Klart med ny klubb!

Skall jag vara helt ärlig var det inte jättesvårt att bestämma sig för vilken klubb jag skulle gå till när jag tog beslutet att lämna AOK. Jag ville gå till en klubb där längdskidåkning värdesätts, där det att vara elitaktiv (eller aspirerande sådan) är något positivt som klubben ser ett värde i och jag ville köra för en klubb som är ansluten till Smålands skidförbund. Helst av allt ville jag också köra för en klubb som inte ligger för långt hemifrån, så man kan få en relation till klubben mer än att man bara tävlar för den.

Med det här som värdegrund var det som sagt inte ett svårt val. Det finns nämligen en klubb som passar in på samtliga av de här kriterierna - och det är Landsbro IF SK. I Måndags hade jag möte med klubbens ordförande Lars där vi pratade lite om mina tankar kring övergången och såklart också klubbens tankar. Det var roligt att höra att de var så positiva till att jag kommer tävla för dem och vi hade ett väldigt bra samtal.

Något som för min del känns väldigt skönt när det kommer till Landsbro är att det bara är en "renodlad skidklubb". Man sysslar med längdskidor och bara längdskidor. Alla i styrelsen har erfarenhet av längdskidåkning på olika nivåer, allt från motionärer till före detta elitaktiva. Det finns ett skidåkartänk där man har stor förståelse för hur sporten fungerar och vad som krävs för att bli bra.

Jag tror verkligen att jag kommer trivas i Landsbro. I vintras skrev jag mycket om deras konstsnöanläggning som enligt mig är den absolut vassaste i hela Småland. Där märks det verkligen hur mycket personerna i klubben brinner för skidåkningen. 

Jag minns tydligt hur jag kom till Landsbro en kväll i December förra året. Det var första kvällen som spåret var öppet och slingan var omkring 350 meter lång. Som småländsk skidåkare är man inte bortskämd med långa varv så jag reflekterade inte så mycket kring det. När jag kom tillbaka kvällen därpå var jag inställd på att snurra en väldig massa varv på den där korta slingan. Men var upptäckter man när man kört ett hundratal meter? Jo slingan har vuxit. Till 1,5 KILOMETER. På ETT dygn :-)

Just nu är det lite oklart vilken den första tävlingen för min nya klubb blir. Eftersom jag är bortrest en hel del i Juli lutar det åt att premiären blir Alliansloppet i Augusti. 

Why can't "run like a girl" also mean "win the race"?

Igenkänningsfaktorn är hög när jag ser den här filmen. Jag minns särskillt mellanstadiet när vi spelade brännboll och alla gånger man fick höra att man slog som en tjej. Sprang som en tjej. Spelade fotboll som en tjej. Hela tiden den där nedvärderande tonen. "Du gör det som en tjej" kunde lika gärna ersatts med "Det du gör är dåligt på grund av att du är tjej".

Därför älskar jag den här filmen, och barnen som visar att det faktum att man gör något som en tjej inte är något negativt. Det är för fan grymt att vara tjej!




Filmen är gjord av Always (trodde väl aldrig att jag skulle bli så rörd av en reklam om mensskydd!) och så här skriver man i informationsfältet på youtube:

Using #LikeAGirl as an insult is a hard knock against any adolescent girl. And since the rest of puberty's really no picnic either, it's easy to see what a huge impact it can have on a girl's self-confidence. 
We're kicking off an epic battle to make sure that girls everywhere keep their confidence throughout puberty and beyond, and making a start by showing them that doing it #LikeAGirl is an awesome thing.

"In my work as a documentarian, I have witnessed the confidence crisis among girls and the negative impact of stereotypes first-hand," said Lauren Greenfield, filmmaker and director of the #LikeAGirl video. "When the words 'like a girl' are used to mean something bad, it is profoundly disempowering. I am proud to partner with Always to shed light on how this simple phrase can have a significant and long-lasting impact on girls and women. I am excited to be a part of the movement to redefine 'like a girl' into a positive affirmation."

Midsommar och föredrag för Finnvedens Rotaryklubb.

Förra veckan blev en utav de bästa träningsveckorna på väldigt länge där jag för första gången på länge fick många långa och bra distanspass. Dagen efter att jag kom hem från Torsby var jag och Charlie ute och sprang i 1,5 timme på förmiddagen och dagen därpå körde jag ett rejält styrkepass innan vi åkte till Anderstorp för att fira midsommar. Planen var egentligen att köra ett distanspass på Torsdag eftermiddag men jag kände mig sliten efter Torsby och valde att vila för att inte riskera att bli sjuk. På kvällen kring åtta när jag skulle natta Charlie i min säng somnade inte bara Charlie utan jag också. 11 timmar senare vaknade vi, väldigt utvilade och nöjda :-)

Charlie kontrollerar så vi haft OK tempo.

