55 träningstimmar i Augusti.

Så har även Augusti passerat och det här känns som en månad där träningen lossnat en aning. Jag har bla gått från att inte orka hålla uppe kroppen i chins/dips-ställningen till att klara 12 riktiga dips (tror jag, experten var inte hemma och kunde därför inte kontrollera men av det jag lyckades filma såg de i alla fall ordentliga ut) och 1,5 breda chins...  Man får vara glad för det lilla ;-)

Jag har också kunnat köra de första ordentliga stakintervallspassen sen förlossningen. Löpningen har också gått framåt, även om jag sällan är ute på längre rundor än 1,5 timme med tanke på att mina knän inte håller så bra för asfaltslöpning. Ser fram emot att Tomas kommer vara hemma lite mer framöver så jag kan få komma ut i skogen igen. Jag har försökt ta med Charioten ut på elljusspåret men lillchefen har totalvägrat eftersom det guppar så mycket.

Den här veckan har fokus legat på rullskidor. I Tisdags lånade Charlies mormor honom och tog med honom ut på en promenad medan jag körde stakintervaller på tvåor. 10min x3 är mitt nya favoritpass. På eftermiddagen åkte vi till Vetlanda för att titta på när Tomas körde mot Västervik.

I Onsdags skulle Charlie få sitt 5månadersvaccin så egentligen hade jag inga förväntningar om att få till någon träning den dagen men det gick faktiskt över all förväntan. Vi var ute och joggade en timme med Chariot'en efter vaccineringen och sen tog vi det lugnt hemma i huset fram tills kvällen när Tomas kom hem. Då åkte hela familjen upp till mina föräldrars hus där vi skulle ha rullskidträff med tjejerna som går på AOK's skidträningar på vintern.

Charlie vs rullskidor 1-0

Efter att ha rullat omkring lite på parkeringen och pratat lite rullskidteknik åkte vi tillbaka till huset och åt hamburgare som pappa grillade. Sen gav jag mig ut på ett fantastiskt fint stakpass till och från Kulltorp. Kulltorpsvägen är väldigt kuperad och sen de bytte asfalt har det blivit en av mina favoritrundor, just eftersom man kan få så mycket stakning i motlut. Efter stakfesten åkte jag hem till mina föräldrar där Charlie och Tomas befann sig, duschade och blev bjuden på norska kardemummavåfflor av min fina mamma.

Tomas skulle åka vidare till flygplatsen på Torsdag morgon vid halv nio så för att försäkra mig om att få till ett träningspass på rullskidor den dagen gick jag upp strax innan 5, åt en snabb frukost och gav mig sen ut på ett kort distanspass på 1:30. Det var över ett år sen jag kom hem från dagens första träningspass innan klockan halv 8 på morgonen, men förhoppningsvis får jag snart göra det igen. Jag älskar att gå upp tidigt och träna i den friska höstluften! Resten av Torsdagen spenderade jag med att leka med Charlie, storhandla (man kan använda Chariot-vagnen till väldigt mycket har jag märkt) innan jag tog med mig C ut till utegymmet för ett styrkepass framåt kvällen.

I Fredags var det dags för SM i speedway i Vetlanda, tillika vilodag, och idag har jag bara tagit en långpromenad med Charlie i det fina vädret. Med tanke på att det vankas rullskidtävling (PÅ TÄVLINGSHJUL!) i morgon känns det inte direkt fel att hålla igen lite på krafterna.

Det skall bli spännande att tävla i morgon, spännande och väldigt läskigt. Tävlingsarrangörerna har utlovat lättåkt bana utan varken tvära svängar eller branta utförskörningar så jag hoppas att de håller det dem lovat.

Jag har inga större mål inför morgondagen. Jag kommer köra på så gott det går, sen får vi se hur långt det håller. Som det ser ut nu är det tre andra anmälda i D21 och om de kommer till start är mitt mål att inte komma sist. Pallen hade varit trevligt men det får väl mer ses som något drömmål. Jag fick ett trevligt meddelande av Sandra Hansson på Instagram i morse och om hon kommer till start är målet att inte hamna mer än 37 minuter efter henne (som jag var i Alliansloppet förra helgen). Sen kan man ju lägga till de ständigt återkommande målen: inte krascha, inte ramla, inte bryta kroppsdel/stav, inte dö osv ;-)

Angående Chariot CX1.

Det har varit många som googlat på saker om Chariot-vagnen och hamnat här i det sista, så jag tänkte bara skriva ett litet kort inlägg om det som ni googlat på ifall det skulle komma hit andra med liknande frågot i framtiden;

Jag upplever Chariot-vagnen som helt fantastisk. Charlie sover jättegärna i den, och han sover bra. Det faktum att han kan "sitta" upp i hängmattan är guld värt, speciellt eftersom han ännu är för liten för att använda sittdelen till sin andra vagn men samtidigt är så nyfiken att han inte kan ligga i liggdelen längre.

Vi började använda hängmattan när han var runt 4 månader, men det var bara för att vi inte fick till monteringen av hängmattan förrän då. Hade vi monterat ihop den tidigare hade vi helt klart använt den mycket tidigare, säkerligen från då vi köpte den (när Charlie var 2 månader).

Vi kommer köpa den andra insatsen till vagnen när Charlie kan sätta sig upp själv, för då är hans rygg klar för den belastning det innebär att sitta själv.

Alliansloppet 2013

Det var några dagar sedan nu, jag har haft fullt upp sen loppet och inte hunnit skriva något förrän idag, men i lördags blev det dubbelpremiär för min del. Första rullskidtävlingen någonsin och första tävlingen sen förlossningen  :-)

Jag laddade upp inför tävlingen med stakintervaller (och en blodig krasch) på Torsdagen och spenderade sen Fredagen med att mysa med Charlie hemma på soffan framför One Tree Hill.

Har inte direkt något emot vilodagar numera.

På Lördagen gick jag upp strax innan 7, packade ihop alla saker, åt frukost, väckte Charlie, gav honom mat, lekte med honom så han skulle bli trött och sen kom pappa och plockade upp oss. Jag hade förberett matlådor till mig och pappa som jag skulle äta i bilen upp och som pappa skulle äta under loppet när Charlie skulle sova.

