Marcialonga 2014

Dagen efter det vackra träningspasset i Passo di Lavaze tog jag det ganska lugnt. Både muskler och kropp var trötta efter ett långt pass med många impulser på 1800 möh. En stund innan lunch kom Kalle och hämtade upp mig för sickling av skidor och skidtester. Jag, Kalle och Kalles vän Johan åkte runt till några olika delar av banan och började testa. Jag och Kalle testade skidor och Johan som inte hade några valmöjligheter med skidorna testade stavar :-) Valet landade till sist på Salomon S-Lab . Ett mycket bra val tycker jag!

Valmöjligheter fanns minst sagt.

Vallakojan.

Det hade snöat en del och inga spår var omfrästa så vi visste att det inte skulle vara exakt samma förhållanden under testerna som under själva loppet, men det var ändå skönt att dels röra på sig och dels få en indikation på vilka skidor som gick bäst. (Såhär i efterhand var det kanske inte helt dumt att testa i nysnö också med tanke på vilka förhållanden som faktiskt rådde under halva loppet). Det blev en riktig heldag med tester och jag var inte tillbaka på hotellet förrän strax efter 17 på eftermiddagen.

Dagen därpå, alltså dagen innan loppet, åkte vi ut ganska tidigt och testade. Vi ville komma ut innan solen började värma på för mycket för att förhållandena skulle likna de på tävlingsdagen så mycket som möjligt. Det finns ju ingen anledning att åka och testa mellan ex. 13 och 15 när man på själva tävlingsdagen räknar med att gå i mål mellan 11:30 och 12:30.
Spåren var nu omfrästa - och hej vad det gick! :-) Under första testdagen gick ett par betydlig bättre än de andra skidorna men nu gick två par nästan exakt lika bra. Jag valde då att gå på det par som dels gått bra i nysnön och dels gick bra nu när det var omfrästa och hårda spår.

I Team Oslo Sportslager Moelven görs inget halvdant.

Efter en stunds testande åkte vi iväg på lunch i Cavalese med Elisabeth. Jag och Elisabeth var i Ramsau tillsammans tidigare i höstas där hon tyvärr hade sån otur att hon bröt foten uppe på glaciären. Det var jätteroligt att träffa henne igen och se att foten är på bättringsvägen :-) Vi hittade en fantastiskt mysig resturang med uteservering och solvägg där vi satt och åt pasta, drack kaffe och planerade drickalangningen inför loppet. Vi hadet det inte jätteilla om man säger så.

Planering av drickalangning.

Jobbigt att vara skidåkare.. :-)

Efter lunchen gav vi oss av till vallaområdet för att prata med Erik Yngvesson om vallning. Erik vallar åt Team Tynell så man kan ju lugnt säga att han har fullt upp men trots det var han snäll nog att ta sig tid att valla upp både Kalles och mina skidor. Det var riktigt kul att få se Team Tynells buss innifrån och kul att se hur proffsen jobbar! :-)

Allt det här; att vi hade så kul, att vi testade väldigt mycket och i olika förhållanden, att Erik fixade skidorna och man därigenom kände sig helt trygg med vallningen gjorde att jag aldrig var nervös. Jag som alltid brukar vara ett litet nervvrak innan varenda tävling gick bara runt och var skitpeppad och taggad inför loppet! :-)

Så var dagen för starten äntligen här. Jag gick upp strax innan 4, körde rörlighetsträning och rehab för ryggen i 45 minuter (ryggen gick sönder av bussresan från München till Predazzo), fixade iordning allt vi skulle ha till drickalangning och körde sen ner till Kalles hotell för att äta frukost där. När jag kom dit hade frukosten inte öppnat än och vi började diskutera om vi kanske skulle åka till starten (klockan var då 5:15), lägga ut skidorna och sen åka tillbaka till hotellet. Det tyckte vi båda lät bra så sagt och gjort. När vi kom fram till starten i Moena var där väldigt tomt. En enda åkare, en norrman, stod och köade till led 1 men utöver det fanns där ingen. Vi pratade lite med honom och fick reda på att de skulle börja släppa in till fållorna klocka 6. Perfekt tänkte vi! Efter ungefär en halvtimme började det komma lite fler folk och tiden för insläppet ändrades beroende på vem man pratade med. Vissa trodde att insläppet skulle vara klockan 7 varpå jag fick lite lättare jättepanik. Skulle insläppet vara klockan 7 skulle vi aldrig hinna åka tillbaka och äta frukost och hinna tillbaka till starten igen.

Det slutade med att jag (som i övrigt aldrig kör för fort nu körde rätt jävla mycket för fort) tillbaka till hotellet, kastade ihop den frukost jag kunde hitta och körde lika fort tillbaka till starten igen. Väl där träffade jag Kalle som efter ett mindre krig med andra skidåkare hade kunnat lägga ut sina skidor längst fram i ledet bakom elitledet. Vi gick då och satte ut mina skidor längst fram i led 4 och kunde sen lugnt och sansat sätta oss i bilen och äta frukosten. Inte jättegott och inte den perfekta frukostuppladdningen men med tanke på omständigheterna löste vi det jäkligt bra :-)

En halvtimme innan min start hade jag hunnit springa en del och började till mångas stora irritation armbåga mig fram till mina skidor i min startbur. Det här med att irritera andra åkare blev lite av min grej under loppet. Så fort starten gick insåg jag nämligen två saker:
1. Det skulle inte gå att åka under 4 timmar (som var ett mål jag hade)
2. Det skulle ta låång tid innan jag skulle kunna åka på som jag ville.

