onsdag 29 maj 2013

187 procent.

Idag har jag varit i Växjö för den årliga kroppsbesiktningen. Tidigare år har jag mest sett fram emot att höra om och hur mycket mina värden förbättrats, men det här året visste jag ju redan på förhand att jag inte skulle göra några förbättringar jämfört med Maj 2012. Däremot kändes det riktigt skönt att få kolla igenom allting såhär efter graviditeten och förlossningen.

Först ut var diverse blodprover och kontroll av huden. Läkaren undrade var sjutton jag gjort för att få så mycket ärr i olika former och storlekar och jag fick således förklara för honom exakt hur begåvad jag är när det kommer till att ramla på rullskidor.

Sedan fick jag träffa en allmänläkare som kontrollerade reflexer, vilopuls, hur min magmuskulatur gått ihop efter graviditeten (snudd på helt återställd, tjoho!) och blodtryck. Vilopulsen som var en bit över 80 under graviditeten har nu gått ner till lite mer normala 55-60. Blodtrycket har också gått ner, 60/120 jämfört med 85/130. Innan graviditeten låg jag runt 105/55.

Därefter gick jag igenom ögon och hörsel innan det blev dags för det jag tycker är mest spännande: arbets EKG. I Växjö gör man det här på cykel.
Det första som händer är att man får en massa elektroder fästa på överkroppen som ska mäta hur hjärtat arbetar under tiden man cyklar. Sen ställer en sköterska in på vilket wattmotstånd man ska börja cykla, jag började på 125. På cykeln finns en skärm där man kan se hur effektivt man trampar på en skala från 0 till 100, och för att vara godkänd på en nivå måste man hålla dig över 65 i 30 sekunder. När de 30 sekunderna har gått så ökar motståndet med 25 Watt och du måste hålla dig på 65+ i 30 nya sekundrar. I slutet på varje 30sekundersperiod mäts blodtrycket. Sådär håller det på fram tills dess att mjölksyran sprutar ur öronen,  man inte längre känner benen och aldrig i livet orkar hålla sig på över 65 på trampskalan.

När jag började cykla sa dem till mig att jag borde räkna med att hamna någonstans runt 200Watt. Antingen precis över eller precis under. Efter 6 minuter var jag klar och resultatet blev 275 Watt. Förra året cyklade jag inte då jag hade ont i halsen och året innan där, 2011, kom jag upp i 300. En futtig nivå högre än nu, bara 8 veckor efter förlossningen! Det gav mig världens egoboost, som bara blev större när jag fick reda på att jag var den bästa de testcyklat på väldigt, väldigt länge.

När man fått fram hur många watt man kommit upp i gör man en uträkning där man väger in kön, vikt, längd, watt och vilket blodtryck man hade under aktivitetstiden. Jag fick resultatet 187%, vilket känns helt sjukt. Mitt hjärta fungerar alltså 87% bättre än vad som är normalt för kvinnor i min ålder.

Efter cyklingen var det en väldigt trött mamma som tog sin lika trötta bebis och satte sig i bilen. Tänk att man kan bli så totalt slut på bara 6 minuters cykling.

Hur det blir med träningen nu i veckan får vi se. Tomas ligger just nu på sjukhuset i Linköping med två revben som nästan är helt av, en tilltryckt lunga med blödning och frakturer på flera andra revben. När han får komma hem får vi se hur dagarna blir, förhoppningsvis hinner jag både ta hand om Tomas, Charlie, hushållet och min träning :-) Säga vad man vill om att vara mammaledig men någon jäkla ledighet är det inte direkt. Det borde byta namn tycker jag. "Mammajobb" känns mer passande.

tisdag 28 maj 2013

Recept på nyttiga pannkakor och otraditionell/alternativ träning.