Allt var väldigt välplanerat och kändes bra, speciellt eftersom Charlie alltid brukar somna i bilen och sova ganska långa perioder. Men, såklart, så gick det inte riktigt som planerat just i Lördags bara för att det var tävling.

I Borås vaknade Charlie och skulle då rakt inte sitta i någon bil längre. En kort stund funkade det helt okej att avleda honom och underhålla honom med annat (sång, babblarna, mat, leksaker etc) men tillslut blev han så arg att han började gallskrika och vi fick stanna och ta upp honom ur sätet. Vi som hade ganska god marginal till starten skulle gå började nu få ganska ont om tid. Och den där matlådan jag skulle äta i bilen medan Charlie sov - behöver jag säga att den blev näst intill orörd?

Bild från min korta uppvärmning.

När vi kom fram till Trollhättan somnade Charlie lagom till vi skulle ta ut honom ut bilen (perfekt timing alltså) och nattandet började om på nytt. Med huvudvärk deluxe och småhungrig kropp ställde jag mig i kön till skidkontrollen så fort vi kom fram till startområdet. Efter att jag fått skidorna okej'ade fortsatte vi till nummerlappsuthämtningen innan jag började värma upp lite smått.

45 minuter innan starten skulle gå gick jag bort till fållorna för att vara med när de öppnades och förhoppningsvis få en bra plats i led 4 - som jag så väldigt generöst blivit tilldelad pga min tid i Vasan/TjejVasan 2012 (trots att jag försäkrade Örjan som skötte min anmälning om att jag inte är i närheten av någon sub 5timmarsform). Men tusen tack för att jag blev framflyttad till ett led med lite färre folk, ni som jobbar med seedningen i Alliansloppet! Guld värt! Det var extra skönt med tanke på att det var den första rullskidtävlingen och att ha startat mitt i led 5 med hundra andra hade nog kunnat gå illa för mig - men framförallt för alla andra.

Efter att ha lagt ut skidorna joggade jag tillbaka till pappa och Charlie och medan alla andra skidåkare sprang eller stakade omkring för att värma upp kroppen lite extra låg jag på gräset och pussade min lilla bebis hejdå.

När starten gick upptäckte jag ganska snart att jag gjort ett omedvetet men jäkligt smart val i min placering av skidorna i starten. Jag la dem längst ut till höger mot broräcket, vilket gjorde att jag bara behövde hålla koll på skidåkare som kom till vänster om mig istället för att hålla koll åt båda sidorna.

Starten. Jag syns vänster i bilden vid 2:20 ungefär.

Min andra upptäckt blev att den där första backen som alla pratade om var en ganska kort och behaglig backe. Jag upplevde den aldrig som speciellt jobbig (kanske just för att den var så kort) varken på första, andra eller tredje varvet. Min tredje upptäckt blev att all löpning i det sista nog gett en hel del ändå, för det var just uppför som jag plockade och körde om flest folk.

Det tog några kilometer innan det sprack upp lite och fram tills dess ville jag mest stanna intill kanten och skita i alltihop. Det var obehagligt att inte veta vad som skulle komma bakom nästa krön, att inte veta om man skulle behöva bromsa eller om det skulle komma någon och köra på mig. Vi låg sjukt tätt i de första utförskörningarna och marginalerna var verkligen mikroskopiska.

Men så fort folkhavet började tunnas ut blev det både lättare och roligare. Jag höll förvånansvärt hög snitthastighet och allt kändes bra. Det enda som var riktigt jobbigt var att jag inte alls hade koll på banan vilket ledde till en hel del dumma beslut som kostade mig mycket tid. Bland annat bromsade jag helt i onödan i nästan alla utförskörningar. Speciellt där skyltar med texten "Slow down" var uppsatta eftersom jag då förväntade mig någon skarp kurva eller liknande. Efter första varvet insåg jag att jag egentligen inte hade behövt bromsa en enda gång.

Det andra varvet var det absolut tyngsta. Jag började få lite dalar då och då och fick bita ihop för att inte falla igenom helt. Där märker jag en tydlig förändring i mitt tränande sen förlossningen. Förlossningen gjorde så utomkroppsligt jävla helvetesont och det finns ingenting någonsin i träningsväg som gör eller kommer göra så ont, vilket har lett till att jag blivit mycket bättre, speciellt under intervaller, att ta ut mig helt. Uppenbarligen hjälper det mig också på tävling för jag känner att jag kan slita mig igenom dalarna på ett helt annat sätt än vad jag gjorde tidigare. Att få en dipp under alliansloppet var ju som rena solsemestern om man jämför med hur det är att ligga och föda barn i 17 timmar.

Jag hade väntat mig att kroppen skulle hålla någorlunda bra i en timme och det förvånade mig att jag inte var helt totaltslut när klockan passerade 1,5. Det dröjde faktiskt hela 1:50 innan den där absoluta tröttheten och orkeslösheten kom in i kroppen. Men när den kom så kom det rejält. Benen gjorde ont, latsmuskeln fick kramp, kroppen producerade slem som jag inte kunde spotta ut för att kroppen hade för lite vätska så det blev hängande i mungiporna. Jag orkade inte titta framåt utan borrade ner blicken i asfalten medan jag matade på med stakningen så gott det gick.

Så plötsligt kom den där långa utförskörningen efter en mil in på banan och det var som att kroppen kom på att det är ju nu den är som bäst. På slutet, när man egentligen inte orkar mer, det är ju då min kropp brukar orka. Och vips så började jag passera åkare igen. Hängde av den ena efter den andra ända fram tills jag gick i mål.

Det var en häftig känsla att gå i mål, det kändes väldigt stort på nått vis även om varken tid eller placering är något att skryta med inför framtida barnbarn. Men det var ju inte riktigt tid och placering som var det viktiga heller.

Så jag är faktiskt väldigt nöjd under omständigheterna. Så fort jag tänker på vilken form jag var i sommaren 2012 så känner jag att det är ganska dåligt att åka Alliansloppet på 2:32, men så fort jag påminner migsjälv om resan jag gjort blir jag väldigt nöjd. Och väldigt stolt.

Det bästa med att komma i mål: Charlie.

Saker jag är nöjd med under Alliansloppet 2013:
- Att kroppen höll någorlunda så länge som den gjorde.
- Min placering av rullskidorna i starten.
- Att jag tog mig i mål.
- Att jag inte ramlade/kraschade.