I och med att det kom nysnö precis innan start åkte alla i ett spår. I alla backar var spåren borta, där fanns bara djup sockersnö. Så fort jag gick ut ur spåren för att köra om försvann all fart. Man fick slita som ett djur utan att få så mycket för det. Jag började åka ganska fult; slängde mig in på folks skidor när jag ville in i spåret igen, åkte på avsatser ut mot vattnet, åkte mellan spåren så de bredvid mig inte kunde staka ordentligt. Till folks stora irritation, såklart. Men vad skulle jag göra? Det är inte mitt fel att Marcialongas seedningssystem är det sämsta någonsin. Trots att jag låg på som fan upp till vändningen snittade jag 11KM/H de första 17 kilometrarna. 11 jäkla kilometer i timmen. Hej då sub 4 timmar. Efter vändningen tog det ytterligare 40 minuter innan jag kunde börja åka på någorlunda. Det hade då gått 2 timmar och jag hade kört 27KM..

Men när det väl släppte då släppte det ordentligt. Plötsligt blev det mer och mer folktomt, det gick köra om utan att dö på kuppen och när vi passerade starten i Moena, där det inte snöat, fanns det plötsligt två spår att välja mellan. Då började jag plocka rejält. Jag var riktigt pigg och kunde trycka på väldigt bra. Alla de gånger jag tittade ner på klockan låg jag mellan 19 och 24km/h. Jag märkte också att jag hade nytta av all kurvkörning jag nötte i Ramsau i höstas.

Med 25 kilometer kvar kände jag mig oförskämt pigg, trots att jag tryckte på till absoluta max och verkligen inte höll igen. Den känslan försvann ganska kort därpå. Med 20 kilometer kvar var det som om någon hade tryckt på mig en alldeles för trång hjälm. Det spände i hela huvudet och jag började må dåligt. Fick ont i armarna. Fick ont i handleden. Och hela tiden åkte jag och tänkte "Det gör ont nu och kommer göra ännu ondare, vänj dig. Det gör ont nu och kommer göra ännu ondare, VÄNJ DIG". I alla utförskörningar försökte jag skaka ur armarna så gott det gick. Jag drack allt jag kom åt. Kom plötsligt på att jag hade en Enervit-gel i den lilla fickan längst fram på EXO-tightsen. Har nog aldrig blivit så glad för att ha hittat en gel tidigare.

Vid 14KM kvar stod en italienare och skrek "Cioccolato bella?!". Höll på att börja lipa när han sträckte fram en rad chocklad. Den italienaren, tillsammans med Elisabeth som langade dricka åt mig på tre ställen,  räddade troligtvis mitt Marcialonga. Hade jag bara hunnit hade jag stannat och kramat om dom båda två. Jag minns inte så mycket av den sista milen egentligen. Jag minns att det gjorde ont, att jag mådde dåligt och att jag började undra över den där sista backen. Jag minns att jag hörde någon som skrek på mig längst ner i backen, att en annan tog tag i mig och lyfte upp mig och en tredje hällde i mig Coca Cola. Sen minns jag bara att det gjorde ont i benen. Och i ryggen. I armarna. Överallt. Att mjölksyran kom och att den började flimra framför ögonen. Jag minns hur jag tänkte att det här måste vara den längsta jävla backen i hela världen. Att den aldrig kommer ta slut. Vid varje krön jag kom över trodde jag att det skulle vara över och vid varje krön fick jag se att det bara steg mer och mer. Hur lång tid hade gått? 10 minuter? 20 minuter? En timme? Pulsklockan hade fått spel efter 60KM och jag hade blivit tvungen att stänga av den så jag hade ingen aning om hur länge jag var i den där förbannade backen.

Men tillslut, efter så jäkla mycket slit, planade det ut. Jag såg upploppet och jag såg målet. Väl i mål hade jag bara en sak jag brydde mig om: Jag måste dricka. Jag hittade ett ställe med både sockerbitar, apelsinbåtar och sött te. Jag hittade Peter som langade åt mig och Sandra i Schweiz. Han tyckte inte jag såg så pigg ut. Jag kände mig inte så pigg. Så hittade jag fler som bodde på samma hotell som jag i Bellamonte. Vi pratade men jag har ingen aning om vad. Jag mindes plötsligt att jag hade lämnat mobilen i bilen som Elisabeth körde runt och langade i. Hur skulle jag få tag i den? Jag kände mig inte bra. Ville ha tag på Kalle.

