut ryggen när jag duschade och dag 4 lyckades jag gå och hämta min egen mat ute i köket på BB. Efteråt var jag hur stolt och glad som helst över mina framsteg. Det säger kanske en del om hur man mådde egentligen.

Nu börjar det kännas lite, lite lättare. Jag kan sitta, men inte för länge. Igår när jag var ute på gymmet och cyklade hade jag cykelbyxor plus att jag satt på den mjukaste och största kudden jag hittade hemma. Det fungerade faktiskt ganska bra. Bortsett från ett litet bakslag i läkningsprocessen som sjukvården förhoppningsvis skall kunna ta hand om i morgon eller på Tisdag så tycker jag kroppen har återhämtat sig riktigt bra. Jag är framförallt imponerad av hur snabbt magen dragit ihop sig. När jag vaknade upp dagen efter förlossningen och hade ett halvt ton löst hängande hud mitt på kroppen ställde jag in mig på att det skulle krävas en hel del stakåkning, plankträning och löpning för att bli av med åbäket, men nu är det inte jättemycket kvar av den där huden längre. Spänner jag magmuskulaturen syns den inte alls.

Däremot var jag kanske lite för tidig att komma med glädjerop angående min foglossning. Den har inte gett med sig helt, även om den känns bättre än under graviditeten. Efter en lång vagnpromenad i veckan fick jag känningar igen och blev ganska ledsen, men efter att ha blivit peppad av Tomas så tror jag på att det kommer lösa sig med det där förbaskade benet. Jag har fått numret till en duktig naprapat i Jönköping som hjälpt andra med foglossningsproblem och i morgon skall jag ringa efter en tid hos Amadeuskliniken i Gislaved och höra med dem om man med hjälp av kiropraktik kan göra något åt ljumsken. Om inte annat skall det bli skönt att få ordning på ryggen igen. Med lite tur behöver ljumsken bara vila sig och bli bra på egen hand, men jag vill ändå göra det jag kan för att hjälpa den på traven.

Enligt MVC kan det också vara så att det inte är foglossning och aldrig varit, utan att det rör sig om en nerv som kommit i kläm och att det är därför det bara gör ont när benet åker fram i ytterläge (som i diagonalåkning). Om det är en nerv så är det något man skulle kunna lösa med kiropraktik.

Igår tog jag med mig Charlie till utegymmet en timme under vilken jag sysselsatte mig med styrketräning och ett kort cykelpass. Jag körde helt slut på både armar, lår, triceps och axlar och förväntade mig en träningsvärk som hette duga, men det känns faktiskt inte så farligt idag. Så antingen tog jag i för lite igår, eller så har jag inte tappat riktigt lika mycket som jag trodde. Men det är nog inte fel att ta det lite lugnt med vissa övningar och testa sig fram. Kan ju säga att det varken såg bra ut eller gick bra när jag skulle testa chins och dips igår ;-)

Idag har Thorax Trainern fått nya stavar så om lillchefen tillåter kör vi ett pass tillsammans där ute i eftermiddag. Eller ja, jag kör ett pass och han sover.

För ett par dagar sedan kom det ett par nya, fina Madshusstavar från Pölder att ha i Thorax Trainern :-) 

Rygglyft för första gången sen November.

I helgen satte jag så smått igång att försöka röra på mig igen. På Fredagen hade det gått 6 dagar sedan Charlie föddes och vi bestämde oss för att försöka inviga vagnen. Betoning på försöka, då Charlie är den snuttigaste bebisen i världshistorien och när han inte sover vill han ligga tätt inpå ens hud. Skulle han vakna under promenaden skulle det alltså vara lika med tjurrursning tillbaka till huset ;-)

6 dagar efter förlossningen var jag minus en stor mage och minus 10 kilo.
Lite stakning på det här så försvinner nog resterande övervikt i en fart :-)

Men pw'n gick bra. Vi höll oss relativt nära så det inte skulle bli så långt att rusa om han skulle vakna, och när vi kom in igen kände jag mig hög av upplevelsen att kunna röra sig i någorlunda hastighet, speciellt utan att känna något i fogarna. Yes, ni hörde rätt, foglossningen är som bortblåst efter förlossningen! :-)

Igår gav jag mig sen på ett försök med styrketräning hemma, brevid en sovande bebis. Tåhäv, nedre magmuskulaturen, plakan, squats, armhävningar, dips, ryggstabilitet och rygglyft. Allt flöt på och det enda som inte kändes riktigt bra var squatsen, så de lär jag vänta lite med innan jag ökar på och kör vidare med.

Anledningen till att jag vågar mig på magträning redan är att jag var stark i de musklerna innan graviditeten, och efter att ha pratat med folk som har bättre koll på det här med kroppens återhämtning efter graviditet skall det vara okej med vissa övningar så länge magmuskulaturen växt ihop. Det har den nu gjort och alltså finns inga anledningar att vänta längre :-) I slutet på veckan tror jag att jag kommer vara så pass återställd att jag kommer våga mig på ett pass på Thorax Trainern igen. All träning som innebär att jag måste vara hemifrån (löpning, rullskidor, styrka på gym, cykling, simning, etc) får vänta ett tag.

Idag hade jag planer på en längre pw med Charlie i vagnen, men han storstrejkar och vill bara ligga och bli gosad med, så det får bli i morgon istället :-)

Charlie ♥

Kl 16,24 på påskafton, 17 timmar efter att vattnet helt plötsligt gått,  fick vi träffa vår Charlie för första gången.

Det första som slog mig när han kom upp på mitt bröst var hur små hans fingrar var. Jag minns inte riktigt, jag var så trött, men jag tror att jag låg och yrade om de där små fingrarna i flera minuter. Men vad jag tänkte mer minns jag inte riktigt. Man hörde hur folk pratade runtomkring en, och man svarade på flera frågor, men man var liksom inte medveten om vad de gjorde, vad de sa eller vad man svarade på. Det enda som spelade någon roll alls var han som låg där och tittade på mig med sina stora blå ögon, och han som stod bredvid och höll om oss.

Igår kom vi hem från Värnamo efter fyra helt fantastiska dagar på BB. Tusen tack alla underbara barnmorskor för all hjälp vi fått med allting. Att kunna stanna kvar så pass länge var guld värt och något jag verkligen rekommenderar alla förstföderskor att göra.

Nu börjar en period av mammaledighet och än så länge har det inte varit några problem alls. Charlie är en allmänt nöjd bebis som äter, sover och ligger i sitt babynest och tittar sig omkring :-)

Jag går på smärtstillande efter förlossningen så den här veckan blir det inte mer rörelse än vagnpromenader och några försök på korta styrkepass med egen kroppsvikt. När jag går ut i hemmagymmet vet jag inte än, det får vi se. Kanske blir det kommande vecka om allt känns okej.
Men kan säga att jag är om än mer tacksam för min Thorax Trainer nu efter förlossningen, framförallt att den ger mig möjlighet att träna medan Charlie ligger brevid och sover. För visst var det helt sant som alla sa under graviditeten, man vill fasiken inte vara ifrån varken Charlie eller Tomas mer än nödvändigt nu :-)