På midsommar blev det däremot full rulle igen. Träning är nått jag tycker är så fantastiskt kul så det känns som om högtidsdagar blir lite extra högtidliga om man tränar mycket på dem.
På midsommarmorgonen stakade jag från Sporda och ut mot Forsheda. Där svängde jag in på Bolmen-runt banan och när jag hade kört i 1:45 vände jag och körde hem igen. Enkelt og greit. 3,5h och 62KM in i träningsdagboken. Efter lunch hos min faster i Järanäs sprang jag i en timme innan det var dags för mer mat. Efter att ha myslöpt i 5:30-tempo en kvart bestämde jag mig för att spontanköra ett test: springa så fort som möjligt utan att gå över på A2-puls. Resultatet blev över förväntan. Från det att jag bestämde mig för att trycka på lite extra höll jag 4:45-tempo utan att lämna A1-zon. Sista kilometern tryckte jag på lite extra och snittade 3:20. Då var jag däremot en bra bit över A1 ;-) På Lördagen blev det ännu ett långt stakpass på 50KM och igår morse sprang jag intervaller i skogen innan jag stakade till Anderstorp från Bolmen.

Bolmen på midsommarafton.

Nöjd efter avslutat stakpass!

Midsommar.

Mitt vackra midsommarbarn.

 Emanuel och Charlie hade en mack ihop.

Idag har jag haft träningsfritt (att kalla det för vilodag vore lögn) och hunnit med en del jobb, ett möte, klippt mig och haft ett av mina föredrag ("2013 - från 90kg och promenader till att staka Vasaloppet") för Finnvedens Rotaryklubb. Det sistnämnda var det klart roligaste med dagen :-) Jag pratade inför klubben för ett par år sedan när jag satsade ihop med Pontus och blev jätteglad när de hörde av sig och ville att jag skulle prata inför dem igen. Då handlade föredraget ganska allmänt om långlopp, längdskidor och vår satsning. Idag pratar jag mer om träningen under graviditeten, hur det var att försöka komma tillbaka, hur jag levde det där första halvåret med Charlie, hur det var att träna när man knappt sov. Andra delen av föredraget handlar om säsongen som var. Om att aldrig hinna vila och vara konstant skadad. Om överträningen och hur jag blev frisk från den.

Tusen tack till alla trevliga människor som jag träffade i Bredaryd och för alla spännande frågor jag fick efter föredraget!

Med Salomon i Torsby .

Nu var det ett tag sedan det kontinuerligt uppdaterades här, men som vanligt när man har mycket roligt för sig så blir hemsidan (tyvärr) lidande.. :-)

Jag har nu haft två veckor med riktigt bra träning. Fokus ligger på långa långpass, vilket innebär rullskidpass över 2,5h, löppass över 1,5h och tuffa intervallpass. Intervallpassen blir allt som oftast med löparskor i skogen eller på Thorax Trainern i vardagsrummet. Förra veckan smällde det till rejält när Charlie gått och lagt sig då jag körde 5000-meter Thorax på 21:24 (motstånd 7 på magnetmodellen). Mitt personbästa är 21:11 så helt nöjd är jag inte, men det känns fantastiskt bra att det äntligen går framåt. När jag precis började träna igen efter överträningsvilan körde jag tre test där tiden låg kring 23 minuter... Målet är att ta mig under 21 minuter innan Augusti är slut.

Förutom träning har jag (med väldigt mycket hjälp av mamma, pappa, Tomas, Malin och Rasmus) under helgen som var lyckats bygga en kaningård till Nuss och Blubb på 36 kvadratmeter. De har varit ute 14 timmar per dag från och med Maj och man har verkligen märkt stor skillnad på dem. De är piggare och nöjdare än när de bodde inomhus hela tiden och därför beslutade vi oss för att de skulle få flytta ut på heltid. Eftersom kaniner är duktiga grävare var det ett tidskrävande jobb att gräva ner hela gården 20cm ner i marken men det var det värt :-) Det hindrar ju även rovdjur från att ta sig in till dem.

Charlie tröttnade på kaningårdsbygget och somnade hos Malin inne på Jem & Fix.

Här bor två bortskämda kaniner.

Väldigt oklart om Charlie eller kaninerna var mest nöjd över kaningården.