I Lördags firade vi att Charlie, för han fyllde 8 veckor, och vi firade min första morsdag. Och firandet till ära så var Tomas hemma, då hans lag i Polen stod över ligamatch. Det är den första helgen han varit hemma på en halv evighet känns det som så en bättre lördag kan man väl knappast få :-)

Efter världens godaste pannkaksfrukost med recept från Fitness by Sweden's Facebooksida satte vi oss och tittade på filmer från BB. Jag får ofta höra att Charlie är en jättebebis, och delvis håller jag ju med. Fläskigare unge med fler gosebilringar får man nog leta efter. Men det var inte förrän jag såg filmerna från när han bara var några dagar gammal som jag insåg hur stor han verkligen blivit. När han föddes var han nästan 4kg tung och 53cm lång. Nu, 8 veckor senare, sitter jag här med en liten klump på 7kg och 62cm :-)

Nyttiga American Pancakes, 2st eller en stor.
ca 440kcal

3ägg
5-10 droppar flytande stevia
1,5 msk fiberhusk
3 msk lättkvarg
1-2 tsk äkta vaniljpulver (intevaniljsocker)

Blanda alltihop och låt stå några minuter för att smeten skall bli lite fastare. Stek sen i riktigt smör (inte margrin) .
För nyttigare, men enligt mig inte lika gott, alternativ kan man steka i rapsolja.
Servera med bär/frukt och kaffe.

Utöver att det har hänt mycket storleksmässigt har det också hänt jättemycket utvecklingsmässigt med Charlie. Han "är med" hela tiden, han har börjat tycka det är intressant att ligga för sig själv och titta eller prata med figurerna i babygymmet och han klarar nästan att vända sig om (vilket jag upptäckte när han till min stora förskräckelse försökte vända sig över kanten på skötbordet). Utöver det verkar han ha förstått att nätterna är till för att sova på och sover 3-5 timmar i sträck. (att jämföra med när han kom då han vaknade efter två timmar, ville vara vaken i 1,5-2 timmar för att sen sova i 1-2 timmar igen. Eller de fantastiska nätterna där han vägrade sova i mer än 30 minuter i sträck.)

nyvaken Charlie och Ninelina/Lammelina.
Vi har inte lyckats räkna ut om det är ett lamm eller en kanin.

Det han däremot verkar ha glömt bort är hur man sover på dagtid, vilket har gjort det lite klurigare att få till träningen i det sista. Häromdagen bodde jag i princip bredvid Thorax Trainern och så fort han sov en stund (5-15minuter) stakade jag för glatta livet. Det blir ju såklart inte detsamma som att få köra ett pass i ett sträck, vilket många verkar vilja påpeka, men allt är ju bättre än ingenting alls. Jag har tänkt åka skidor i minst 10 år till om kroppen godkänner det så om träningen blir lite otraditionell det här halvåret-året så känns det helt okej. I förrgår blev tex det planerade styrkepasset utbytt mot att klippa gräset i en timme med en viktväst på 20KG. Kan varmt rekommendera denna träningsform för alla som vill ha en vansinnig träningsvärk i överkroppen. Nästa gång satsar jag på 30KG.

Världens grymmaste viktväst med reglerbar vikt; 1-30kg.

Och sett till hur bra allt går formmässigt så verkar det här lite otraditionella fungera ganska bra. För några dagar sen gav jag mig ut på rullskidorna och snittade på över 20km i 5km, innan min bristande uthållighet gav sig till känna och jag kom ner på lite mer normala 13-16km/h nästkommande timme. Jag minns inte ens när jag flög fram i 22km/h på tröga tvåor sist. Är inte ens säker på att jag någonsin gjort det på ett vanligt A1pass innan.

Igår kom mamma ner och myste med Charlie en halvtimme så jag fick springa en runda. Resultatet blev distansrekord på 6KM och en kondition som för en gångs skulle inte kändes helt obefintligt. Jag börjar misstänka att anledningen till att jag blir så vansinnigt trött har att göra med mina fina extrakilon som skvalpar runt när jag springer. För ju mer jag går ner i vikt desto lättare får jag att hålla pulsen i schack, springa längre och så vidare. Däremot får jag nog börja ta mig till elljusspåret eller skogen i framtiden för knäna var inte jättelyckliga över att jag kände för att springa "långt" på asfalt med 13kg för mycket att bära på.



