söndag 13 december 2015

En helg som gräsänka.

Tomas håller (som ingen som följer honom på insta kan ha missat då ALLT handlar om träd och motorsågar nu....) på att gå en massa olika motorsågskurser för att kunna jobba ute i skogen off-season. I helgen tog han därför med sig Charlie och reste till mina föräldrar för att "öva" ute på pappas marker. Jag hade istället en skön, men nästan lite för lugn, helg hemma i Vetlanda.

I Fredags kväll hade vi kick-off nere på Nano. Jag har sen länge haft ett 5000-meterstest på Thorax Trainern inbokad så så jag var inte med på wodarna utan höll koll på tiden åt de andra. Efter lag-wodarna gick vi ut och åt allihop och sen kan det ha hänt att några av oss hamnade på hotellet i vetlanda och lyssnade på Lasse Stefanz. Det kan hända att en av dem var jag.

Grymmaste gänget!

Kick-off wodarna!

Igår blev det ett långt fint distanspass med löpning och idag började jag dagen med att köra cleans och thrusters nere på Nano, för att sen åka bort till Tjustkulle och hänga med Ellen på lucialöpning. Vi körde löpstyrka, backintervaller och sprintintervaller i tunglöpt sand.

Kort och gott en riktigt fin helg; både socialt sett men också träningsmässigt. Men det var verkligen annorlunda att få en tillbakablick till hur livet såg ut innan vi fick barn. Det händer nog inte bara en och två gånger under en vecka att jag klagar på att det är ett så högt tempo hela tiden. Allt går i ett i ett och det känns aldrig som om man hinner klart med det man vill ha gjort under en dag. Träna, laga mat, jobba, tvätta kläder, gå till lekparken, rita, läsa böcker, laga mer mat, städa, handla, mata kaniner. Och att vara konstant uppmärksam på vad familjens minsta har för sig för bus.
Den här helgen har det känts precis tvärtom. Det har varit för lite att göra. För lågt tempo. Allt jag velat göra och varit tvungen att göra har jag hunnit med, ofta innan lunch.
Kanske blir det så när man är van vid konstans split-vision. När man får möjlighet att bara varva ner och inte har en massa måsten så kryper det i kroppen av ren ovana.

Det blir en söndagkväll med Fredrik Sträng idag.


tisdag 8 december 2015

Hemma från Vålådalen.

Hemma i blåsiga och regniga Vetlanda igen efter en fantastisk vecka i Vålådalen hos Elisabeth. Skönt att vara hemma hos Charlie och Tomas igen samtidigt som man egentligen önskar man kunde stanna där uppe föralltid. Vålådalen och Åre känns på något konstigt sätt väldigt "hemma" trots att jag bara varit där tre gånger. Det var helt fantastiskt att få möjligheten att åka på snö i så vackra miljöer så tidigt på säsongen, och samtidigt träffa skidvänner igen :-) Det dröjer förhoppningsvis inte så länge innan jag kan resa uppåt igen.









I mitt förra inlägg skrev jag en del om mina överrörlighetsproblem och att de har en direkt koppling till alla mina skadebekymmer, och nu när jag vet om vad som krävs för att hålla höft och ländrygg i schack är det otroligt häftigt att uppleva hur styrketräningen "helar" kroppen. Förra veckan styrketränade jag, kanske ganska förståeligt, ingenting i och med min vistelse i Vålådalen. Näst sista dagen kände jag en lätt dragning i höften. Som att den liksom ville göra sig påmind för att man inte skall slappna av helt utan hålla sig i ett ständigt läge av lätt ångest över att inte veta när man skall få brutalt ont igen... ;-) Efter sista passet kändes det lite till och efter den långa tågresan hem kändes det ganska mycket.

Jag kommer hem, drar av en riktigt köttig crossfit-WOD på 51 minuter (finns beskriven här nedanför), vaknar upp idag och smärtan är som bortblåst. Eller ja, ont gör det; jag kan faktiskt inte minnas sist jag hade en sån här brutal träningsvärk i benen sist, men höftsmärtan är helt borta.

