Bianchi & Marcialonga

Hoppas ni haft en fin midsommar! Jag och Charlie spenderade midsommar med att ta träningsledigt och åka ut till Bolmen och fira med familj och vänner :-)

I Måndags var en bra dag. Camilla, en av mina bästa vänner som jag inte sett på år och dagar (tyvärr överdriver jag inte ens) var på besök hos mig och Charlie, och på förmiddagen fick min gamla vita Principia se sig besegrad av en svart/vit Bianchi med turkosa detaljer.
Då fick jag även svar på det jag egentligen anat sen jag köpte Principian - att den är på tok för stor. Eller vad sägs om en 57tum stor cykel till en 167cm kort tjej? ;-)

Cykeln hittade vi hemma hos Anders Stenberg i Smålandsstenar. Anders driver ett eget företag inom landsvägscykling och mountainbike och hemma hos honom kan man köpa eller få hjälp med att reparera/fixa till det mesta i cykelväg. Inte nog med att det kändes väldigt roligt att stödja en som verkligen brinner för cyklingen istället för en större cykelkedja, Anders kan verkligen sin sak. Kollade varenda skruv på cykeln innan jag tog hem dem så att inget skulle sitta dåligt eller fel. "Ibland går det fort på fabrikerna och man vill ju vara säker på att du får med dig bra grejer hem"

Jag beställde även trainer och ett par riktiga skor av Anders. Innan har jag bara kört på varianten där man använder vanliga gympadojjor och sticker in dem i en hylsa. Idag hade grejjerna kommit hem och det blev en ny resa till Smålansstenar för att hämta alltihop. Eftermiddagen gick sen till att få ihop trainer, montera på plattor på skorna samt försöka förstå sig på datormonitorn som hängde med trainern. Allt gick bra förrutom det sistnämna ;-)

Efter avslutad montering testkörde jag. Tränade på att få på och av skorna, testade alla växlar, testade några av datormonitorns olika funktioner och testade att maxa i 30sek då jag låg mellan 310 och 320 Watt. Med tanke på att jag de senaste 7 träningsdagarna cyklat runt 15 timmar så var det med trötta och ganska orkeslösa ben.

Idag var också dagen då jag såg på Facebook att anmälan till Marcialonga måste vara inne senast i morgon varpå min reaktion blev ungefär såhär. Minutrarna senare satte jag Charlie i vagnen och vi gick bort till pappa på jobbet för att prata lite om hur vi skulle göra. Vi sökte runt lite, såg att det skulle kosta 11,000,- för mig ENSAM varpå reaktionen blev följande.

Alltså 11,000. För halvpension. Startavgiften till Marcialonga är på 1000, vilket betyder att man i princip lägger 10 000 för 4 jävla nätter på hotell. Utöver det kommer kostnader för flyg och mat. Det är ju helt sjukt. Det är billigare att åka till Ramsau i 11 dagar än att åka ner till Italien i 4 nätter.
Det verkar som om resebolagen som säljer de här resorna försvarar det med att mycket ingår. Transfer till exempel. Kan ju bara säga som så att för 10 000 är det bäst för dem att det är en guldklädd buss som plockar upp mig.

Men men. Nu är det bokat i alla fall. Och som det ser ut kommer jag stanna kvar i Italien efter loppet eftersom det inte är någon poäng i att åka hem till Sverige mellan Marcialonga och König Ludwig Lauf. Det här skall bli så kul!! Äntligen får jag göra det jag längtat efter i tre år - köra hela Ski Classics! :-)

Charlie på väg till Sport Atlas för att ordna med resa till Italien :-)

12,5 träningstimmar och 17 mil.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe med varm mjölk, det ösregnar utanför, är speedway från Polen på tv och Charlie ligger och sover i sin egen (!) säng. Tänker lite på vilken fantastisk träningsvecka jag haft. 12,5 timme och 17 mil. Och så skönt det känns att kroppen, om livssituationen tillät, skulle orka typ det dubbla.