Saker jag tänker göra annorlunda till Alliansloppet 2014:
- Om det blir lika varmt - ta med mig vatten eller ha med mig folk som hjälper mig med dricka. Jag hade inte med mig något alls, varken vatten eller gel, och det var ju helt idiotiskt egentligen.
- Inte bromsa.

Loppet i siffror.
Tid: 2:32:51
Distans: 47,6KM
Snitthastighet: 18,68KM/H
Placering i D21: 26/33
Tid bakom segrarinnan: 37 min 12 sek

Tack pappa för att du som vanligt var snäll och följde med, och för att du tog bilder och passade Charlie under loppet.

Tack Trollhättan för Alliansloppet 2013! Och för egoboosten!
Vi ses helt klart igen nästa sommar.

Löparvecka och husköp .

När jag var gravid var löpning den träningsformen jag saknade allra mest, mycket beroende på att det var något som jag absolut inte kunde göra i över ett halvår. Jag insåg nog inte hur mycket jag gillade löpningen förrän jag inte kunde utöva det. Jag satt och tänkte på löpning varje dag där hemma i soffan när det började närma sig slutet. Ofta började jag gråta i samband med det. Mitt vänsterben höll inte ens för en kort promenad till ICA, hur skulle det någonsin hålla för löpning igen? Det var mycket tårar och mycket sorg där i November-Mars. Tack min fantastiska kropp för att du självläkt så bra så att jag nu kan springa upp emot 2 timmar nu igen.

Att jag saknat löpningen är något som verkligen synts i träningsdagboken sen vi monterade klart Chariot'en. Under veckan som gått har 10 av 14 träningstimmar varit just löptimmar.

Det började i Måndags. Tomas var hemma och istället för att jag skulle sticka ut och träna själv tog jag med mig både sambo och bebis på en joggingtur ut på grusvägssystemet vid Sporda. Efter en timme kom vi fram till en backe jag intervall-spanat på ett tag. Charlie vaknade ungefär lagom till det så Tomas tog med honom längst upp i backen och medan de satt där och samtalade med varandra så roade jag mig med backintervaller. Måste säga att det var en fantastisk morot att ha dem på toppen av backen! Precis när det blev som jobbigast så fick man syn på dem och tryckte på ännu lite mer.

Jag är ganska försiktig med just löpintervaller men måste säga att det kändes över förväntan när man gjorde dem just i backe. Backen var strax över 200 meter lång och jag sprang upp 10 gånger. Inte direkt något jätteintervallpass men det får räcka såhär i intervalluppstarten. Jag vill inte dra på för mycket och sabba benet igen.

Efter passet gjorde vi oss iordning innan vi begav oss mot Vetlanda där vi var bjudna på middag hos Charlies farbror Tobias och faster Emilia. Efter en rundtur i deras nya fina hus blev vi bjudna på världens godaste grillmat med cheesecake och egenplockade hallon till efterrätt. Hur jäkla gott som helst. Undertecknad lyckades pressa i sig typ halva tårtan. Just att äta tillräckligt har - och kommer - aldrig bli ett problem för mig.

Charlie och kusinen i magen :-)

På Tisdagen gick jag till Friskis i Vetlanda och gottade mig i det faktum att kylskåpet var fullt med mjölk (typ 1 liter) och att jag skulle kunna vara borta 3 timmar utan några som helst problem.

Jag började passet på löpbandet. Lugn löpning på 10km/h första 20 minutrarna, sen ökade jag och låg på A3 (14km/h) i 7 minuter innan jag maxade ur och låg på A3+ (16km/h) i tre minuter.
Därefter började en överkroppsfest utan dess like. Jag skulle gärna berätta om allt jag gjorde, men kommer inte ens ihåg hälften av alla övningar. I 1 timme och 20 minuter (effektiv tid) gick jag mellan de fria vikterna och maskinerna och plöjde igenom muskelgrupp efter muskelgrupp. Väldigt mycket mage och triceps, för det är där jag känner att jag ligger mest efter. I slutet på passet maxade jag ur triceps på 31,5KG i armsträck. Hade varit roligt att se vad det varit om jag testat i början på passet när muskeln inte var stendöd men det får bli nästa gång.

Väl hemma igen slängde jag i mig lite mat innan Tomas körde upp mig och Charlie till Emilia. Tomas fortsatte sen till speedwaybanan för att förbereda sig för match mot Hammarby medan jag, Charlie och Emilia åkte på husvisning. Efter att ha blivit totalt nerkärad i den fina villan med den gigantiska trädgården åkte vi vidare till motorstadion och hejade fram Vetlanda.

Charlie på speedway

I Onsdags vaknade Charlie extra tidigt och på något mirakulöst sätt hade vi båda både ätit, sprungit i 1,5 timme, duschat/badat, ätit igen och gjort oss klara till föräldraträff i Gislaved innan klockan 12. Efter träffen med de andra föräldrarna och bebisarna gav jag mig ut på löptur nummer 2 för dagen. Jag joggade ut till elljusspåret, gick en kort bit ut på en skogsväg som precis blivit täckt med grov makadam för att inte väcka Charlie och ställde honom sen i botten på Geirosabacken. Jag vet inte riktigt hur mycket det stiger, men den är riktigt brant. Sen fick jag en kvart med A3 ungefär, genom att springa upp med stavar och springa ner. Lite lägre A3 på väg ner, men fortfarande A3.

Charlie sov - mamman intervalltränade

På Torsdagen var tanken att jag skulle ta det lite lugnare och bara jogga/powerwalka en kort stund med Charlie för att han skulle somna och sen ställa honom i vårt utegym medan jag styrketränade, men väl i vagnen var Charlie mycket mer intresserad av att titta på bilar och träd än att sova. Det slutade med att jag gick/joggade i strax över två timmar innan han äntligen somnade och sen styrketränade i 25 minuter. Mitt under styrkepasset fick jag plötsligt ett sms från mäklaren till huset jag och Emilia varit och tittat på under Tisdagen. Plötsligt, sådär mitt i ett träningspass, så blev jag och Tomas husägare.

Tidigt på Fredagsmorgonen lämnade vi Bolmen och strax innan 10 stannade bilen i Vetlanda. Utanför huset som vi flyttar till i November. Efter ännu en titt och en kaffe åkte vi sen vidare till banken för att skriva på papprena.