-50 wallballs med 9kg för herrar och 6kg för damer (den första vikten som anges är alltid herrarnas och den andra är alltid damernas)
- 25 squats där du skall hålla 18/10kg i varje hand och vikten ska hållas över midjan
-25 utfallshopp där 18/10kg hålls i varje hand.
- 25 squat cleans 35/20kg
- 25 power snatch 35/20kg
upprepa alla fyra övningarna fyra gånger

- avsluta sen med 75 wallballs
Resultatet anges i tid.



tisdag 1 december 2015

Ett livstecken från Vålådalen.

”Pain is temporary. 
It may last for a minute, or an hour, 
or a day, or even a year. 
But eventually it will subside, 
and something else will take it’s place. 

If I quit however, it will last forever.”




Så mycket har hänt sen jag sist klickade på flicken för ”nytt inlägg” till den här sidan. När jag slutade skriva här i Juni var tanken att hålla uppe tills höften blivit bra igen. Att driva en träningsblogg när man inte kan träna kändes liksom ganska meningslöst. Så blev det också, för det är inte förrän de sista tre-fyra veckorna som jag inte känt av höften och börjat träna igen. En väldigt surrealistisk, och nästan lite läskig, känsla när man haft ont så länge och tillslut ska börja röra på sig igen.


Jag vet inte riktigt var jag skall börja, för jag minns inte riktigt vad jag skrivit om det här och inte. Men i Juni besökte jag Optimum-kliniken i Göteborg. Ett sista hurra för att försöka få bukt på varför jag ända sen förlossningen där jag har pendlat mellan att kunna träna på hyfsat eller att ha så ont att jag inte klarar av att komma ur sängen eller stå upprätt. Mycket sas under det där mötet, bland annat ett en mening som jag då inte la så mycket vikt vid; väldigt överrörliga leder.

Efter mötet på Optimumkliniken fick jag en tjock pärm med rehab-övningar som jag skulle försöka göra 6-7 dagar i veckan. Körde man alla övningar blev det snudd på 2 timmars rehab varje dag. Man behöver inte vara någon kärnfysiker för att räkna ut att det är svårt att hinna med så mycket rehab när man inte lever på sin idrott utan har jobb och åtaganden kring hus och barn som skall tas om hand också. Men jag försökte få till minst tre hela rehab-tillfällen i veckan samt ett par tillfällen då jag körde igenom delar av programmet.

Rehabträningen hjälpte, men det gick långsamt. I juli reste vi till Norge för de två årliga löparveckorna i fjällen, men det blev ärligt talat inte så mycket löpning utan mest stavgång. När vi kom hem igen tog jag en paus från löpningen helt och det slutade med att jag inte sprang en meter på fyra månader. Det gjorde för ont och resulterade alltid i att jag inte klarade av att räta på ryggen eller stå jämnt på benen dagen därpå.

Egentligen fortlöpte både Augusti, September och Oktober utan att jag tränade något alls. Det skulle dröja till första veckan i November innan jag gav mig på det igen. Då hade jag varit i stort sett smärtfri i höft och rygg i fyra veckor och träningen jag började med kanske inte är den som för majoriteten känns dom den mest självklara; crossfit. Först bara med en lång träpinne för att öva in rörelser och teknik. Kolla på youtubeklipp, öva, spola tillbaka, öva igen. Nytt klipp; öva, öva, öva.
När jag tyckte det satt hyffsat började jag köra med en 15kg-stång och därefter 15kg-stång med lätta teknikvikter. Till en början fick jag obehagskänslor i höften, men det var svårt att avgöra om det berodde på att jag var så ovan vid fysisk aktivitet eller på att jag överansträngde den. Men några timmar efter passen försvann smärtan och jag drog då slutsatsen att det handlade om att jag var ovan. Efter ett par veckor försvann smärtan helt.

Det tog inte lång tid innan jag kunde börja träna med en högre belastning och till och med börja maxa i övningar som involverar ben, något jag inte gjort på över 3 år. Det kändes lite smått surrealistiskt och jag hade väldigt svårt att förstå hur styrketräningen, som var det som många varnade för och sa att jag skulle undvika, var det som gjorde höften bättre.