För det är väl ingen större hemlighet att träningsbromsen numera inte är kroppen, utan det faktum att det krävs barnvakt för att jag skall kunna träna. I veckan har jag haft en närmst överfantastisk familj som passat, passat och åter passat. Hade Tomas haft ett jobb som gjorde att han var hemma istället för borta 4-6 dagar i veckan hade ju allt varit barnsligt enkelt att få till. Nu krävs det lite mer jobb för att det skall gå ihop :-) 

Veckans pass har sett ut som följer:

• Distanspass löpning (obanat), 1:45
• Stakintervaller på Thorax
• Två långa stakpass på rullskidor
• 3:45 cykel inomhus (lika kul som det låter)
• Totalt 45 min styrketräning med egen kroppsvikt
• Distanspass på Thorax Trainer med intervaller efteråt

Och sakerna/personerna som gör de här träningspassen möjliga är:

• Mamma
• Lillasyster
• Tomas
• Thorax Trainer
• Medela Swing
• Tommee Tippee-flaskor
  :-)

Idag hade jag helt klart veckans intressantaste pass. Tomas är och kör i Polen, mamma/pappa/lillasyster är ute i sommarstugan och jag tänkte väl egentligen att det inte skulle bli någon träning idag. Det är ganska bra att ha den inställningen har jag märkt. Då blir liksom all träning till något positivt, istället för att man planerar och hoppas på att träna i ex tre timmar, men sen när det bara funkar att träna i en timme så blir man negativ. Istället för att vara glad åt den timmen man fick tänker man på de där två man inte fick och så blir man stressad över det. Så är det något jag har lärt mig på de här 11 veckorna är det att effektivisera träningen till max, samt att vara jäkligt glad för den träning som blir av :-)

Men i alla fall, idag var målet att i bästa fall få till två timmar.

Resultatet? 1:35 på Thorax och 25 minuter styrka med egen kroppsvikt! Hur?

Jag tog skötbordet, ställde det bredvid Thorax Trainern och stod sen och pratade med Charlie oavbrutet i en och en halv timme. Så fort det blev tyst i mer än 15 sekunder började han gnälla men så länge jag höll låda log och skrattade han där på sitt Pingu-bord. Men ni kan ju tänka er hur det lät och såg ut :-) Speciellt under intervallerna som avslutade passet ;-) Pratandet var ju minst lika jobbigt som själva träningen..

Precis när jag var klar med Thorax-passet somnade Charlie och vips kunde jag träna styrka 25 minuter till :-)

Väset.
Bild från en av veckans långa, fina stakpass.

Efter cyklingen i förrgår tränade vi balans och spänst.
Det syns inte men jag står på en vinglig platt-grejj.

Och så en fin bild på världens finaste och underbaraste.
Mitt livs kärlek. Är så glad att jag har dig!

Tänk så mycket som hinner hända på 9 veckor. Både med mamma och bebis.

På bilden till vänster var Charlie runt 2 veckor gammal. Bilden till höger är tagen i Lördags, då blev Charlie 10 veckor. Det ser inte ens ut som samma bebis om ni frågar mig.

På bilden till vänster hade vi precis kommit hem från BB, det var runt en vecka efter att Charlie föddes. Då vägde jag runt 88KG (vägde 90,3 när vi kom in till förlossningen). Bilden till höger togs i förrgår, där väger jag runt 70KG. Det ser inte ens ut som samma mamma om ni frågar mig.

Fin träningsvecka.

Lika dålig som förra veckan var rent träningsmässigt, lika fantastiskt bra har den här veckan varit. Både sett till den fina träningen jag fått till och sett till det fantastiska vädret.

I Måndags gav jag mig ut på ett stakpass i solskenet. Förutom ett fall på cykelvägen där kommunen tyckt det var lämpligt att ta bort asfalten efter en nedförsbacke utan att märka ut platsen var det ett riktigt fint pass. Jag körde ut mot Gislaved, vidare ut mot speedwaybanan och fortsatte i några kilometer mot Nennesmo. Det var fruktansvärt varmt och kvavt men jag tycker ändå jag lyckades hålla nere pulsen bra. Jag känner mig ganska stark i stakningen, varför har jag ingen aning om. Jag tycker inte att jag borde vara såhär stark såhär tidigt med tanke på hur lite jag stakat det senaste halvåret, men tackar och tar emot för det :-)