Idag skall jag och Charlie ge oss ut i solen med Emmaljunga-vagnen och förhoppningsvis skall han sova när jag kommer hem så jag får till lite stakintervaller. Chariot'en har kommit och jag har lyckats installera allt utom hängmattan för barn under 6mån. Om någon vet hur de skall sitta på 2013års modell av Chariot CX1 är ni hjärtligt välkomna att maila mig. Jag orkar nämligen inte svära åt världens sämsta bruksanvisning eller youtube-filmer med gamla årsmodeller som inte är applicerbara på min vagn längre.

Hej på er sålänge!
Kram, Majken och Charlie :-)

måndag 20 maj 2013

Chariot CX1 2013 - säg hej till Charlies nya vrålåk.

På Vasaloppsmässan i Mars blev jag lite småkär i Chariot Carriers. Precis vid in/utgången, i Thules monter, stod en turkos CX1 av 2013 års modell. Vet inte vad jag blev mest till mig över, det faktum att den hade min favoritfärg eller att den hade ett par skidskenor monterade under sig. 
"Tomas, MAN KAN ÅKA SKIDOR MED DEN!!!"

Egentligen tänkte jag vänta tills i höst med att köpa den, tills Charlie är lite äldre och det funkar för honom att sitta med tanke på att det är just en sittvagn, men idag när jag slösurfade på Chariots hemsida hittade jag en monterbar hängmatta som man kan köpa till som gör att man kan använda vagnen redan från det att bebisen är 1 månad gammal. Vår Emmaljunga är fantastisk att promenera med, stadigare vagn finns inte, men den blir lite otymplig att springa med, speciellt uppför då man känner av vikten ganska väl.

Idag beställde jag därför vagn, jogginghjul, flaskhållare, hängmatta, stänkskydd och vandringssele. 

Chariot CX1 med vandringssele.



Hängmattan till höger är för riktigt små äventyrare.

Chariot CX1 med påmonterat jogginghjul.

Värnamo Nyhetes följetång om poängpromenaden Trajet.

Jag skrevs in i Anderstorps OK så fort jag föddes, och har således varit medlem där i snart 23 år. Aktiv blev jag först när jag var en 3-4 år. Då började jag gå tipspromenader och följde med på inomhusträningarna på Fredagarna som går ut på att både barn och vuxna skall kunna träna tillsammans. När jag var 7 började jag orientera, jag minns väldigt tydligt när vi var iväg och orienterade i Borås Djurpark. Eller ja, orienterade och orienterade. Jag stannade väl en sisådär 4 gånger i minuten för att prata med alla djur jag sprang förbi. 
Jag var 10-11 började jag åka med på läger, främst skidläger. När jag var 15 började jag springa, inte så fort och inte så jättebra. Men det var roligt att umgås med de andra i klubben.

Jag har många fina minnen från när jag var barn och tävlade, tränade och umgicks med både andra barn och vuxna från klubben. Kanske är det också därför som jag blir så fruktansvärt provocerad av det som stått i Värnamo Nyheter den senaste månaden.

Vi får väl ta det från början.
I slutet på April i år annordnade som vanligt AOK och scouterna Trajet, en långpromenad i terräng där man deltar i grupper och stannar på olika stationer längs med promenaden. På stationerna utför lagen olika moment och utifrån hur bra man presterar blir man tilldelad ett visst antal poäng. Vill man får man också klä ut sig, men det är inget måste eller krav för att vara med.

Det här är ett stort evenemang som varje år lockar extremt mycket folk som alla går med olika uppsåt. En del går som familj och gör det för att få en fin dag ute i det fria, andra gör det för att vinna titeln "Bästa utklädnad" och andra vill få så mycket poäng som möjligt. Sen finns det dem som tar med sig att dricka och ser hela dagen som en enda lång fest, utan krav på prestation. Det är den sist nämna gruppen som nu skapat debatt.

Under Trajet fick man besök av en journalist från Värnamo Nyheter, vilket inte är ovanligt. De brukar komma dit och skriva om evenemanget varje år. Men det här året blev det inte någon fin artikel om vem som hade finast kläder och vilka som fick mest poäng på de olika grenarna. Artikeln fick väldigt oväntat en helt annan vinkel: alkohol.