Jag gick och hämtade ut mina kläder. Frös. Mådde sämre och sämre. Gick tillbaka och drack mer te, åt mer socker och apelsinbåtar. Det hjälpte inte. Jag väntade på sockerkicken, att trycket mot huvudet som jag ofta känner en stund efter lopp skulle släppa, men det gjorde det aldrig. Det blev värre.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det var att plötsligt se Kalle komma upp för en trappa precis intill där jag stod. Jag blev så jäkla lättad över att inte vara ensam längre.
Vi gick ner till en matsal där det serverades pasta. Kalle hämtade mat och vatten åt mig men jag kunde inte äta. Kunde inte tänka. Orkade knappt hålla ögonen öppna. Plötsligt ville kroppen ingenting längre. Den klarade inte av att sitta och jag kände hur hjärtat började slå fortare och pulsen rusa iväg. Jag la mig ner och det tog inte lång tid innan det fanns sjukvårdare på plats. Efter en stund kom det en rullstolsliknande bår som jag blev ivägkörd på till sjukstugan.

Jag minns inte så mycket från när jag var där. Jag tror jag försvann, somnade till lite då och då. Vet inte hur länge jag var där eller riktigt vad vi pratade om. Minns bara att jag drack. Sött te och buljong i mängder. Enligt läkarna hade jag drabbats av svår vätskebrist.

Efter en lång stund och många koppar vätska fick jag lämna sjukstugan. Jag kunde inte resa mig själv och kunde absolut inte gå utan att få hjälp. Det var inte långt till bilen men det kändes precis som det gjorde när jag åkte upp för den där backen. Kommer vi aldrig komma fram?

Vi åkte till hotellet. Jag drack mängder. Somnade till, mådde illa och var yr om vartannat. Pulsen var hög, fortfarande över 100. Det var 3 timmar sen jag gick i mål. Kalle satt och höll koll, hämtade vätska, saker att äta på och hjälpte mig om jag behövde gå någonstans.

Det tog fram till klockan 19 innan jag började känna mig någorlunda igen. Jag klarade då av att sitta upp, men inte riktigt gå själv. Under middagen på kvällen blev det bättre. När jag gick och la mig blev det värre och framåt natten kändes det inte bra alls. Nästa morgon var det lite bättre igen, innan det blev sämre för att så kännas bättre. Och sådär höll det på. Gick upp och ner ända tills igår efter lunch när jag i stort sett kände mig som vanligt igen.

Jag är jättenöjd med mitt lopp. Jag kom 31a, var 8e bästa svenska och åkte på 4:16. Jag är helt hundra på att jag hade kommit under 4 timmar om jag bara fått starta längre fram och jag vet att jag gjorde precis allt jag kunde under loppet. Jag kunde inte haft bättre skidor, bättre känsla i kroppen eller tagit ut mig mer. Jag gjorde verkligen allt och tog ut mig till absoluta max.

Trots ett fruktansvärt smärtsamt slut på helgen är det här en av de roligaste helgerna på länge. Jag har skrattat oerhört mycket och haft helt fantastiskt kul. Det har Kalle och Johan en väldigt stor del i. Så tack! Tack för en fantastisk rolig helg i Italien och för all hjälp efter målgång när jag mådde så fruktansvärt dåligt. Tack för att ni fick mig att ha så kul att jag helt glömde av att vara nervös, det har aldrig hänt tidigare. Ett stort tack också till Mattias Svahn för Vitargo-uppladdning, till Erik och Heidi Wold för hjälp med lite allt möjligt, till Erik Yngvesson för FANTASTISKA skidor och till Elisabeth för drickalangning under loppet :-) Jag längtar redan till Marcialonga nästa år!

Nu väntar en period med tävlingar i Sverige. Jag kommer troligtvis inte köra König Ludwig Lauf nästa helg utan det blir antingen Rallarloppet i Jönköping eller Västgötaloppet i Ulricehamn. I morgon väntar också en 3KM lång långsprint (eller vad man skall kalla det) i Anderstorp. Jag tänker ta det som en fin möjlighet att få ihop A3-minuter och tänker gå ovallat. Med tanke på att elljusspåret i Anderstorp är duktigt kuperat kommer det bli en kul utmaning. Jag körde Kanonloppet förra vintern också, då gravid i åttonde månaden. Det skall bli spännande att se vad tiden blir i år jämfört medi fjol :-)

På plats i Predazzo inför Marcialonga.

Igår bar det av igen! Den här gången till Italien för Marcialonga (70KM) som går av stapeln på Söndag. Jag flög till München från Landvetter igår och där mötte jag upp bla Mattias Svahn och paret Erik och Heidi Wold som agerade välkomstkomitté.

Sen väntade en 5 timmar lång busstur som min långt från problemfria rygg inte var alltför glad åt. När vi äntligen kom fram och upp på rummet hade jag svårt att böja mig ner och packa ur sakerna. Att börja nöta rörlighetsträning klockan elva på kvällen när man rest hela dagen var väl inte direkt något man kände för men jag hade inte direkt något val. Jag sprang tabataintervaller i veckan och misstänker att det är det som försämrat ryggen. Enligt kiropraktorn skulle det vara okej 5 dagar efter behandligen men så var alltså inte fallet för min del (jag sprang intervallerna 8 dagar efter behandlingen).

Idag gick jag upp ganska tidigt och tog en promenad i de friska minusgraderna på morgonen. Sen käkade jag en riktig långfrukost tillsammans med Ole Jörgen och Runi Wold (ledarna för långloppslaget Ski Pro Am) och Johan Trygg, journalist på Längd.se . Johan var sen snäll och lånade ut sin adapter till mig (och räddade med andra ord mitt bloggande under den här vistelsen!). Efter frukosten sprang jag en kort vända och körde därefter 60 minuter styrka med egen kroppsvikt på hotellrummet.