För en vecka sen körde jag mitt första rullskidpass sen slutet på Juli. I lurarna hade jag marathonpodden, avsittet där Petra intervjuar Emil Jönsson & Anna Haag. De pratar VM i Falun, vad de pratar om hemma, hurdana intervaller de kör och framtidsplaner. Plötsligt börjar de prata om överrörlighet och vikten av att styrketräna när man är överrörlig då man annars sliter på lederna och får en förhöjd skaderisk. Ju mer överrörlig man är desto större blir skaderisken. Det är allt som sägs, det nämns liksom bara lite i förbifarten, men det behövs inte mer.
Mitt i skogarna utanför Vetlanda, på en ensam väg medan solen gick upp bakom regntunga moln så fick jag svaret på varför jag haft såna skadeproblem sen Charlie föddes. Svaret på varför alla skador försvann så fort jag gav höften tillräckligt med vila och började styrketräna.

Jag kommer nog aldrig säga att jag är ”frisk” igen, för varje gång jag sagt det brukar det ta ett par veckor och så kommer höftsmärtan som ett brev på posten. Men så bra som det är nu är det väldigt längesen det varit, framförallt för att jag vet varför jag haft så ont och vet vad som kommer krävas för att hålla mig skadefri.

När man har vinden i ryggen och resultaten är fina är det ganska lätt att leva med ansträngd ekonomi, slita för att få ihop allt med jobb, familj, vänner, hus, trädgård och djur. När resultaten uteblir, och i stort sett har lyst med sin frånvaro i tre år, då är det inte lika lätt, och jag skulle ljuga om jag inte funderat på att lägga ner allt vad skidor heter. Hade jag inte hittat crossfiten för en månad sen är det mycket möjligt att det här inlägget sett helt annorlunda ut.

På vilket sätt jag skall satsa framöver känns fortfarande lite oklart. Jag vet bara att jag vill ge det en ärlig chans igen nu när jag hittat ett sätt att lösa mina skadeproblem och att jag vill fortsätta utveckla mig inom längdskidor, crossfit och löpning. Mål är svåra att sätta upp några inför de här säsongen eftersom jag precis börjat träna efter uppehållet sen Juni/Juli. Planen är väl i nuläget att träna och bygga inför 2017 och inte ha så mycket fokus på 2016. Kanske köra något lopp i vinter när jag fått mer träning i kroppen för att se hur kroppen svarar på den belastningen. Utöver det söker jag för tillfället nytt/nya jobb men kommer fortsätta med det jag gör nu fram till dess att jag hittar något annat. Under 2016 påbörjar jag en utbildning till skidcoach som jag hoppas skall ge utrymme för lite mer skid- och träningsbaserade uppdrag.



Och till alla som hört av sig med vänliga ord under tiden det varit tyst här vill jag rikta ett stort tack. 

Vålådalen idag.


söndag 7 juni 2015

Grumlan Runt

Nu börjar jag komma igång så smått med träningen igen. Häromdagen testsprang jag till ÖoB för att köpa hårfärg och sen hem igen; en "runda" på 2,5KM. 13 minuter senare var jag hemma och totalt slut. Har en lång väg att gå för att vara tillbaka i gammal god form igen...

Igår gick Grumlan Runt av stapeln, ett motionslopp som jag skrivit om tidigare där alla pengar som samlas in via donationer och anmälningsavgifter går till barncancerfonden och hjärtebarnsförbundet.

Min plan gick från att springa 22km, till att gå 22km, till att springa 3km (barnrundan) med vagn och slutligen stannade det vid att gå 3km med vagn.. ;-) Roligt att se så många sluta upp för en bra sak och det var ett riktigt trevlig arrangemang. Efter halva stora loppet bjöds deltagarna på fika i form av saft/kaffe och bullar från Cecils konditori i Vetlanda. Det gjorde man även på den mindre rundan. Så efter hela 10 minuter promenad parkerade vi vagnen och fikade. Bästa "loppet" någonsin! ;-)

På väg till starten. Jag, Charlie och en hel hög med mjukisdjur.