Det är såhär att det finns en del som deltar i promenaden som berusar sig både innan och under evenemanget. Detta är inget som Anderstorps OK stödjer på något sätt, men inget vi heller kan stoppa helt. Reportern i fråga såg väl antagligen sin chans att få till en saftig rubrik och valde därför att sätta fokus på att vi hade ett evenemang med alkohol där barn deltar och att detta strider mot vår policy. Tyvärr valde klubbens ordförande att uttrycka sig mycket klantigt i intervjun med den här reportern - "Vi ser mellan fingrarna angående alkoholen då det aldrig kommer kunna bli ett nyktert evenemang".
För så är det. Vi som privatpersoner har ingen rätt att konfiskera alkoholhaltiga drycker eller gå igenom deltagarnas väskor i jakt på sådana. Däför blir det jättesvårt för oss att få det till ett 100% nyktern evenemang, däremot inte sagt att vi inte skulle vilja att det var ett nyktert evenemang. Tyvärr sas det här på ett mycket klantigt sätt och löpet löd: "Vi ser mellan fingrarna när det gäller alkohol".

Vi gör, och har gjort i många år, vårt bästa för att minska det hela så mycket som möjligt. Varje år diskas lag och deltagare som på något sätt missköter sig - de får alltså inte delta kommande år. Så mycket mer kan vi inte göra för att få bort alkoholen från Trajet. Och i ärlighetens namn är jag mycket kritisk till att Trajet bryter mot någon drogpolicy. I policyn står nämligen följande:

"Under definitionen droger inryms alkohol, tobak, dopingpreparat och andra beroendeframkallande medel som påverkar psyket och beteendet (och som inte har ordinerats av läkare). I ungdomars[1] närvaro skall alkohol och andra droger inte nyttjas och under träning, träningsläger och tävling ser vi det som självklart att droger inte förekommer. Likaså sker inte försäljning av alkohol eller tobak vid olika evenemang som anordnas av klubben."

Trajet är ingen träning, ingen tävling och absolut inte något träningsläger. Det är en promenad som olika grupper med människor går av olika anledningar. 

Jag tycker det är så fruktansvärt provocerande och frustrerande att klubben jag deltagit i i så många år och har så många (och endast nyktra..) minnen av nu i riksmedia (DN, Aftonbladet, Expressen har alla skrivit om detta) framställs som någon suparklubb när det är precis hur mycket tvärtom som helst. I vissa artiklar har man till och med skrivit att AOK själva tillhandahöll alkoholen. På Sveriges Radio lyckades man till och med kläma ur sig att "En orienteringsklubb i Småland bjöd ungdomar på alkohol" och då skrev jag faktiskt in till redaktionen och undrade vad fan de höll på med.

Kan verkligen arrangören hållas till svars för att enskilda personer väljer att berusa sig på ett evenemang? Det tycker inte jag blir rimligt. För i såna fall borde ju eventuella fotbolls- och handbollsföreningar hållas till svars för om det kommer berusade människor till matcher där det också finns barn i publiken, och det blir för guds skull inte rimligt. Det enda rimliga är att de som berusar sig får stå till svars för det, och inte klubbarna.


Under de 23 åren jag deltagit i klubbens olika evenemang har alkohol aldrig förekommit överhuvudtaget. Inte på någon träning, inte på något årsmöte, inte på något styrelsemöte, inte på något träningsläger och aldrig på någon tävling. Anderstorps OK är en fantastisk bra klubb att vara medlem i på så många olika sätt och man har en fantastiskt bred och duktig ungdomsverksamhet med många junior SM-guld, silver och brons. Jag kan verkligen inte nog understryka hur tråkigt det nu är att vi på grund av ett klantigt uttalande och en sketen journalist eventuellt blir av med bla aktivitetsbidrag från kommunen. 

Var är alla artiklar om vår breda, fina ungdomsverksamhet, Värnamo Nyheter? Var är alla artiklarna om ungdomarna som tränar i ur och skur och tar både SM-, VM- och EM-medaljer? Var är artiklarna om alla våra läger för ungdomar?
Var är artiklarna om våra aktivitetsdagar på sportloven och våra skiddagar med barnens Vasalopp? Var är artiklarna om att vi är den klubb som erbjuder flest träningstillfällen för ungdomar? Eller att vi är den klubb med störst bredd på vårt utbud av träning för ungdomar? 