Efter lunch kom det som jag gått och längtat efter hela dagen. Då åkte vi buss upp till Lavaze (1800möh) som ligger en halvtimmes bussfärd från hotellet. De hade ett helt fantastiskt spårsystem! Man kunde välja slingor dels beroende på hur långa de var och dels beroende på hur kuperade man ville ha dem. Jag snurrade runt på en 4,5KM-slinga som var ganska flack. Jag ville inte ge mig ut i de mer kuperade spåren då jag misstänkte att pulsen skulle rusa där och det bara skulle bli en massa lugn saxning uppför backar. Jag ville åka på skidorna och hålla pulsen under kontroll så den lite mer lättåkta slingan kändes perfekt för mig.

Min superläckra dräkt Salomon EXO Slab köper ni hos Pölder Sport genom att klicka er vidare på den här länken.
Dräkten är just nu en kampanjvara och nedsatt från 3190,-  till 2495,- ! :-)

Det här var helt klart mitt vackraste och roligaste pass under hela 2014. Det slår till och med kanonpasset jag hade i Schweiz dagen efter La Diagonela. Jag åkte och pratade med allt trevligt folk och hade det supertrevligt. Passet slutade på 2,5 timme / 36KM men hade det inte varit för att bussen skulle tillbaka till hotellet hade jag kunnat åka säkert lika länge till. Ville verkligen inte lämna vackra Lavaze!

Nu har vi precis ätit en väldigt trevlig middag där jag fått höra helt fantastiska historier om allt från enarmade stakåkare i Birken till Isbjörnar under lopp på Grönland. Jag har det verkligen helt super här och känner en väldigt positiv känsla inför Söndagen :-) Ikväll kommer min teamkompis Kalle ner också vilket blir jättekul. Vi två är tyvärr de enda från Team Oslo Sportslager Moelven som kör Marcialonga på Söndag. Sandra blev riktigt dålig efter la Diagonela och kommer tyvärr inte till start. Tycker så fruktansvärt synd om henne, som visat en sån grym form under hösten och så drabbas hon av en massa motgångar nu under skidsäsongen. Men är det någon som kan komma tillbaka till Vasan är det Sandra, och jag hoppas verkligen hon kryar på sig så fort som möjligt. Under tiden får jag, Kalle och Samuel göra vad vi kan för att teamet skall få ihop SC-poäng.

Intersportloppet 2014

I Torsdags eftermiddag åkte vi mot Mora och Hotell Fridhemsgatan; ett jättemysigt hotell som det skulle visa sig hade både gratis internet (efter att ha betalat 120,- per dag i Schweiz var vi särskilt nöjda över just detta), en helt fantastisk frukostbuffé där man kunde blanda egen müsli och ett gym i källaren som alla hotellgästerna fick använda gratis (Tomas var särskillt nöjd över detta). Kan varmt rekommendera hotellet till alla som skall besöka Mora.

I Fredags sov vi ut och åt en sen frukost innan vi begav oss till Orsa Grönklitt för att träffa min teamkompis Kalle Zeitz och testa skidor inför loppet. Kalle hade med sig en hel del olika skidor som var uppvallade på olika sätt och det var riktigt kul att se hur mycket det skiljde mellan olika par med olika valla och strukturer. Bland annat fann vi att de med pulver absolut inte gled bäst. Billigt och bra med andra ord ;-)

skidtest på Fredagen

På kvällen gick vi ut och åt innan vi la oss på hotellet för att titta på Fångarna på fortet. En timme in i programmet fick jag plötsligt jätteont i magen, blev illamående och började kallsvettas. Det gick på bara några minuter. En halvtimme senare låg jag på toaletten och kräktes. Så uppladdningen var knappast optimal. Vid ett på natten började det bli lite bättre, men magen var tom och jag var hungrig efter att ha kräkts ytterligare två gånger. Jag vet inte riktigt vad det beror på men tippar på att jag ätit något under dagen som magen inte klarade av.

I morse var jag inte jättepigg och det kändes lite osäkert på om jag skulle kunna starta. Jag hade fortfarande lite ont i magen men vi bestämde oss för att åka till Orsa och se hur det skulle kännas efter uppvärmningen. Det kändes helt okej så jag bestämde mig för att starta.

Jag kom iväg riktigt jävla dåligt. Hängde inte med i starten  riktigt och på ett naffs hade man en miljon stirriga herrar runt sig som ramlade, fällde varandra, svor och knäckte varandras stavar. Där och då var jag enormt glad att jag i sista stund valde bort mina tävlingspreppade och ovallade stakskidor och valde ett par med fäste. Inte heller optimalt då jag valde de skidor vi lagt ner minst tid på.

Det tog ganska lång tid innan det blev glesare då vi bara åkte i två spår. Jag tyckte det gick segt, men om det berodde på snön, min form eller skidorna vet jag inte. Innan start hade Kalle sagt åt mig att jag måste låta det göra ont så jag försökte tänka på det, gå in i mig själv och trycka på så mycket jag bara orkade. Det hade kommit nysnö under natten och jag tyckte det gick väldigt trögt. Dessutom kändes det som om strukturen vi lagt under skidorna sög fast väldigt mycket. Även när det kom flacka utförskörningar var man tvungen att ligga på för fullt med stakningen för att inte tappa en massa fart och stanna helt. På något sätt kändes det också som att man inte riktigt fick utdelning av kraften man la ner i stakningen. Jag tryckte på allt vad jag hade men tycker inte att jag belönades med högre fart för det. Det här pratade jag och Kalle om efter loppet och han hade upplevt samma.