Det att flytta från Anderstorp känns både fantastiskt och hemskt på samma gång för mig. Det känns helt underbart att vi hittat ett så fint hus och det skall bli väldigt roligt med nått nytt, samtidigt som jag känner mig livrädd inför det här nya. Att byta jobb, att bedriva satsningen med en helt annan stad som bas. Långt bort (eller ja, 1,5 timme) från mina fina föräldrar, min bror och min syster som jag annars brukar träffa nästan varje dag. Som alltid brukar hjälpa mig med Charlie, komma med mat när de vet att jag är helt slut eller spontant kommer och hjälper mig klippa gräset om de anar att jag har mycket att göra. Vi är oerhört tighta i vår familj och det känns jobbigt och ledsamt att lämna det. Jag försöker påminna migsjälv om att det inte är till månen jag skall flytta, jag kommer ju åka hem ganska ofta. Men just det där vardagliga; att åka hem till varandra lite sådär spontant och bara umgås, fika, hjälpa, prata - det kommer jag sakna så mycket.

Vad jag däremot ser fram emot är att ha nära till Nässjö rullskidbana, nära till Pölder Sport, nära till fler konstsnöspår på vintern (Eksjö, Nässjö, Landsbro), nära till ett fräscht gym med bra öppettider som även har ledarledda intervall/distanslöppass och såklart - att bo och leva i det fina huset med min fina familj. Det skall också bli väldigt roligt att ha så nära till Emilia och Tobias, speciellt nu när Charlie skall få en kusin ungefär samtidigt som vi flyttar till Vetlanda.

Igår, Lördag, sprang jag veckans 4e distanspass, och idag avslutade jag en fin träningsvecka med ett riktigt stakpass - tillika veckans första och enda (!) rullskidpass. Jag körde först en uppvärmning till Slättö på ungefär 45 minuter innan jag fortsatte på vägen mot Forsheda. Den visade sig vara perfekt för långa stakintervaller. Där är lite halvdålig asfalt som gör det lite trögare, där är inte mycket trafik och vägen är ganska flack. Lite som Vasaloppsspåret från Eldris och in till Mora.

Jag hade som mål att klara 3x10minuter och i bästa fall 4x10. 

1:15 senare stod jag med ett intervallfacit på 3x10min och 1x15min! :-) Kroppen var såklart trött men i övrigt fin vilket jag tolkar som att jag inte direkt behöver hålla igen intervallträningen på rullskidor längre. Skönt! Och det var verkligen kul att få flyga fram på rull igen. På första intervallen snittade jag runt 24-25km/h. Det var inte direkt igår.

Totalt landade veckan på 14 timmar.

A1-träning: 9 timmar 50 minuter.

A2-träning: Ingen medveten A2-träning.

A3/A3+-träning: 1 timme och 10 minuter

Styrketräning: 2 timmar

Förra veckan: 12 träningstimmar på 4 dagar och ingen tävlingspremiär på rullskidor.

Förra veckan blev det inte riktigt lika mycket träning som jag hoppats på mätt i antal timmar, men med 3 (!) vilodagar varav 2 ofrivilliga får jag nog vara nöjd med mina 12 träningstimmar. Och eftersom jag nu är riktigt utvilad finns det ju hopp om desto fler timmar denna vecka :-)

På Tisdagen blev det bara ett kortare löppass med 5 minuter A3 som avslutning innan bilen gick vidare mot Målilla. Tycker fortfarande inte vänster ljumske håller för någon längre intervalltid så jag får nog fortsätta med de här enstaka A3-perioderna på 5-10 minuter i slutet av längre löppass ett tag till.
Vi kom fram många timmar innan matchen började och kunde i lugn och ro äta tomatpaj i ett grönområde utanför depån :-) Lite senare mötte jag och Charlie upp Natalie och Travis (nästan 2 år) och jag vet jag sagt det förut men jag ser så mycket fram emot att Charlie skall bli äldre.

Babblarna på iPhonen när speedway blev tråkigt.

Familjegos och tomatpaj innan matchen i Målilla

I Onsdags blev det en extra tidig uppstigning (vilket säger en del med tanke på att en normal uppstigning är runt 06). Jag, Charlie och pappa skulle nämligen besöka Pölder Sport i Nässjö för en liten lägesrapport och för att fixa tävlingshjul/byta bindningar på ett par rullskidor. Det var som alltid väldigt roligt att besöka butiken, prata om den kommande säsongen och stämma av läget.

Däremot rekommenderar jag inte att ta med små barn på sponsormöte. Jag har verkligen aldrig varit så mentalt slut tidigare i hela mitt liv som jag var när vi kom hem från Nässjö. Inte ens under Charlies första två månader i livet som jag sov 3-4 timmar/natt var jag så slut i huvudet som jag var i Onsdags. Att under 3-4 timmar ha dubbelt fokus, dels på mötet i sig; Att svara på frågor, lyssna på vad vi bestämde, ta in all information och ställa frågor - men samtidigt ha fullt fokus på Charlie. Tillgodose hans behov och läsa av alla hans signaler för att hålla honom nöjd. Jag behöver kanske inte säga att jag skippade det planerade långpasset den eftermiddagen?

Björn byter bindningar på rullksidorna

Charlie leker i fikarummet

På Torsdagen tycker jag dock jag kompenserade Onsdagens träningsbrist ganska bra. Jag gav mig ut strax innan lunch och sprang i 1:50 på grusvägar i skogen, sprang hem och åt/vilade ett par timmar och sprang sedan i en timme till. Eftersom jag hade en längre paus efter 1:50 kan man väl inte direkt kalla det ett 3timmarspass med löpning, men samtidigt var vilan mellan passen så kort så man hann ju aldrig riktigt återhämta sig. Tröttheten man kände efter passen var alltså mer att lika vid tröttheten efter ett 3timmarpass än tröttheten efter två skilda pass.
Något annat som var positivt var att jag för första gången kunde springa utan att behöva ta små powerwalk-pauser för att pulsen skenar iväg. Pulsen höll sig på A1-hela tiden och enda gångerna jag gick var när jag kom till ett par riktigt branta backar.