Efter den 25 minuter långa promenaden, som tog lite drygt en timme totalt för att Charlie ville stanna kvar och leka vid stranden där det bjöds på fika, åkte vi ut en sväng med rullskidorna och Charioten. Det var första gången jag testade skejt i kombination med barnvagn och det var otroligt mycket smidigare än att åka på klassiska rullskidor. Det går att variera åkningen på ett annat sätt än vad man kan på klassiskt samtidigt som man kan staka på platten om det blir för tungt på treans växel. Efter en timme var jag mer än nöjd och ville hem. Det ville inte Charlie...



söndag 31 maj 2015

Snart.

NU är det nära. Nu är det sådär farligt jobbigt att höften bara känns av lite grann när man vaknar eller när man lyft riktigt tungt ett par gånger. Det är alltså nu vi kommer till det där jätteläskiga stadiet. Stadiet när man inte känner så mycket, men ändå inte vet hur kroppen reagerar på belastning.

När jag är sjuk eller skadad brukar jag försöka "stänga av" min träningsvilja. Jag läser inga träningsbloggar, scrollar snabbt förbi träningsbilder på Instagram, går inte in på några träningsforum på Facebook osv. Ju mindre jag tänker på träning desto mindre stressad blir jag och desto mer kan jag vara i nuet. Hos Charlie, med kaninerna, i hemmapysslet och bröllopsplaneringen.
Men nu, nu börjar man försiktigt släppa på den där träningsviljan igen. Och plötsligt längtar man så jäkla mycket. Man VILL göra allt samtidigt! Springa tills fötterna blöder och staka tills armarna domnar bort.  Samtidigt som det är nu man måste lägga i parkeringsbromsen och l.u.g.n.a n.e.r. s.i.g.

För är det nått som inte är bra så är det den här totala överladdningen med energi som finns inom en och som bara vill ut, men som på två röda kan resultera i nya skador om man inte håller tillbaka lite.

I morgon skall jag i alla fall göra någonting. Jag vet inte hur länge eller vad, men någonting. Minns inte ens när jag snörade på mig ett par träningsskor sist och kommer inte ihåg var varken pulsklockan eller pulsbandet ligger någonstans. Hade hjärtat fått välja hade det blivit backintervaller vid Tjust kulle, men huvudet vet att det inte är det bästa att börja med efter höftproblem..

Idag har vi haft utedag. Lagat blom/sand-soppa, gungat, grävt och lekt med Moa. Qrita som är mer hund än kanin hoppar numera fritt i trädgården när vi är ute. Det är Charlie nöjd med.

onsdag 27 maj 2015

Grumlan runt den 6e Juni

Vill uppmana alla som kan, vill och vågar att vara med på Grumlan runt här i Vetlanda den 6e Juni. Grumlan runt startades förra året under ledorden "gemenskap, motion och välgörenhet" och innebär att man betalar en startavgift på 100:- (eller valfri summa däröver) för att sedan ta sig till fots runt sjön Grumlan. En sträcka på drygt 22KM. Det finns ingen tidtagning och ingen resultatlista och farten runt sjön är valfri. Pengarna som samlas in går till barncancerfonden och hjärtebarnsfonden. Förra året samlade Grumlan Runt in 24 900:-.


Lite mer medvind hade varit trevligt.

Jag försöker alltid vara positiv och lägga krut på det roliga som händer i livet. På samma sätt som det är lätt att hamna i en negativ spiral när man konstant funderar på det tråkiga tror jag att man kan hamna i positiva spiraler om man lägger vikt vid det roliga som händer. Men ibland gör ju livet det onödigt svårt för en.

Tomas förstörde ledbanden i vänster knä under GP't i Finland för två veckor sedan och har sedan dess varit i Polen på rehab. Där kommer han befinna sig i 2-4 veckor till för daglig behandling för att försöka läka ihop till GP't i Cardiff i början på Juli. Jag vill absolut inte att han kommer hem med tanke på att han aldrig skulle få samma hjälp här i Sverige, men jag måste ju erkänna att det är tufft att vara helt ensam med hus, kaniner och Charlie så länge.