Sista halvan av sista varvet tyckte jag gick bäst. Jag brukar åka som fortast på slutet och så var det även idag. I mål var jag 10e dam och 25 minuter efter vinnaren Annika Löfström. Framför mig fanns också duktiga och starka åkare som Kristina Roberto, Susanne Nyström, Ulrica Persson och Anna-Carin Söderström. Jag bryr mig inte så mycket om placeringen men tycker 25 minuter är lite för lång tid att vara efter, men samtidigt var ju uppladdningen verkligen inte den bästa. Sen var jag ju en kvart närmare Nyström denna helgen än förra så det går ju i alla fall på rätt håll ;-)

Jag och Kalle innan start.
Som ni ser var det väldigt myggfritt.

Efter loppet fikade tre fjärdedelar av teamet (Sandra sliter tyvärr med sjukdom) och pratade om loppet. Samuel hade kommit till start utan att testa någon valla och med ett par uppvallade skidor. Uppvärmningen utförde han sen på sin mammas skidor. En ganska rolig uppladdning tycker jag :-) Samuel kom på en 14e plats och Kalle på en 33e plats.

Nästa helg är det Marcialonga och jag är minst sagt lite nervös inför det. Mest för att jag inte tycker att jag fått något bra formkvitto på de här senaste tävlingarna. Jag har lagt upp en liten plan inför veckan som kommer och hoppas på att formtoppen skall fungera. Jag ser hursomhelst fram emot resan till Italien och ser fram emot att få umgås med en massa härliga människor! :-)

Efter Marcialonga blir det eventuellt König, som det ser ut nu är det inte riktigt säkert om det blir av då det inte finns någon snö i området där loppet skall gå. Blir det inte König kommer jag nog inte åka till det lopp man lär ersätta König med. Det blev för dyrt sist och jag tyckte det var oerhört jobbigt när allt slängdes ihop sådär i sista stund.

" Bitter disappointments, except for one or two "

Jaha ja. Så då skall man väl försöka sammanfatta den här skitdagen på något vettigt sätt.

Vid halv åtta lämnade vi hotellet och åkte bort till ett ställe längs med banan för att testa skidorna. Det var otroligt kärvt i spåren och istället för de utlovade -5 graderna var det -16. Vi märkte ganska snart att skidorna gled sämre och sämre bara under den korta perioden då vi testade dem. Jag fattade inte varför, jag menar första gången gled dem till en punkt och efter två tester till gled dem 3 meter kortare. Jag hade tre par skidor att välja på och då alla gled ungefär lika långt valde jag mina stakskidor, alltså dem med hårdast spann där det är svårast att få ner fästet i marken. Detta gjorde jag med bakgrund av den banprofil som delats ut som såg väldigt flack och lättåkt ut.

Banprofilen min pulsklocka fick fram.

Det tog inte lång tid efter att vi startat förrän jag insåg att 1: Jag skulle bli sist. 2: Det var inte rätt skidval. Alls. Banan var verkligen ingen stakbana. Jag försökte ta mig upp för backarna så gott jag kunde men hade stora problem med att få fäste.

Innan starten.

startfältet

Efter 12KM började jag höra helikoptrar bakom mig och drabbades av lite mindre panik när jag insåg att herrtäten var på G. Längs med banan fanns bara två spår och en yta som skotern med kamera kunde åka på. Vart fan skulle jag ta vägen när herrarna kom? Och tänk om de kom i en utförskörning, jag drattar omkull (det var duktigt branta utförskörningar) och fäller typ halva eliten? All den här paniken var dock i onödan för jag tajmade det så utmärkt (läs: hade en förjävla tur) att herrarna kom ikapp i den enda delen på hela banan där det fanns fyra spår i bredd och dessutom gick uppför.

Trots helt fel skidor höll jag i min mening ganska okej hastighet första 20KM. Sen hände något. Från att ha legat på mellan 17km/h och 20km/h tappade jag ner till 14-15. Samtidigt märkte jag att fler och fler åkare kom ikapp och alla gled om. Sen försvann fästet. Då först insåg jag varför skidorna glidit sämre och sämre redan under testerna tidigare på morgonen. Snön var för aggressiv och slet bort allting.

Sista varvet var en jävla plåga. Inte gled det och inte fäste det. När jag kom i mål (självklart som sista dam och utan några poäng), tog av mig skidorna och tittade under dem fanns där varken glid eller fäste kvar. Allt var borta. När vi senare pratade med lite andra aktiva insåg vi att det mesta under skidorna var fel. De andra hade koll på den aggressiva snön och hade vallat kallare och slithålligare. Jag kan självklart inte skylla allt på vallan, jag hade kanske kommit sist även med superskidor, men jag hade väl antagligen inte varit så jäkla långt efter vinnaren. Innan loppet hade jag förhoppningar om att kanske vara 20-25 minuter efter. Nu var jag över 40 minuter efter vilket är alldeles för mycket på en så kort sträcka.