När tänker Emilia Lindholm skriva om dem? Eller har hon redan fått anställning hos Se&Hör?

onsdag 15 maj 2013

Ramsau i Oktober & det första tuffa stakpasset sen förlossningen.

I förrgår bokade jag in mig på VasaSvahns resa till Ramsau i Oktober, den jag åkte med 2011. Jag skulle åkt även 2012 men det blev ju aldrig av med tanke på Charlie i magen. 2011 var Ramsauglaciären inget annat än en glaciär och inte något trevligt skidlandskap, och när duktiga landslagsåkare för diverse länder ramlade som plockepinn kan ni ju tänka er vad jag gjorde..
Det lockade inte särskilt att ramla omkull där med en lite inneboende så jag beslutade mig alltså för att stanna hemma förra året. Men i höst kommer det inte finnas någon inneboende, och jag kan med gott samvete dratta på ändan precis hur mycket som helst :-) Fast helst får där gärna vara lite mer snö än vad där var sist så man slipper det där.

Det roligaste med att åka ner, förutom trevligt sällskap, duktiga tekniklärare och fantastisk natur, skall bli att jämföra tiderna uppför Schladming och Pichl-backen i år med de jag gjorde 2011. Det kommer att bli lite som ett kvitto på min form ett halvår efter förlossningen kontra den superform jag var i hösten 2011.

Glaciärblåmärke.
På glaciären i Ramsau 2011. 

Jag och Magnus efter att vi besegrat Pichl-backen 2011.


De senaste dagarna har jag gjort allt i min makt för att skaffa mig en sjuhelsikes träningsvärk. Jag tycker inte det borde vara så svårt, med tanke på att jag känner mig som den mest otränade människan i hela världen och med tanke på att min andel kroppsfett uppgår till en sisådär 98%. Men det skall tydligen vara lättare sagt än gjort det där med att få ont i kroppen.
Igår bestämde jag mig således för att se hur kroppen skulle reagera på ett riktigt hårt stakpass i A2-tempo på tröga 2or. Jag förväntade mig väl att det skulle hålla i typ 100 meter och att jag sen skulle få tänka om och köra ett långt A1-pass istället, men det gick faktiskt riktigt bra. Jag tryckte på bra ut mot Gnosjö, hade en maxhastighet på 19,3 km/h på platten och en snitthastighet på 16 km/h. Ganska hyfsat för en småtjock nybliven mamma på trögrullade hjul, tycker jag.
När cykelbanan tog slut fortsatte jag längs med vägen och kom till sist fram till den långa, sega backen uppemot infarten till Gnosjö centrum. Jag stannade längst ner i backen och var lite i valet och kvalet om hur vida man skulle våga testa att staka uppför den. Den är lång, omkring en kilometer, och ganska brant emellanåt.

Med noll komma noll tro på att jag skulle kunna staka mer än ett femtital meter uppför var det en tämligen chockad rullskidåkare som 10 minuter senare stod i toppen av backen. Vad hände? Trött och väldigt förvånad rullade jag ner för backen igen och förväntade mig spagettiarmar under de 9KM jag hade hem. Men inte då. Max på 19,8 km/h och ett snitt på 17,6 km/h de sista 3 kilometrarna. Vad hände?

Totalt blev det fina stakpasset 1 timme och 25 minuter långt, och jag stakade då strax över 20KM. Av de 85 minutrarna hade jag A2 puls i 80, A3 puls i 4 och A1 puls i 1 minut. Snitthastigheten på hela passet blir inte sådär jättebra, men det beror ju till största del på att hastigeten var så låg (6km/h) när jag stakade uppför den långa backen. Men jag är riktigt nöjd över att jag kunde hålla så fint tempo på de flackare partierna.

Om det ser ut så här när du kommer hem, så vet du att du gjort ett bra jobb.


Idag vette tusan vad jag skall hitta på. Jag funderar på att ta med Charlie i vagnen upp till elljusspåret, ställa vagnen intill en lång raka och sen testspringa lite (eller mycket) fram och tillbaka. Vi får se :-)

söndag 12 maj 2013

Rullskidpremiär och speedwaypremiär.