Eftersom planen var att köra Jönköping Open Rollserski på Lördagen ville jag inte träna på alltför hårt på Fredagen. Det kändes därför som en perfekt dag att testa på Chariot'en med Charlie eftersom min pappa, till trots för världens sämsta instruktionsbok, lyckats installera infant sling i den. Tack pappa! :-)
Det tog inte lång tid på vår joggingtur/powerwalk innan vi förstod att Charioten var bland de bättre köpen i kategorin bebissaker.  Eftersom Charlie alltid varit väldigt nyfiken har han aldrig trivts i liggdelen i den andra vagnen. Vi har alltid haft våra föraningar om varför, nämligen att han vill se vad som händer runtomkring sig. Men eftersom man inte skall använda sittdelen till normala vagnar förrän bebisen kan sätta sig upp av egen maskin har vi aldrig riktigt kunnat ta långa, härliga löpturer eller långpromenader med vagn. Anledningen till att man inte skall använda sittdelen tidigare är att bebisars ryggar inte är redo för den belastningen det innebär att sitta innan de själva sätter sig upp.
Av snudd på 60 powerwalks under April-Juli var det väl sisådär 2 som kunde genomföras utan en massa stopp för att Charlie blev arg över det faktum att han inte såg vad som hände utanför vagnen. Men med Charioten är de här problemen som bortblåsta, eftersom Chariot Carriers har hittat ett sätt för små bebisar att se omgivningen/"sitta" utan att det är skadligt för ryggen.

På Lördagen var alltså dagen då jag skulle göra tävlingspremiär på rullskidor i Jönköping. Men som många av er redan uppmärksammat står det DNS efter mitt namn i resultatlistan.
Jag, Tomas, Charlie och pappa kom till Jönköping ett par timmar innan start. Vi gick bort till tältet där man hämtade ut nummerlappar, la ifrån oss skidor/stavar, pratade med Martin som coachar Ski Team Syd samt var tävlingsledare för loppet och gick sedan längs med hela banan för att se hur den såg ut och därför ha ett hum om eventuella hinder. Speciellt den beryktade kullerstenspassagen.
När vi sen kom tillbaka till starten knäppte jag på mig skidorna och testkörde. Och kände verkligen inte att jag hade kontroll alls. Jag kände inte att jag hanterade farten bra och jag kände inte att jag var så tekniskt kunnig som jag skulle behöva vara för att ta de skarpa och lite hala kurvorna. Hade det hela gällt att bara köra som träning hade det inte varit några problem, men att tävla? När det dessutom fanns en massa andra åkare att hålla koll på? Jag kände mig rent ut sagt livrädd inför den tanken, och nästan hundra på att om jag startade så skulle jag krascha. Kanske in i någon annan och därigenom förstöra för en annan tävlande. Så efter mycket funderande beslutade jag mig för att inte starta, vilket såhär i efterhand känns helt rätt. Jag är nästan alltid nervös före start, men det är alltid för att jag undrar hur det skall gå rent resultatmässigt. Jag har aldrig varit nervös på det här livrädda sättet som jag var i lördags. Jag behöver mer tävlingsrutin och mer rutin på tävlingshjul innan jag kör just ett stadslopp som är så tekniskt krävande.
Besvikna åkte vi därför hem och eftersom jag inte tränat tidigare på Lördagen blev även det en ofrivillig vilodag.

Igår försäkrade jag och Tomas oss om att Charlies kärlek till Chariot'en inte var en tillfällighet genom att powerwalka/jogga. Charlie sov under 2 av dem och satt nyfiken och tittade sig omkring under den sista timmen. Tomas som i princip aldrig tidigare kört ett riktigt långpass fick slita lite under sista timmen. Då agerade jag motivation genom att komma med den ena målbilden efter den andra. Tomas starka vilja segrade och det var två vrålhungriga föräldrar som kom hem efter 3 timmar. Efter lite mat stack vi ut på bryggan och körde styrketräning med egen kroppsvikt. Jag hade sett den här videon tidigare på dagen och kände mig minst sagt lite inspirerad. Tomas stod som ledare för passet och man kan väl säga som så att det märktes vem av oss som är före detta gymnast.. Medan jag slet som ett djur låg Tomas avslappnat och försökte prata med mig (?!) under övningarna ;-)

Den här veckan hoppas jag som sagt på fler timmar och mer styrketräning. Jag har haft stort fokus på att gå ner i vikt de senaste månaderna (konditionsträning) och inte haft lika stort fokus på styrketräningen vilket jag nu känner att det är dags att ta tag i lite mer. Jag har fortfarande strax över 5KG att gå ner men känner inte att jag måste gå ner det just nu. Det fungerar bra att träna med den vikt jag har nu (runt 66KG) och jag är helt övertygad om att jag kommer gå ner det här sista fram tills säsongen börjar utan att behöva anstränga mig nått vidare.

Mitten av juni till vänster och bild från gårdagen till höger.
Sammanlagt har jag gått ner runt 27KG (Gick upp 31-31KG under graviditeten)

Svar på frågor .

Fråga
Hur ser du på den stress som många nyblivna mammor upplever att komma i form och få tillbaka sin gamla kropp efter förlossningen? Känner du av den? Tycker du inte att du medverkar till den lite genom att driva den här bloggen?

Svar

Jag förstår absolut hur du tänker, och jag skulle tycka det var väldigt tråkigt om någon känner att pressen på att komma i form/gå ner i vikt efter avslutad graviditet ökar genom att besöka min blogg. Jag försöker göra så gott jag kan för att inte medverka till detta, genom att bland annat poängtera gång på gång att jag lyssnar på min kropp varje dag och gör det kroppen okej'ar. Men "tyvärr" måste jag ju ändå blogga om min träning, och min viktnedgång. Ur ekonomisk synpunkt är det ganska viktigt för mig att sponsorer får reda på vad jag sysslar med och får kontinuerliga uppdateringar om hur läget är.
Jag vill också poängtera att om jag "bara" hade varit en glad Vasaloppsmotionär så hade jag självklart aldrig lämnat ifrån mig Charlie för att träna varje dag. Jag gör det jag gör för att jag hoppas på att få en framtida karriär inom längdskidåkningen och hade det inte varit för den drömmen kan jag lova att jag bara hade varit hemma och myst med Charlie dag ut och dag in.