Min höft är inte bra, men bättre. I Fredags fick jag en tid hos David på Amadeuskliniken i Gislaved och sedan dess har höft/bäcken varit helt rakt, men det gör fortfarande väldigt ont. Jag "fungerar hyffsat normalt" hemma; dvs jag kan städa lite grann, tvätta kläder, stå och laga mat mm men lite tyngre grejer som att klippa gräs går inte. Vilket börjar synas rätt väl i trärdgården. 
Och som grädde på moset har min bil bestämt sig för att gå sönder lite grann.. ;-)

Skall man hitta något positivt så är det väl att jag i alla fall inte är sjuk och alltså kan vara ute och promenera lite i alla fall. Skall man jämföra det här med i höstas tycker jag nog det var värre då när man verkligen inte kunde göra något alls.
Sen mitt sista kiropraktorbesök i Fredags har höften känts mycket bättre och förhoppningsvis kan jag komma igång med lite korta rullskidturer snart. Springa kommer det nog dröja ganska länge innan jag gör. Jag kommer därför inte köra varken Eksjö stadslopp eller TjejLunken som var med i min löptävlingskalender. Kommer inte heller till start i DM på 5000/10 000meter i början på Juli.

onsdag 20 maj 2015

Kiropraktorbesök på KM-kliniken.

Jag vill börja med att rikta ett stort tack för all positiv feedback jag fick på det jag skrev igår. Både via mail, Facebook och Instagram. Tack för alla krya på dig-kommentarer och tack till alla er som vågade berätta om egna skador och problem efter förlossningen.

Nu skall jag strax iväg och hämta Charlie på förskolan. Jag har precis kommit hem från KM-kliniken där Tony rättade till mig. Innan vi knäckte låg jag en stund med värme runt höften för att få igång blodcirkulationen. Nu gör det ondare än någonsin men det lägger sig förhoppningsvis om någon dag. Eventuellt skall jag tillbaka och knäcka i början på nästa vecka igen.

Rakt igen! Hoppas det håller i sig läge den här gången :-)

tisdag 19 maj 2015

#MOMBOD

Jag har inte skrivit här på ett tag, och anledningen kommer snart.
Men först tänkte jag att vi skulle ta och snacka lite om kroppar, och framförallt kroppen efter en graviditet.

Hashtaggen #mombod florerar nu på sociala medier och som jag förstått det började det som ett gensvar på att olika tidningar började hylla den så kallade "pappakroppen" och att det är härligt med andra ideal för män än tonade magar och svällande biceps. Vilket det såklart är, och jag välkomnar verkligen hyllningarna av "pappakroppen" men det väckte samtidigt frågan om varför mammakroppen hyllas så sällan utan ofta istället kritiseras och stigmatiseras. Mammakroppen ses ofta som något negativt och ett tillstånd man vill komma bort ifrån. Man skall ha barn, men man skall inte se ut som om man burit på något.

Jag tyckte själv att något av det bästa med att få barn var att bilden, men kanske framförallt hur mycket vikt jag la vid min kropps utseende, förändrades. Jag har idag en mycket mer avslappnad inställning till min kropp och dess utseende än vad jag hade innan jag födde Charlie.

Vad som däremot oroar mig varje gång en sån här kampanj drar igång är hur mycket fokus som egentligen läggs på hur man ser ut efter en graviditet. Det är även väldigt tydligt när man söker igenom olika populära diskussionsforum som ex familjeliv, flashback, gravidgrupper/familjegrupper på Facebook mm. Vad skall man smörja in sig med för att inte få bristningar? Går det minska hormonerna i kroppen så de inte får för sig att bilda bristningar? Hur lång tid tog det innan ni blev av med er mage efter förlossningen? Hur gör man för att magen inte skall bli uttänjd och "degig"? Nu är det tre dagar sedan min förlossning, kan jag börja göra plankan nu för att magen skall gå ihop?

Kroppens utseende kan visserligen leda till att många mår dåligt, men varför frågas det så lite om kroppens funktion efter en graviditet? Om alla risker som faktiskt finns med att föda barn som ligger utom det rent estetiska?