Något jag också tycker är underligt och var helt oförberedd på då det var spårat utför både igår och i förrgår är att man inte hade spår i utförskörningarna på loppet. I alla utförskörningar var det pistat och med tanke på den aggressiva snön och de tvära svängarna så slet det ju enormt mycket glid och fäste där. Hade man haft spår utför hade det inte slitit något alls.

Väl hemma på hotellet när jag tog av mig pjäxorna fick jag en mindre chock. Tårna var helt kritvita. Ingen känsel. Jag satte mig och spolade skållhett vatten på dem och efter 10 minuter gick dem från kritvita till mörkblåa. Efter ytterligare 10 minuter började de så smått återfå sin normala färg. Så ja, idag gick det mesta fel. Jag är trots det glad att vi åkte hit och lärde oss om hur det är att tävla här på höghöjden, hur snön är här och hur kroppen reagerar när man tävlar på hög höjd. Det mesta gick fel idag men är det någon gång det skall gå helt åt helvete är det väl nu och inte om 2-3 år när man förhoppningsvis är bättre och det är viktigare att hänga med de andra. Jag försöker tänka så i alla fall så känns det inte lika för jävligt.

Bra saker idag:
- Jag bröt inte (trots att mitt resultat i mål som blev typ 2:57 inte står med på Ski Classics hemsida av någon anledning..)
- Jag fällde inga herrar.
- Ramlade inte trots sjukt branta utförskörningar men många skarpa kurvor.
- Jag lärde mig mycket om hur man skall tänka vid vallning under såna här förhållanden som vi aldrig har hemma.
- Jag blev riktigt jävla trött och fick ett bra träningspass på hög höjd.
- Pinsamheterna syntes minimalt i tv.

Dåliga saker idag:
- Fel skidval.
- Heeelt fel valla under skidorna.
- Förfrös tårna.
- Hade känningar i ryggen under stora delar av loppet.
- Pinsamt långt efter vinnaren.

Ett stort tack till pappa för hjälp med allting, inte bara nu utan jämt. Ett stort tack också till Peter Westerberg för drickalangning och peppning. Tack också till alla funktionärer, och ett speciellt tack till Team NPro's drickalangare, för snälla och peppande kommentarer längs med banan. Tvivlar på att jag var lika bra som ni försökte få det att verka men självförtroendet höjdes i alla fall av era snälla och positiva tillrop :-)

I morgon hoppas jag kunna åka lite skidor på morgonen innan vi åker hem till Sverige igen. Det skall bli skönt att få komma hem till min lilla bebis och min fina Tomas igen. Nu skall jag försöka glömma detta och ladda om till Marcialonga.

Gissa om jag vill hem till min lilla pojke nu.

Skidtest och lite åkning i morgondagens tävlingsspår.

Idag har vi varit ute vid tävlingsspåret och testat skidor. Vi har varit runt i både branta backar och lite flackare utförskörningar, i soliga spår och i spår som legat i skuggan. Och inte har vi blivit något vidare klokare för det. I första testet gled ett par bäst, i nästa test gled de sämst. Plötsligt gled alla lika långt och i nästa stund gled det paret som först gled sämst - bäst. Jag har ingen aning om vilket par det blir i morgon utan det blir väl till att gå på magkänslan.

Under åkningen kände jag inte av höjden så jättemycket tycker jag men nu en del timmar efteråt känner man sig lite tung i huvudet och extra trött. Trots att jag bara var ute och lallade runt i 75 minuter.

Banan som ser ganska flack ut på höjdprofilen känns lite tuffare i verkligheten och för mig är det inte ett alternativ att staka banan på blanka skidor i morgon. Jag klarar de flacka uppförsåkningarna okej men skulle tappa alldeles för mycket i de lite brantare partierna om jag körde på blanka skidor. Men det skall bli spännande att se i morgon om någon av de allra starkaste elitdamerna kör på blanka skidor :-)

Utöver skidtester har det varit en väldigt trevlig dag där jag har mött många nya, trevliga människor i Ski Classics-cirkusen.

Pappa är just nu på ledarmöte i Zouz. Han var snäll och åkte själv så jag kunde få vila lite extra. När han kommer tillbaka skall vi käka lite och sen bara ta det lugnt resten av kvällen :-)

Jag och Sandra. Tjejdelen av Team Oslo Sportslager Moelven :-) 

Höjdprofilen till La Diagonela 2014.

Framme i St Moritz.

Strax innan halv fem i morse reste vi hemifrån. Det var ledsamt att säga hej då till Charlie, men tror ärligt talat inte han brydde sig så mycket. Han vaknade till och blev småpigg när jag gick upp så mormor gick runt med honom och visade honom "yss" (lys) och han pratade sådär glatt som bara ett litet barn kan göra mitt i natten.Värre var det väl för mig.

Frukost på Landvetter

Efter ett flygbyte i Berlin var vi framme i Zürich där vi hämtade ut vår hyrbil och körde mot St Moritz. Det var riktigt häftigt att se naturen på väg ner (eller ja, det lilla man hann se mellan tunnlarna..) och speciellt häftigt att köra uppför serpentinvägarna på fjället. Högsta punkten vi körde över var enligt en skylt 2300 möh.

