Snart.

NU är det nära. Nu är det sådär farligt jobbigt att höften bara känns av lite grann när man vaknar eller när man lyft riktigt tungt ett par gånger. Det är alltså nu vi kommer till det där jätteläskiga stadiet. Stadiet när man inte känner så mycket, men ändå inte vet hur kroppen reagerar på belastning.

När jag är sjuk eller skadad brukar jag försöka "stänga av" min träningsvilja. Jag läser inga träningsbloggar, scrollar snabbt förbi träningsbilder på Instagram, går inte in på några träningsforum på Facebook osv. Ju mindre jag tänker på träning desto mindre stressad blir jag och desto mer kan jag vara i nuet. Hos Charlie, med kaninerna, i hemmapysslet och bröllopsplaneringen.
Men nu, nu börjar man försiktigt släppa på den där träningsviljan igen. Och plötsligt längtar man så jäkla mycket. Man VILL göra allt samtidigt! Springa tills fötterna blöder och staka tills armarna domnar bort.  Samtidigt som det är nu man måste lägga i parkeringsbromsen och l.u.g.n.a n.e.r. s.i.g.

För är det nått som inte är bra så är det den här totala överladdningen med energi som finns inom en och som bara vill ut, men som på två röda kan resultera i nya skador om man inte håller tillbaka lite.

I morgon skall jag i alla fall göra någonting. Jag vet inte hur länge eller vad, men någonting. Minns inte ens när jag snörade på mig ett par träningsskor sist och kommer inte ihåg var varken pulsklockan eller pulsbandet ligger någonstans. Hade hjärtat fått välja hade det blivit backintervaller vid Tjust kulle, men huvudet vet att det inte är det bästa att börja med efter höftproblem..

Idag har vi haft utedag. Lagat blom/sand-soppa, gungat, grävt och lekt med Moa. Qrita som är mer hund än kanin hoppar numera fritt i trädgården när vi är ute. Det är Charlie nöjd med.