Varför pratar vi inte mer om hur många kroppars funktion blir nedsatt och ibland till och med förstörd av graviditeter?  Bäckenproblem, inkontinens, ryggar som inte orkar bära, nackproblem, fogar som gör ont varje dag i flera år efter graviditeten, sfinkterruptur osv.

Jag har skrivit om mina höft/bäckenproblem här ganska många gånger. Jag kommer troligtvis ha ont i dem för resten av livet. Just nu har jag svårt att ens ta mig ut till bilen. Bortsett från Vårruset (som jag i efterhand ångrar bittert att jag sprang) har jag inte tränat på 3-4veckor. Jag är 24 år men går som om jag vore 80. Jag kan inte lyfta, inte springa efter Charlie, inte leka med honom, inte träna - ingenting.

Jag blir både arg och ledsen för att det pratades så lite om det här under graviditeten och även innan.  När man frågade vårdpersonal under graviditeten fick man i 99% av fallen svaret "Jo men det går över när barnet kommer ut, vettu" och frågar man nu efteråt får man istället höra att "Ja, det kan vara så, men du har ju ett barn nu i alla fall, du får glädja dig åt det istället". Och det där sista svaret gör mig lika arg varje gång. Varför skall man finna sig i kroppsproblem och smärta bara för att man har fått ett barn?

Jag vill inte skrämma gravida eller personer som planerar att skaffa barn. Syftet är heller inte att kritisera #mombod-hashtaggen för jag tycker det är fantastiskt att se när människor, oavsett ränder eller kroppsform, är stolta över sig själva. Men jag tror det är bra att vara medveten om vad en graviditet kan leda till och att man faktiskt riskerar att ha ont i en lång tid efter det att barnet fötts, och jag önskar att fokus någon gång kunde flyttas dit istället för att bara handla om utseende. Kanske skulle ett ökat fokus leda till större forskning kring hur man kan förhindra eller hjälpa alla som lider av smärtor efter sin graviditet.

 Jag önskar verkligen att någon sagt något om det till mig tidigare och att allt inte bara handlat om bristningar, krämer för att motverka bristningar, viktuppgång och allt annat som känns totalt oviktigt idag. Det hade inte ändrat mitt beslut om att skaffa Charlie men kanske hade jag kunnat acceptera situationen på ett annat sätt än vad jag kan göra nu. Jag hade bytt ut mina höftproblem mot en kropp full av bristningar utan att tveka om jag fått chansen.

Det här är det rakaste jag kan stå just nu, och som ni ser är jag helt snedvriden.


fredag 8 maj 2015

Bästa köpet på länge

När jag kom hem igår började jag få mer och mer ont i höfterna efter Vårruset. Jag googlade mig till lite övningar med foam roller och körde en halvtimme. Smärtan försvann.

Inatt tog Charlie upp stora delar av sängen och jag sov inte så bra. När jag vaknade hade jag ont igen. Rullade runt i en kvart - smärtan försvann. Jag har dessutom lyckats trycka bort mycket av träningsvärken jag vaknade med. Foam roller är definitivt mitt bästa köp på länge.

Casall HIT tube roll, rek pris 499:-

torsdag 7 maj 2015

Vårruset 2015

Jag åkte hemifrån vid tre och körde direkt upp till A6 där jag mötte upp mamma och Malin som skulle leta nya löparskor. Medan de mätte, pratade löpsteg och valde färg på skor agerade jag i vanlig ordning Charlie-svans. Det mest intressanta i affären var föga förvånande väggen med fotbollar i olika storlekar. Efter att alla bollarna fått varsin puss (det tog ett tag kan jag säga) valde han ut en liten orange boll som fick följa med hem.