Jag själv kände nog aldrig av någon press eller stress när det kommer till att få tillbaka min gamla kropp, vilket till stor del kanske beror på att jag var ganska säker på att just det här med att gå ner i vikt inte skulle bli något problem. Däremot slet jag väldigt mycket med oro. Bla kring att inte bli av med min foglossning, något jag också skrivit mycket om i bloggen. För mig var stressen den oron orsakade den allra värsta. Den första månaden efter förlossningen kunde jag inte gå till BVC i Anderstorp (ca 300 meter från där vi bor) och det skrämde och stressade mig ganska mycket. Jag var väldigt rädd för att foglossningen aldrig skulle bli bättre och att jag skulle tvingas lägga skidorna på hyllan.

Jag tror att alla mammor som vill hade mått bra av några träningstillfällen i veckan utan sin bebis, men hoppas verkligen att ingen känner någon press eller stress kring att få platt mage och bli av med alla mammakilon. Det tar tid för kroppen att återhämta sig medan allt går i 120 när det kommer till den lilla. Om vi tar Charlie som exempel så hade han storlek 50 när han föddes och idag började vi med storlek 74. Njut av era små istället för att stressa för att komma i era gamla jeans. Det hade jag gjort i alla fall.

Fråga

Hej! Jag följer både din och Maria Rydqvists blogg och läste för någon dag sedan att hon tränar 4-5 timmar per dag. Jag är lite nyfiken på hur mycket du tränar nu? I övrigt tack för att du inspirerar mig att prioritera träning trots att man inte orkar alltid!

Svar

Tack :-)

Hur mycket jag tränar på en dag beror vädigt mycket på hur det ser ut med barnvakt - ergo: vad min mamma/pappa/syster har för sig. Allt mellan 2 till 4 timmar per dag kan man väl säga. 2 timmar/träningsdag är väl lite minimum för min del.
Jag läste också det där inlägget hos Maria och är jätteimpad av hennes ork och hur de får ihop det :-) Men eftersom våra liv ser helt olika ut så blir det inte riktigt rätt att jämföra heller. Bla har jag en sambo som kan vara borta i 2-3veckor i sträck för att sen vara hemma i en dag - och sen åka bort lika länge igen. Det försvårar såklart träningsmöjligheterna just nu. Hade han kommit hem varje dag vid 4-5 så hade möjligheterna till dubbla pass sett helt annorlunda ut såklart. 

FrågaHur mycket har du tränat sen Charlie föddes? Hur många timmar i månaden?

Svar

Charlie föddes 30 Mars. 

I April tränade jag 14 timmar, i Maj tränade jag 30 timmar, i Juni tränade jag 45 timmar, i Juli tränade jag 57 timmar och än så länge har jag tränat 13 timmar i Augusti. 

Eftersom amningen tar en del tid (ni ska bara veta hur mycket det tar på en att helamma en klump på 8,5KG) samt att jag måste ha barnvakt för att träna så känns det inte möjligt att träna mer än 60 timmar i månaden just nu. Är evigt tacksam gentemot mina föräldrar som hjälper mig. 95% av alla de där timmarna är helt och hållet deras förtjänst.

Fråga

Kommer du vara med i nått team till vintern?

Svar

Inte som det ut just nu. Jag har pratat med olika team men det har stannat vid det. I grund och botten tror jag det har att göra med att ingen riktigt vågar satsa på mig nu. De flesta anser nog att jag är lite för mycket av ett osäkert kort i och med att jag varit gravid/fått barn.

Frågestund & hastighetsytterligheter .

I det senaste har jag fått diverse frågor under lite äldre inlägg, mestadels om hur det fungerar med träningen och mammalivet. Så nu tänkte jag köra en liten frågestund här där ni kan ställa frågor fram tills på Torsdag. Då sätter jag mig ner och svarar på alltihop i ett inlägg. Ni som ställt frågor de senaste dagarna behöver inte skriva igen, jag ta med era frågor på Torsdag också :-)

De senaste två dagarna har jag kört två fantastiska roliga pass, men sett till kilometerhastigheterna har det verkligen vara rena ytterligheter. 

I förrgår var Maith, vår granne här ute i  Bolmen, snäll nog att låna ut sin havskajak som hon fick när hon fyllde år till mig. Så medan mamma/mormor och Charlie satt och hade det mysigt på Mats och Maiths altan så paddlade jag omkring i sjön. I början var det riktigt ostabilt och jag spände mig väldigt mycket. När det körde båtar nära mig fick jag snudd på panik över hur jag skulle bemästra svallvågorna. Men allteftersom gick det lättare och efter någon timme var vågorna inget problem och hastigheten steg sakta men säkert från 4km/h till 7km/h. 2 timmar och 40 minuter (snitthastighet på 5,5km/h) senare drog jag och Maith upp kajaken på land igen. Jag vet vad jag måste investera i till nästa sommar :-) Pulsen var inte hög under passet men musklerna i bålen fick sig en rejäl genomkörare.

Charlie leker och jag paddlar i bakgrunden.

Igår var Pontus snäll nog att låna ut sina tävlingshjul till mig eftersom jag ännu inte har fått några egna och jag bestämde mig för att köra ett distanspass till Gnosjö t/r så många gånger jag skulle hinna med på 2 timmar. Och herregud vad det gick. Första timmen snittade jag utan någon större ansträngning på 24km/h. Efter ett tag kom dock min låga maxstyrka ikapp mig, musklerna tröttnade lite och hastigheterna låg då runt 20-22km/h. Sista 7kilometrarna från Gnosjö och hem blev jag sugen på att maxa ur kroppen och låg då på A3puls i strax över 15 minuter. Totalt blev passet strax över 2timmar/45KM långt (21,82km/h i snitt).

Idag väntar en liten löptur innan jag och Charlie packar picknick-korgen för att åka till Målilla och titta på Tomas :-) För er som vill se matchen men inte hasa er ut mitt i skogen så sänds den på C More Extreme med start kl 19. Varken jag eller Charlie har sett Tomas på över 2 veckor så vi ser minst sagt fram emot att åka dit.

Som kompensation för dålig uppdatering de senaste veckorna ger jag er nu en mindre uppsats om vad jag haft för mig sedan jag skrev sist.