Det här har sannerligen varit premiärernas vecka!
I Måndags testade jag som tidigare nämnt att springa lite grann. Det har jag fortsatt med under veckans alla vagnpromenader och som längst har det blivit 1,5km sammanhängande löpning med vagn. Jag skulle nog kunna springa längre men är lite för feg med tanke på de tidigare problemen med benet. Jag vill inte börja jubla än, men det känns verkligen som om foglossningen har börjat ge med sig nu. Det enda som irriterar benet är utfallssteg, men känslan dagen efter utfallsstegen i Måndags var ändå enormt mycket bättre än sist jag gav mig på det för tre veckor sedan så det känns ändå som om det går åt rätt håll. Förhoppningsvis kan jag ta mig upp till elljusspåret en dag kommande vecka och testa på löpningen lite mer ordentligt. 

I Tisdags kom premiärdag nummer två - speedwaypremiären för Elitserien. Jag, mamma, pappa samt Charlies farbror och faster Tobias och Emilia spenderade några soliga timmar vid blå huset på Vetlanda Motorstadion :-) Innan matchen började mötte jag upp Rebecca som tog jättefina bilder på mig och Charlie. Tomas hann tyvärr inte vara med eftersom det blev ganska tätt inpå matchen.
Jag snubblade över Rebeccas bilder någon gång förrförra året och hon blev snabbt en av mina favoritfotografer. Det kändes jätteroligt att hon hade tid att ta lite bilder på oss, det lär hon få göra vid fler tillfällen.

Det är väldigt spännande och roligt att ta med Charlie ut nu. Han börjar trivas lite mer ensam och verkar tycka det är speciellt skönt att vara utomhus. Många kommer fram och vill träffa honom, speciellt när vi går ute i Vetlanda. Många vet vem Tomas är och är nyfikna på hans bebis. Det är helt okej och de flesta är jättetrevliga när de kommer fram och vill kika ner i vagnen.
Vad som kanske inte är lika roligt är de ständiga kommentarerna om att "här ligger den nye lille speedwayföraren" , "är det svensk speedways framtid som ligger här?" eller "när skall ni slänga upp honom på en motorcykel för första gången då?".
Det är såklart ganska oskyldigt sagt, det förstår jag ju. Och jag antar att de som säger det till viss del tycker de är lite roliga och en del menar säkert inget speciellt med det heller. Men i ärlighetens namn så har jag aldrig stött på en enda människa förutom vår närmsta familj som inte sagt såhär när de sett eller träffat Charlie. Och egentligen är det väl en ganska underlig sak att säga, tänker jag? Om ens bankman eller kassörskan på ICA får barn så är det ju aldrig någon som säger att det kommit en ny liten ekonom eller kassör till världen. Men om föräldrarna sysslar med någon typ av idrott så är det fotbollsspelare, skidåkare eller i vårt fall speedwayförare som kommit.

Vad som är ännu roligare är svaret man får om man orkar bemöda sig med att säga emot. "Nej, han skall inte bli en speedwayförare" har jag sagt ett par gånger när jag varit trött på att höra det där eviga tjatet. "VAD ÄR DET DU SÄGER?! Så kan du ju inte göra!" har jag fått höra då. En del blir på riktigt helt bestörta, som om jag tar från dem något genom att säga att han inte skall köra speedway. De påminner om barn som precis fått reda på att tomten inte finns.

Än så länge är det ju ganska oskyldigt det här, det är ju något som främst jag och Tomas irriterar oss över. Men jag kan tänka mig att om det skulle fortsätta såhär så skulle nog det här kunna bli ganska påfrestande, inte minst för Charlie. Tänk er när han börjar förstå vad folk säger, vad folk tycker och vad så många vill att han skall göra. Tänk om han inte vill köra? Eller kanske det värsta av allt - tänk om han vill köra, men känner att pressen runt honom blir så stor att det överstiger glädjen över att få köra?