"Charlie, kom nu så går vi och tittar vad mormor och Malin gör."
"Näää, mamma. Uss bomm" (Nej mamma, pussa bollen)

Vi var på plats vid starten en timme innan och jag joggade omkring, pratade lite med de andra tjejerna och försökte komma underfund med vad jag skulle vänta mig av loppet. Det känns som jag säger det här inför nästan varje tävling; men jag har ju varken tränat eller hållit igång på ett tag nu. Först var jag och Charlie sjuka 1,5 vecka och sen fick jag vridningen i höften som satte mig "ur spel" i ytterligare en vecka. Innan dess hade jag allmän träningsvila efter Årefjällsloppet och gjorde inte mycket mer än att gå långpromenader med Charlie. Så det har ju varit en lång latperiod nu. Men ibland kan det ju vara positivt att inte ha gjort så mycket och att inte ha tränat/tävlat så mycket så det var svårt att veta på förhand. Det skulle kunna bli så att kroppen hade enorma mängder energi och inte tappat så mycket på att vara i dvala, men det skulle också kunna bli så att jag skulle tvärdö efter en kilometer. Vilket också blev det som hände.

Jag kom iväg helt okej och höll 3:55-4:00-tempo de första 400 metrarna. Så kände jag att det var för snabbt och lugnade mig lite. Men så plötsligt började jag känna mig seg även på 4:10. Och så på 4:20. Och 4:30. Efter 1,5 kilometer hade jag så mycket syra att jag fick gå ner ett tempo som kändes mer som jogg än som löpning, men det var liksom det enda alternativet för att vara säker på att jag inte skulle behöva gå i mål. Det var riktigt längesen jag kände mig så tung, osmidig och otränad när jag sprang.

Loppet i siffror
Sträcka: 5km
Tid: 21:20 (21:27 enligt vårrusets tidtagning men jag går alltid efter min egen)
Snitthastighet: 4:16min/km / 14,06km/h
Placering: 37 av 878

När jag kom i mål var jag jättemissnöjd och det kändes onödigt att jag dragit dit både mamma, Malin och Charlie när jag är i så dålig form och inte lyckades prestera. Men efter en stund byttes det där ut mot irritation gentemot mig själv. Jag kan inte jämföra min löpform nu med hur den var när jag sprang i Augusti i fjol när jag sprungit hela sommaren och var i en drömform löpmässigt. Jag kan inte sätta tidsmål och förvänta mig att klara dom direkt, när jag egentligen vet att det är minst 2 månader kvar tills jag kommer vara i bra form och göra mig själv rättvisa. Med mina förutsättningar var det en bra tid och jag klarade ju mitt "nöjdmål" vilket var att komma bland de 50 främsta.

Efter en stund gick jag sakta upp mot bilen, tog på mig torra, varma kläder och drack en Etixx-shake. När jag kom ner till målområdet igen hann jag inte stå där en lång stund förrän mamma, Malin och Charlie dök upp :-) De spurtade över mållinjen och gick i mål som första barnvagnslöpare! Tur någon i familjen slår till med vinst när en annan inte får till det ;-)



Charlie, Malin och mamma på väg in i mål!
Gissa om någon var nöjd över att ha fått egen medalj!

Ja, Charlie var nog också nöjd förresten.. ;-)

Tusen tack till Baby Runners team Vetlanda, mamma och Malin för en rolig kväll! :-) Speciellt tack till vår klippa Ellen som både sprider glädje och organiserar alltihop.

2h till start & drygt 2:20 till PB.

Det måste väl vara det bästa med att springa en distans för första gången? Hur det än går blir det personbästa! 

Dubbelladdning i soffan idag. Jag för Vårruset och Tomas för premiären av allsvenskan i Mariestad. 


Idag gick det bättre.

Sol och fint väder!
Laddar upp inför Vårruset i morgon med elitseriepremiär på Vetlanda motorstadion :-)




tisdag 5 maj 2015

Rain off.




Nytt försök på elitseriepremiär i morgon. Charlie var i alla fall mer än lovligt nöjd. Trappor och vattenpölar att hoppa i, frallor från VIP-huset och vatten hos morfar. 

Som ny igen!