Nu var det ett bra tag sedan jag uppdaterade här, tyvärr (har ni hört den förr, eller?)
Men man får nog säga att jag i alla fall haft giltig internetfrånvaro för i alla fall en av veckorna. Förra veckan spenderade jag nämligen med att träna på hög höjd i Norge :-)

Men jag får väl försöka börja där vi skiljdes åt sist.
Veckan för två veckor sedan hade jag en riktigt fin träningsvecka. Tomas var bortrest så jag och Charlie spenderade våra dagar ute vid Bolmen för att kunna få lite mer hjälp.
Veckan (alltså 15-21 Juli) innehöll följande:
- Två distanspass (klassiskt) på rull, varav ett pass på strax över 4 timmar.
- Ett intervallpass på Thorax Trainern. Innan intervallerna värmde jag upp i 1:10 på rullskidorna.
- Distanspass landsvägscykel
- Ett kortare löppass
- Ett distanspass med löpning

Sammanlagt blev det under veckan 803 träningsminuter effektiv tid och 191KM. Fortfarande bra mycket färre timmar än vad jag skulle vilja (och kunna) få till, men det känns väldigt bra att få till så kvalitativt bra pass. Det där 4timmarspasset på rullskidor är jag väldigt glad över. Och ärligt talat så är jag inte jättestressad över att mängden just nu inte är så hög. 50-60 timmar i månaden känns som en bra lägstanivå att hålla fram tills September :-)

Måndagen 22e Juli blev det extra tidig uppgång för att få till ett distanspass på rullskidor innan det bar av mot andra änden av Bolmen för att fira min farbror Roberts 60års-dag. Det blev en jättemysig kväll med massor av god mat och ännu mer bus med Joel (3,5) och Linnea (7). Längtar verkligen tills Charlie blir äldre.

Mina två favoritpojkar på 60årsfest

Gissa vilken tallrik som tillhör skidåkaren och vilken som tillhör speedwayföraren ;-)

Dagen därpå, på Tisdagen, fick jag till ett fantastiskt bra A1/A3-pass på 2:20. Jag åkte hem från Bolmen via Ås och Reftele, vilket blir omkring 37KM.
Passet höll däremot på att få ett väldigt abrupt slut när jag efter 9KM kör förbi ett hus som ligger mitt i en nerförsbacke och en illsken hund mejar ner mig i diket i 35+KM/H. Tack och lov höll utrustningen och jag klarade mig relativt bra men herregud vad jag skrek på hunden, och på ägarna. Kan inte minnas att jag någonsin skrikit så åt någon tidigare. Det mest intressanta var väl att hundägarna tyckte det var hemskt att jag skrikit "jävla äckliga hundjävel" åt hunden precis efter kraschen. Det säger väl allt om hur man är funtad.  Har man inte råd med koppel (eller pli på sin hund) är frågan om man borde ha hund överhuvudtaget känner jag.
Eftersom Onsdagen skulle bli vilo- och resdag var jag sugen på att verkligen försöka maxa ur i stakningen så de sista 25 minutrarna på passet låg jag och matade på 88-98% av maxpuls och höll hastigheter på 17-21KM/H på relativt kass asfalt.

Så kom då Onsdagen, dagen som skulle spenderas i en bil. Efter att Charlie vaknat och fått mat packade jag ihop det sista och sen lekte jag med honom tills han blev trött igen. Då kom mamma och hämtade mig och sen satte vi av mot Norge och Helin. Charlie somnade ganska direkt och sov till Borås, sen var vi tvungna att underhålla honom med sång och dans ackompanjerat av Mora Träsk fram till Göteborg. Där stannade vi till för att äta och för att Charlie skulle få sträcka på sig lite. Efter en timme fortsatte färde och Charlie somnade nästan lika fort igen. Sen sov han fram till Sunnvollen strax efter Oslo där vi hade en ny mat- och sträckpaus. Sen var han faktiskt så fantastisk att han sov i 4 timmar, alltså klarade vi 70milaresan med bara två pauser. Med tanke på att det ibland behövs 3 pauser för att ta oss till BVC i Gislaved (typ 8KM hemifrån) var jag helt i exstas över att det gått så bra.

Egentligen hade jag tänkt ta det lite lugnt sådär första dagen på höghöjden. Man (eller i alla fall jag) blir ofta väldigt trött första dygnet. Sen var det någon som nämnde backintervaller uppför ett fjäll och vips så hade man glömt allt vad lugna A1-pass heter.
Eftersom alla vägar uppe vid stugan var grusvägar passade jag på att följa med ner till närmsta "centrum" när det skulle handlas mat och ta uppvärmningen där på lite lägre höjd (400 m. ö. h.) istället. När de andra handlat klart plockade de upp mig och vi fortsatte upp mot fjället igen. Intervallerna jag körde var uppför en backe som kallas "Brattsete". Den är ungefär 2,4KM lång och det stiger ungefär 300 höjdmeter från botten till toppen. Detta ger en snittlutning på 13%. Som om det inte vore nog så är det en grusväg med en hel del lös småsten på. Kort sagt: Ingenting gratis.
Första intervaller körde jag från botten till toppen, det tog nästan 24 minuter. Efter lite aktiv vila på toppen körde vi ner med bilen igen och jag begav mig upp för andra gång, men den här gången körde jag endast den allra brantaste delen av backen. 13 minuter senare var det en trött och mjölksyratung mamma som nöjt loggade 37 minuter i A3-zon på FunBeat.

Utsikten från stugan

På toppen av Smådalsfjellet/Brattsete efter första intervallen

Dag nummer två på höghöjdslägret körde jag mitt traditionella stavgångs/stavlöpningspass upp till Grindafjellet. Det är en av mina absoluta favorittoppar för att det faktiskt finns många branta stigninger istället för att det stiger litegrann hela tiden. På väg upp fick jag sällskap av en fårfamilj som var verkade väldigt intresserade av mina stavar och halvvägs upp mot toppen kom jag till en stor snöfläck som jag lekte runt lite i. Efter 1:45 var jag uppe på toppen, där tog jag mig en välförtjänt Kvikklunsj/vattenpaus, ringde Tomas och fotade den fina utsikten innan jag begav mig neråt igen. Under den första kilometern på klättringen ner var det såpass brant att man bara kunde gå fort/småjogga lite men ju mer det planade ut desto mer sprang jag. Och frågar ni mig är det tio gånger jobbigare att springa utför än uppför. Passet landade på ganska exakt 3 timmar och snudd på 1000 plockade höjdmeter.