När vi kom till St Moritz bestämde vi oss för att köra raka vägen till Zouz där start, mål och race office finns. Efter att ha kollat både spår, nummerlappsutdelning och annat fortsatte vi mot hotellet.

Starten i La Diagonela

I eftermiddag har vi inte gjort speciellt mycket (minns inte när jag sa/skrev det sist). Vi har varit ute och ätit, tagit det lugnt på rummet, tittat på presskonferansen från Ski Classics och varit och inhandlat lite förnödenheter (jag: salta brödfiskar/bananer och pappa öl/toblerone).

Inför Söndag känns det ganska lugnt. Jag tänker mest på att jag saknar Charlie vilket kanske är bra då jag inte lägger någon tid på att oroa mig inför loppet. Värnamo Nyheter ringde när vi satt i bilen hit tidigare idag och det kändes som om jag svarade "vet inte riktigt" på varenda fråga de hade. Hade det varit för ett år sen hade jag haft totalpanik över att inte ha stenkoll på saker kring loppet och på hur det kommer gå med höghöjden men sen jag fick Charlie har jag verkligen lärt mig slappna av och ta saker som de kommer. Det känns som om det finns många oklarheter kring Söndagen och att det kan gå lite hur som helst. Det kan gå superbra och det kan gå skitdåligt i och med ryggproblemen jag dragits med de senaste veckorna.

Trots lite svårigheter med ombokningar i sista stund är jag riktigt imponerad över hur snabbt man kunnat få i ordning det här i Schweiz. Ski Classics har verkligen växt och blivit ett riktigt häftigt maskineri och det kan inte ha varit lätt att flytta det till en helt ny bana och ett helt nytt land på bara 6 dagar. Under Söndagens tävling kommer man ha två skotrar på herrarna, en på damerna samt en helikopter och ett flygplan. Hur häftigt är inte det?! :-) Loppet sänds på TV4 Sport mellan 08:40 och 11:30 samt live på både youtube och Ski Classics hemsida.

roterat bäcen VS korrigerat bäcken.
Bilden till vänster är tagen 12 timmar efter kiropraktortiden i Tisdags.
Bilden till höger är tagen två dagar efter kiropraktortiden.
På båda bilderna försöker jag stå så rakt jag kan..

La Diagonela öppet för allmänheten.

.. och som ett brev på posten öppnas La Diagonela för alla. En stor lättnad för mig som nu kan gömma mig bland andra åkare om det skulle gå åt helsike ;-)

Läs mer här: http://www.swixskiclassics.com/news/la-diagonela-now-open-amateur-skiers

Förbättring med 3 minuter på milen, kort snöläger i Norge och La Diagonela.

Nu har det gått liite för lång tid sedan jag skrev sist och hunnit hända liite för mycket saker för att man skall kunna skriva ett kort och koncist litet inlägg.

På nyårsafton sprang jag som tidigare nämnt Sylvesterloppet (10KM) i Anderstorp. Ett ganska kuperat lopp med en total stigning på 170 höjdmeter. Förra gången jag sprang var nyårsafton 2011/2012 och då gjorde jag en riktig superstart och sprang de första 3KM på strax över 10 minuter. Något som straffade sig fint efter sisådär 3,2 då jag var döslut ;-) Resultatet då var 47:54. I år var planen därför att öppna lite lugnare och inte vara sådär döslut förrän vid 8KM och då gå på ren vilja in i mål. Jag öppnade lugnt och kontrollerat och sprang och pratade lite med andra löpare under de första kilometrarna. Vid 5KM börjar de rejäla stigningarna och då försökte jag trycka på lite mer. Såhär i efterhand borde man kanske gjort tvärtom och startat lite rejälare för att lugna ner sig i de branta uppförslöpningarna men det är svårt att veta när man har sprungit så få lopp (jag har sprungit 3 stycken 10K lopp de senaste 6 åren). Det kändes i alla fall inte som om jag fick någon riktig utdelning av att trycka på i backarna och tidsmässigt hade det nog gett mer att trycka på där det var flackt.

Jag kände nog inte att jag var sådär riktigt döslut efter 8KM men började då min långspurt för att förhoppningsvis komma under 45 minuter. Trots att jag höll 4:00min/km tempo de sista kilometrarna gick det tyvärr inte för i mål stannade klockan på snopna 45:05 och jag slutade på en 3e plats bland damerna. Jag försöker övertala mig själv att vara nöjd med min tid (det är trots allt en förbättring med nästan 3 minuter sen jag sprang loppet sist! och dessutom är loppet kuperat) men det är svårt när jag dels var så nära 45min gränsen och jag vet med mig att jag messtartade något så fruktansvärt.

Det var i alla fall fantastiskt roligt att springa och jag måste helt klart pallra mig iväg till lite fler 10K lopp under 2014 för att lära mig hur jag bäst lägger upp loppet för att känna att jag kan och har tagit ut allt. Så kändes det tyvärr inte under Sylvesterloppet i år. Jag var däremot förvånad över hur lätt jag kunde hålla ett högt tempo med tanke på hur lite jag sprungit i det sista. Mina foglossningsproblem har gjort att jag har varit otrolig försiktig med att löpträna och hållit igen en hel del. Om jag skall gissa tror jag att Thorax Trainern har ett finger med i spelet till varför det trots allt gick så bra. Ulrich har visat mig flera studier som gjorts där det gett mer att staka på Thorax Trainern än att löpträna och efter det här känns det som att jag är ett bevis på det.