Om Charlie en dag skulle vilja köra så kommer ingen hindra honom från att göra det. Men ja, skall jag vara ärlig så hoppas jag nästan att han inte vill. Främst för att det räcker med att en i huset bryter kroppsdelar och kommer hem blå och sönderslagen lite då och då. Men skulle jag sätta mig emot körningen om han verkligen ville? Aldrig. Däremot tror jag att de människor som går runt och säger såna saker till mig och Tomas nu och senare antagligen skulle säga detsamma till Charlie vingklipper honom från start. Skapar en press på honom som han borde få slippa.
Små barn skall inte känna press när de idrottar eller tränar. De skall ha roligt. Bygga upp en kärlek till idrotten. Det hoppas jag alla ni som kommer med antydningar om att Charlie skall köra tänker på.
Titta på bebisen nedan och tänk på att han är en människa. En liten, underbar och ömtålig människa som precis börjat le mot sina föräldrar.
Han är ingen speedwayförare, ingen skidåkare, han är bara Charlie.



Premiärdagen till ära fick Charlie två fina mössor av Freemax, en i strl 0-3mån och en i strl 4-6mån. Nu kan han hejja på pappa under hela säsongen!

I torsdags var det då dags för veckans sista premiär - rullskidpremiären. Även om rullskidor är långt ifrån den roligaste sommarträningen för min egen del så hade jag sett fram emot att åka igen. Sett fram emot att flyga fram nerför branta backar med bra musik i öronen och låtsas som att jag är mycket snabbare än vad jag egentligen är. Dagen för den efterlängtade premiären öste regnet ner, men det gjorde inget. Charlie var en liten gnällbebis, men det gjorde inte heller någonting. Ingenting gjorde någonting. Det var längesen jag kände så när det kommer till just rullskidor, om jag ens känt så någon gång tidigare. Det skulle bara bli så skönt att äntligen få på sig stavar och pjäxor igen.

Efter 4km ut mot cykelvägen till Gnosjö sa det bara pang och så låg jag på backen. Jag hann inte ens reflektera över att jag föll innan jag låg och försökte kravla mig upp från asfalten. Jag spände av mig skidorna och började kolla efter eventuella hål som stavarna kunde fastnat i, eventuella gropar skidorna kunde gått i som jag missat - men jag hittade ingenting. Det var inte förrän jag satt på mig all utrustning igen och tänkte åka vidare som jag insåg att ena skidan var knäckt vid bakgaffeln! Efter att ha ringt runt för att höra om någon hade tid att komma med ett par nya skidor till mig fick jag tag på mamma som var snäll och körde ut ett par sprillans nya Atlas-skidor. Varför de gamla knäcktes har jag ingen aning om. Om någon har någon teori så är det fritt fram att gå bananas i kommentarsfältet. Min egna lilla teori är att de handlar om en blandning mellan gamla rullskidor som gått några hundra mil, samt för många gravidkilon uppepå skidorna ;-)


När mamma hade kommit och lämnat av ett par nya skidor kunde jag fortsätta och köra ytterligare 24KM. Passet landade alltå på ungefär 2 timmar och 28KM.
Konklusionen av de två timmarna ute på vägarna blir att första timmen gick riktigt bra. Sen började jag få känningar av min rygg som är ganska sned och allmänt risig efter graviditeten (har kiropraktortid kommande vecka), luften blev kvav, det blev 25 grader varmt och vattnet i vätskebältet tog slut. Det ihop med att två timmar "eventuellt" var lite väl tilltaget sådär första gången man åker rullskidor/längdskidor på 3 månader gjorde att det var en lycklig, men dödstrött, mamma som satte sig ner på trappan utanför huset efter det avslutade passet.

Idag skall jag och Charlie ge oss ut med vagnen och förhoppningsvis skall jag även få till Thorax-intervaller och en urladdning på 200meter för att se om det hänt något med stakningen och överkroppsstyrkan den senaste veckan :-) Just nu blir det många pass med vagnen men från och med nästa vecka när ryggen blivit ordnad är tanken att byta ut en del av dem mot rullskidpass. Nästa vecka hoppas jag även på att kunna ta ut landsvägscykeln för första gången i år.

måndag 6 maj 2013

Snabbuppdatering innan chefen vaknar.

Idag sprang jag en kilometer på 6 minuter utan att få ont efteråt.
Inte mycket tycker ni, kanske.
Men för någon som inte ens kunde gå de 500 metrarna till BVC utan att få ont för tre veckor sedan kändes det som ett maraton där jag snittade 20km/h. Nu tror jag att jag vågar mig på rullskidorna igen :-)

torsdag 2 maj 2013

Första ordentliga träningsveckan efter förlossningen.