Denna samt de två bilderna över är tagna på toppen av Grindafjellet

Tredje dagen på lägret blev det ett väldigt behagligt löppass på fjället. Jag gick stavgång upp Brattsete (där jag körde intervaller första dagen) och följde sen kammen på Smådalsfjellet, klättrade upp på toppen, och sprang sen ner på andra sidan. Passet landade på 2:25 och 650 plockade höjdmeter.

Det är lätt att samla på sig löpartimmar med den här utsikten 

Fjärde dagen på lägret var det riktigt dåligt väder, och utöver att slappa och försöka massera ut träningsvärken från all utförslöpning gick jag stavgång upp Brattsete (igen) för att springa ner och hem. Jag tyckte benen kändes riktigt pigga och fräscha på väg upp men när jag satte av utför kände jag helst av allt för att fortsätta klättra uppför. Benen bar knappt nerför.

Femte och sista dagen innan hemfärd var jag jättesugen på att ta en riktig topptur. Jag älskar att klättra uppför fjäll och hade det varit möjligt hade jag flyttat upp till norska fjällen och klättrat dag ut och dag in.
Orginalplanen var att gå upp Brattsete och fortsätta in mot en topp jag länge velat bestiga - Ranastongi (1900 m. ö. h) men när jag kom upp på Smådalsfjellet såg det ut att bli oväder så efter lite klurande styrde jag kursen mot Gråskarvet (1730 m. ö. h.) istället. Där såg vädret okej ut och det är en topp jag bestigit tidigare vilket underlättade valet eftersom jag skulle slippa att klura ut hur och från vilket håll man skulle ta stigningarna.

Allt eftersom jag kom närmare toppen så hopade sig fler och fler mörka moln över mig. Efter 1:20 var jag uppe och möttes av världens storm. Satte kameran på självutlösare och ställde mig vid kanten och fick verkligen anstränga mig för att stå helt upprätt. Det blev den kortaste toppvistelsen någonsin, jag stannade inte ens för att äta och dricka nått utan gjorde det i farten på vägen ner. Överallt runtomkring ösregnade det och är det nått man inte vill ha mitt uppe på ett fjäll är det hala stenar på vägen ner.
3 timmar (960 höjdmeter) efter att jag startade var jag hemma igen och möttes av nyheten att Charlie sovit under hela träningspasset. Jag blir extra glad när han sover under hela tiden jag är borta, för då märker han ju inte ens att jag är iväg. Det stillar liksom det dåliga samvetet jag känner ibland för att jag lämnar honom.

På kvällen efter turen till Gråskarvet åt vi middag med Jon-Helge, Merete och deras två döttrar Amalie (4) och Tuva (2). De var helt fascinerade av Charlie och underhöll honom under hela kvällen. Han fick till och med låna deras finaste rosa häst.
Efter middagen gick vi bort till stranden för att fira Olsok, vilket firas ungefär som Valborg i Sverige.

Gråskarvet

Under veckan tränade jag mycket med min GoPro på huvudet. Så fort jag får tid (alltså någon gång under 2015) kommer jag klippa ihop en film så ni får se lite levande bilder av alla fjälltoppar.

Dagen därpå, den 30e Juli tillika Charlies 4månadersdag var det dags för hemresa. Charlie var lika fantastisk då som han var på väg upp. Han somnade när vi åkte från fjällen och vaknade inte förrän i Moss där vi stannade hos min morfar & hans sambo Kari för att äta lunch. Medan vi åt låg Charlie på en filt för att sträcka ut efter att ha suttit i bilen och sovit i nästan 4 timmar. Och när han låg där klarade han för första gången av att vända sig från ryggen till magen. Det går verkligen jättefort. Känns som det bara var en vecka sen som man fick bära honom konstant för att han hade ett sånt enormt närhetsbehov.

Charlie verkar också blivit lite förvånad av att han plötsligt bemästrade en rygg-till-mage-vändning.

De här senaste dagarna efter hemkomsten har jag fått till ett riktigt fint distanspass med löpning, och igår firade jag årets varmaste dag med nästan 3 timmar rullskidor. Tyvärr, får en väl ändå säga för det var det värsta träningspasset jag någonsin gjort. Strax innan lunch kom mamma och hämtade Charlie för att ta med honom ut till Bolmen. Sen var tanken att jag skulle köra rullskidor dit ut, vilket brukar ta runt 2:10-2:20.

Redan när jag startade var det 28 grader varmt och luft som var så kvav att det inte kändes som om man fick i sig syre alls när man andades. Så fort jag började köra på vägen ut mot Nennesmo kom motvinden, men det gick ändå relativt okej och jag låg och matade på ganska lätt i 16-18KM/H. Väl i Nennesmo blev motvinden värre, solen stekte på ännu mer och jag lugnade ner mig en aning för att inte ligga för högt i puls. Men med kass asfalt, 32grader i solen, motvind och inte ett moln på himmlen var det minst sagt lättare sagt än gjort. Med 12KM kvar började jag känna mig yr och i Tallberga, 7KM från stugan, väggade jag totalt. Tänk er Lisa Larsen i Davos 2011.  Jag mådde illa, vattnet var slut, kände mig svimfärdig och var flera gånger på väg att tappa balansen för att jag var så yr. Flera gånger var jag nära på att bara sätta mig i diket och ringa efter någon som kunde hämta mig, men på något sätt lyckades jag komma ut till stugan. Hur vet jag inte riktigt, det är verkligen ett under att jag inte kräktes, ramlade omkull eller svimmade. Jag tog till och med av mig rullskidorna i en utförskörning mot slutet och gick ner för att benen inte höll att bromsa med.
Behöver jag säga att det första jag gjorde när jag kom fram var att dricka en halvliter vatten och slänga mig i sjön?

Resten av eftermiddagen spenderade jag inomhus framför en fläkt tillsammans med Charlie innan vi dukade upp en festmåltid deluxe framför Speedway GP't från Terenzano.

Idag hoppas jag på att få till dubbla pass, med antingen ett distanspass på rullskidor eller i kajak nu runt lunch och sen ett löppass ikväll. Det börjar väl bli dags att testa på tävlingshjul också, för att minska risken att slå ihjäl sig på Jönköping Open Rollerski den 10e Augusti...