Idag har det vart full rulle från 06 i morse. Vid åtta hade jag tid på kvinnohälsan för undersökning och lite annat. Det slutade lite mindre trevligt med att jag svimmade och föll ihop och fick lägga mig på en brits och vila en stund. När jag väl piggnat till insåg jag att klockan hunnit bli ganska mycket och att det skulle bli väldigt tight om tid till Charlies tandläkartid vid nio. Att gå till tandläkaren var väl lite sisådär tyckte Charlie, även om det inte ens var någon undersökning att tala om utan ett informationsmöte. Att gapa och visa tänderna gick däremot bra, men bara efter att lammelammet också hade visat tänderna för sköterskan. 

Vid tio var det dags för nästa träff, nämligen massage och kiropraktorbesök på KM-kliniken i Vetlanda. Jag fick en massage av Malin som försökte lösa upp muskelspänningarna i höften och ner i muskelfästena i benet. När Malin värmt upp muskulaturen kom kiropraktorn in och knäckte tillrätta benen för att de skulle bli samma längd igen. Jag ångrar verkligen att jag inte beställde en tid tidigare, för direkt efter besöket märkte jag en enorm skillnad. Massagen hjälpte mer än jag trodde och nu framöver kommer jag börja gå på massage oftare för att förebygga höftsmärtorna. Kommer även skaffa mig en foamroller och en spikmatta för att kunna förebygga hemma utöver massagen.


måndag 4 maj 2015

Toes to bar.

Nu kryper det verkligen i hela kroppen på mig. Jag har inte tränat på ett tag och jag klättrar verkligen på väggarna. I morgon har jag fått tid hos både kiropraktor och massör så förhoppningsvis kommer jag komma igång igen lite smått på onsdag-torsdag.

Men igår när Charlie lagt sig satt jag och slösurfade crossfit-filmer på youtube och bestämde mig för att gå ut i trädgården för att pröva toes to bar (eller kanske toes to rings? ;-) )
Tycker det ser ganska hyffsat ut ändå. Med mer övning skall nog benen bli rakare och pendeln mindre. Tomas råkade på nått sätt få på slow motion-funktionen på telefonen (visste inte ens att man kunde film i slow-motion) men det blev ju ganska häftigt :-)



Jag faller verkligen mer och mer för crossfit. Lite komiskt i och med att jag tyckte Tomas var jättejobbig som skulle titta på och visa crossfit-klipp för bara någon månad sedan - och nu är jag likadan själv.

söndag 3 maj 2015

Renoveringsprojekt.




Nytt projekt i väntan på kiropraktortid och att kunna träna igen. Huset skall tvättas, målas invändigt med kallasfalt, målas utvändigt, fönstren skall bytas ut och så skall den höjas upp på en ställning. 

lördag 2 maj 2015

Fick ställa in Friskishalvan..

...på grund av rotation i höften IGEN. Har svårt att gå och stå rakt och än svårare att röra mig snabbt så att springa ett 10k-lopp var helt uteslutet, tyvärr. Sjukt att man kan gå från att vara okej till att känna sig som en 90åring på 1,5 dygn. Nu blir det att jaga kiropraktortid! 

onsdag 29 april 2015

Etixx på Apoteket i Vetlanda


Ett tips till alla Vetlandabor som är nyfikna på Etixx; just nu får du en liten present om du köper två Etixx-produkter! Perfekt för alla som skall springa Göteborgsvarvet om några veckor. 

På besök hos Bäckseda förskola.

På morgonen idag körde jag ett snabbt backintervallpass vid tjust kulle. Vetlandas helvetesbacke. En kort uppvärmning på 10 minuter och sen fullt ös 10 gånger uppför backen. Totalt tog passet 36 minuter, uppvärmning inkluderad. När jag kommit upp till toppen joggade/gick jag ner och så fort jag kom ner sprang jag upp igen. Tidseffektivt men fruktansvärt jobbigt.

Därefter satte jag mig med lite mail innan jag och Tomas körde bort med bussen till Charlies förskola där Tomas hade blivit inbjuden för att visa fram sin speedwayutrustning. Barnen blev så glada och det var så roligt att se hur intresserade de var. Charlie var mest sur för att pappa och mamma var så engagerade i hans kompisar och inte fullt lika engagerade i honom.

Tack till Bäckseda förskola för en jättetrevlig stund och tusen tack för blomman Tomas fick :-)