Förra veckan blev den första nått så när ordentliga träningsveckan sedan Charlie kom. Även om det inte blir så många och inte alltid så långa (allt beror på hur gärna Charlie sover ute i utegymmet) pass så känner jag att de är kvalitativt bra och ger mig mycket. Det är riktigt häftigt att se hur snabbt man blir starkare och bättre. I slutet på graviditeten hade jag en vilopuls på 80 och går gick den för första gången under 60 igen. Det är en jäkla lång väg kvar till vilopulsen jag hade innan Charlie flyttade in i magen men det går i alla fall åt rätt håll.

Just nu är Charlie inne i en utvecklingsfas där han börjar se längre än 20-30 cm framför sig, vilket ger honom många nya intryck. Detta gör i sin tur att han är ganska orolig och rädd. Han har vant sig vid en viss tillvaro under de här första fyra veckorna och plötsligt förändras allting för honom. Han vill vara nära och inte tycker om att ligga ensam. Man kan kort och gott säga att han antingen sover, eller ligger i famnen på mig :-) När han kommer genom den här fasen, blir lite äldre, och känner sig trygg med att ligga själv i ett babygym eller sitta i sin babysitter blir det säkerligen också lättare att få till både dubbla pass och längre pass. Men som det är nu måste jag avbryta ett pass om han skulle vakna. Ibland somnar han om fort och man kan fortsätta men ibland går det inte alls.

Egentligen är det kanske tur att det blir lite klurigare att få till träningen så här i början. Annars är jag ganska säker på att jag hade försökt mig på både det ena och det andra som jag borde vänta med ett tag till.

Men förra veckan såg i alla fall ut som såhär:
● Ett kortare cykelpass.
● Två distanspass på cykel.
● Ett långpass på Thorax Trainer med impulser.
● En powerwalk där jag testade på att jogga lite lätt emellanåt.
● Ett intervallpass på Crosstrainer där jag kom upp i 98% av max och kunde ligga kvar där förvånansvärt länge och lätt.
● Ett styrkepass för överkroppen.
● Maxtest på 200 meter Thorax Trainer.

Något som skall bli spännande att se är hur maxtestet på 200 meter Thorax förändras allt eftersom tiden går och träningsmängden ökar. Jag skall försöka göra det varje Söndag för att få svart på vitt hur stakningen och överkroppsstyrkan förbättras.

På tal om Thorax Trainer fick jag idag ett trevligt utskick från Ulrich med nyheter inför våren och lite information om vintern som gått. Bland annat stod där ett stycke om Lasse Olsson (21 år) som för ett par månader sedan åkte Vasaloppet ovallat på 7,20. Lasse hade innan sitt Vasalopp 2013 bara åkt längdskidor 5 gånger, och hans träning inför Vasan bestod endast av 3-4 40 minuterspass på Thorax Trainer i veckan i 6 månader innan loppet. Jag pratade med Lasse på Vasaloppsmässan i vintras och på frågan varför han inte bara vallade var svaret "Det är jobbigt"...
Jobbigare än att staka 90KM?! :-)

I mailet stod också att man på Umeå Universitet gjort tester på Thorax Trainer och kommit fram till att XC-modellen har en korrelation på 0,96 till längdskidåkning. Det betyder att du kan förutsäga din prestation på längdskidor utifrån din prestation på Thorax Trainer med 96% säkerhet.
Det visade sig också att testpersonerna förbättrade löp-, cykel- och simprestanda.
Vi kanske bara skall döpa om den till "mirakelmaskinen" på en gång?

Den här veckan har jag tagit det lite lugnt, framförallt på grund av extremt lite sömn. Det har än så länge blivit 2 riktigt långa powerwalks med lite jogginslag och idag skall jag ta mig till gymmet för att jobba lite på överkroppsstyrkan. Förhoppningsvis vill Charlie sova lite längre inatt så det går att få till ett fint intervallpass på en viss stakmaskin i morgon :-)

Nyvaken och pigg bebis i morse kl 04.