Efter Sylvesterloppet.

Efter loppet åkte vi hem till Vetlanda och firade nyårsafton hemma hos Emilia, Tobias och en en månad gammal Tiffany :-) Tomas bror Simon var också med och det blev ett lugnt firande utan både Champagne, vin och dans. Istället drack vi Cola Zero, spelade brädspel och Bingolotto.

Nyårsmiddag med Babba.

Tobias fixar efterrätt på nyårsafton.

Jag och Charlie på nyårsafton.
Och ja, jag har klippt lugg. Lite spontant på julafton efter att ha sett Taylor Swift på VSFS.
Note to self: om du känner för att spontanklippa dig så sätt dig ner och vänta på att anfallet går över. 

Dagen efter nyårsafton ringde mamma och undrade om vi inte skulle resa till stugan i Norge där det kommit en meter snö och svaret blev föga förvånande ja. Således började ett stresspackande utan dess like innan vi på kvällen åkte mot Anderstorp med minst sagt fullastad bil. Morgonen därpå fortsatte vi mot norska fjällen och efter 9 timmar i bil var vi framme vid Grindaheim.

Stugan ligger på mellanhöjd och de enda spåren som var dragna var uppe på ett fjäll. Så det blev mer diagnoal än stakning men det gjorde inte så jättemycket. Det kändes mest fantastiskt att få vara på snö igen, och att slippa åka fram och tillbaka på ministräckor :-) Här fanns en runda som var 8KM en väg samt en som var 7KM en väg. Vädret var typiskt fjällväder; antingen blåste det riktigt mycket eller så vräkte det ner snö. Vi hade från början tänkt stanna i 4 dagar men när vi vaknade den fjärde dagen blåste det stormvindar och snöade så vi packade oss hemåt en dag tidigare. Totalt blev det i alla fall 14 timmar klassiskt på tre dagar (4h - 5h - 5h) vilket känns jättebra.

Tomas och en grillhytte.

Mormor och Charlie på tur.

Inga kommentarer....

Bortblåsta och bortsnöade spår.

I bilen på väg hem från Norge fick vi däremot en väldigt tråkig nyhet. Jizerska inställt pga snöbrist och flyttat till Schweiz för eliten. Detta väckte en hel del frågor. Skall jag köra i Schweiz? Jag är långt från eliten men är ju med i ett Ski Classics-team och vill ju försöka samla på mig så många poäng jag bara kan under säsongen. Om jag nu skulle köra i Schweiz, har jag ens råd med det? Alla pengar vi la på resor, boende och transport nere i Tjeckien är ju borta och budgeten är långt från oändlig i mitt fall. Tillslut fick vi svar från SC att jag fick köra i Schweiz om jag ville. I Tisdags bokade vi nya biljetter, hittade ett nytt boende och i morgon bitti flyger jag och pappa från Landvetter till Zürich.

Det är verkligen med blandade känslor. Dels tycker jag det känns helt fruktansvärt att inte få träffa Charlie på 4 dagar och dels känns det lite jobbigt att starta med eliten. I andra lopp där man åker med elitmotionärer/motionärer är det ju lätt att smälta in i massan om man skulle göra ett dåligt lopp, men på Söndag kommer det bara vara jag och en massa tjejer som rimligtvis borde vara i bra mycket bättre form än jag. Skulle det gå dåligt kommer det synas och det kommer eventuellt synas inför väldigt många tv-tittare. Samtidigt kändes det inte som ett alternativ att tacka nej till den här chansen och jag skall självklart göra så gott jag kan och till stor del se det som en ny och viktig erfarenhet inför framtiden. Hade jag inte dragits med så stora problem med ryggen de senaste 3 veckorna och kunnat träna obehindrat och som jag vill är det möjligt att jag inte hade varit så nervös. Nu känns allt i och med ryggproblemen väldigt osäkert och jag är inte säker på i hur bra - eller dålig - form jag är.
I Norge högg det nämligen till rejält i ryggen under den sista dagen och när jag kom hem fick jag en akuttid hos kiropraktorn som konstaterade att hela mitt bäcken var rejält snett (eller roterat som man säger). Han sa att all rörelseträning hjälpt och att om det bara varit några kotor i ryggen som var sneda så hade det räckt med rörelseträningen, men i och med att bäckenet är såpass snett så hade jag fått ont förr eller senare igen. I förrgår knäcktes bäckenet tillbaka och gjorde då 100 gånger ondare än någonsin. Det är inflammerat och svullet och jag kände mig till och med sned i hela kroppen. Enligt kiropraktorn beror det på att jag varit så sned, så nu när jag går rätt igen så känner jag mig sned...

Till vänster hur det skall se ut och till höger hur jag såg ut fram tills för ett par dagar sedan.

Jag kyler ner svullnaden och kämpar så mycket som jag kan och det känns mycket bättre nu än vad det gjorde i förrgår. Förhoppningsvis går svullnaden ner helt tills på Söndag..