Veckan fortsatte med ett terränglöppass på Tisdagen. Jag hade lite som drömmål att orka springa 1,5 timme A1, utan några egentliga förhoppningar om att klara det. Jag joggade väldigt väldigt sakta ut till elljusspåret och sprang sedan ut mot en mosse och vidare ut i den obanade terrängen. Jag trodde jag kunde skogen ganska bra, jag har trots allt sprungit omkring där sen jag var liten, men det senaste året har det kört omkring en massa skogsmaskiner och röjt träd, förstört gamla stigar, och vips så hade jag ingen aning om var jag var. Plötsligt sprang jag rakt ner i en stor mosse och i nästa stund kom jag in i en så tät skog att grenarna från träden rev upp benen på mig. Man kan inte påstå att jag höll någon vidare hög hastighet där ute i ingenmansland, men det blev ett fantastiskt fint pass utav det hela. I och med att man var tvungen att klättra över en stor sten, försöka ta sig igenom ett tätt snår eller liknande så fick man hela tiden små avbrott i löpningen som gjorde att pulsen aldrig blev för hög utan hela tiden höll sig på A1. De här mikropauserna från löpningen gjorde också att jag orkade hela passet och aldrig "löpte slut på migsjälv" eller kom upp i för hög puls. Tisdagslöpningen resultareade i 1:45 ute i skogen och två spagettiben när jag kom hem.
Konstigt att tänka på att jag för 3 veckor sedan knappt orkade springa 200 meter.

Charlie har varit ganska tvär den senaste tiden. Den lilla godingen som för det mesta är glad och ligger och skrattar när vi pratar med honom var sur, gnällig, skrikig. Det var inte förrän han började försöka peta sig i munnen som vi kom på att titta där. En tand. En jävla tand. Där har vi det alltså, upphovet till detta ständiga gnäll den senaste veckan. Vad skall en 10-veckors bebis med tänder till? Onödigt :-) Speciellt som vi inte kan göra något för att hjälpa den lilla stackarn. Vi har försökt hjälpa honom med att klia, både med våra egna fingrar och med diverse kylda bitringar, men han blir mest förbannad när vi försöker stoppa in saker i munnen på honom. I Onsdags var det en topp i tandgnället och träning var egentligen inte att tänka på. Vid 8 på kvällen somnade han äntligen efter att knappt ha sovit på hela dagen och sov 50 minuter. Jag lyckades spendera 49 av dem på en cykel. Ingen kan säga att jag inte gör allt för att få till träning i alla fall..

Igår, nationaldagen till ära, var planen att åka ut till Bolmen och efter frukost kom mamma och pappa och hämtade Charlie. Han somnade som en sten i bilen och jag följde efter dem på rullskidorna. Inte ett moln på himlen och inte alltför farligt varmt, kan man få det bättre på ett långpass?
Turen gick från Anderstorp, via Reftele och Ås till Bolmen. Det enda negativa med den rundan är den katastrofalt dåliga asfalten mellan Reftele och Ås. Den är så grov och trögrullad och ofta "förstör" den hela snitthastigheten på passet. Om man ligger kring fina 16-17 på normal asfalt sjunker hastigheten till 10-13. Man kan såklart komma upp i högre hastighet om man vill, men det medför ju att man måste trycka på och slita som ett djur och då faller ju poängen med A1-passet lite. Passet slutade på 2:40 och strax över 37KM.

På eftermiddagen åt vi finmiddag tillsammans med Oskar som kom på besök efter att han snittat 40km/h på Bolmen runt (150KM). Blir man imponerad eller blir man imponerad?
Det var roligt att träffa Oskar igen, höra lite om hur han tränat efter att ha tillfrisknat från mycoplasman och roligt att bolla ideér om hur man skall lägga upp träningen nu när det inte är rimligt att få till högmängdsmånader och dubbla pass i Juni-Juli.
Jag fick bla rådet att hålla nere pulsen extra mycket under en del distanspass, nästan under A1-nivå, samt fortsätta att inte stressa med att få till dubbla pass utan lägga allt fokus på att få till ett riktigt bra pass om dagen istället. Vi pratade även en del Thorax Trainer och jag fick tips på fina intervaller där man, citat: "Blir så jävla slut ÖVERALLT i HELA kroppen". Fick även tips på bra och tuffa pass som ger mycket men som inte tar mer än 20-45minuter. Perfekt en sånn dag som igår när Charlie knappt sover alltså :-) Utöver det fick jag inspiration och pepp, något som välkomnas extra varmt i nuläget.

Just nu sitter jag ute på bryggan i Bolmen, framför en spegelblank sjö och en molnfri himmel. Charlie sover och snart skall jag ut på ett nytt stakpass med impulser på rullskidorna. I eftermiddag skall jag och lillasyster styrketräna tillsammans. Och kanske åka vattenskidor?
Den fina träningsveckan fortsätter :-)