Efter att ha lagt hela helgen på att bygga kaninboende var det en trött Majken som 04:00 i Måndags morse steg upp för att ta tåget till Jönköping 05:30. I Jönköping mötte jag upp Kalle och sen bar det av mot Torsby för två väldigt intensiva dagar med filminspelning för kommande vinters Salomon-skidor. På grund av att det varit lite halvhemlis har jag inte skrivit om det tidigare, men Salomon kommer inför nästa vinter släppa en skin-skida med stighudar under. Jag har tränat på skidan under hela vintern och är helt förälskad i hur fantastiskt enkel den gjort min träning. Tidigare vintrar har man fått lägga om fäste både en och två gånger på träningarna för att det skall bita ordentligt, men vet ni vad? Inte en enda gång under föregående vinter behövde jag tänka på fäste under träningspassen. Skulle jag staka tog jag ett par blanka skidor och skulle jag använda benen så tog jag Skin-skidorna. Var det blött bet det, var det riktigt kallt bet det, var det isigt bet det och var det nollgradigt och regn bet det. Med tanke på hur mycket jag tycker om skidorna kändes det extra kul att få göra reklam för dem på film för Salomon :-)

Salomon RC Skin!

Första dagen spelade vi in alla pratsekvenser, alltså de delar av filmerna där man står och pratar "med kameran" om produkten. Det var mycket svårare än vad jag hade trott och jag hann bli irriterad på mig själv och min fantastiska förmåga att sluddra på ord både en och två gånger innan vi var klara. På kvällen efter kvällsmaten åkte vi ut och filmade löp-, styrketränings-, och rullskidssekvenser som skall användas i en inspirationsfilm om träning.

Tunnelselfie!

Morgonen därpå blev det ett fint löppass innan vi åt frukost för att sen åka till tunneln och filma åksekvenser. Efter lunch spelade vi in en intervju med mig där jag pratar om skidåkningen och livet som mamma i kombination med livet som aspirerande elitidrottare. Det kändes väldigt avslappnat och härligt. Jag pratade väldigt fritt om hur jag känner för längdskidåkningen och glömde periodvis helt av kameran när jag satt där i gräset och pratade med Elisabeth som ställde frågorna. Robban som var med och filmade gjorde ett grymt jobb och det skall bli fantastiskt kul att se filmerna till hösten!

Inspelningen av intervjun var det sista vi filmade och det firades med 90 minuters stakning i tunneln. Jag som aldrig riktigt varit mycket för tunnelträning blev otroligt överraskad över hur fina förhållanden det var där inne. Jag har bara varit där i Oktober/November när snön är väldigt mjölig och det alltid är fullt av folk så det var en positiv överraskning att spåren var helt perfekta, inte en tillstymmelse till mjölig snö och att man i stort sett hade hela tunneln för sig själv. Jag hade egentligen inte tänkt resa dit i år men nu när det var så fint så kommer jag åka upp om två veckor igen. Då skall fokus ligga på träning och att göra utförliga glidtester på alla mina skidor :-)

TjejLunken, Bolmen runt & Rådarullen.

I veckan som gick har jag hunnit med strax över 13 timmars träning och tre tävlingar i tre olika grenar; terränglöpning, landsvägscykling och rullskidor.

I onsdags kväll gick första tävlingen av stapeln; TjejLunken i Vetlanda. TjejLunken är ett terränglopp på 6KM som gått varje vår i Vetlanda under många år och det var superkul att få ta del av all löparglädje innan och efter tävlingen för första gången. Det blir lite speciellt med tjejlopp, speciellt på ett väldigt positivt sätt. Det är lite mer avslappnat än vad det är i vanliga lopp och allt som oftast så brukar tjejer vara lite mer pigga på att vara med på ledarledda uppvärmningar. Sånt gillar jag!

När starten gick förväntade jag mig att glida tillbaka ner i fältet och se massor med duktiga löpartjejer flyga förbi, men istället fann jag mig i täten tillsammans med två andra tjejer. Jag sprang med en död klocka och hade jättesvårt att avgöra vilket tempo vi höll och om det var ett rimligt tempo för mig men jag försökte hålla jämn fart med de andra och bita i uppför där jag upplever att jag är lite sämre (läs: äter lite för mycket chips för att hänga med/väger lite för mycket). Vi låg ganska tätt fram tills vi sprungit 4KM men där började det komma lite brantare stigningar och då tappade jag på de andra. Jag kom sen i mål på en tredje plats, drygt 70 sekunder efter vinnaren Ellen Sterner och 25 sekunder efter tvåan. Jag sprang på 25:26 vilket ger ett snittempo på 4:14/km vilket är bra mycket högre fart än jag någonsin haft på terränglopp tidigare. Det skall bli jättekul att se hur snabbt man kan springa med lite mer rutin, lite fler backintervaller och eventuellt lite färre chips på Lördagar ;-)

Älskar lopp med medalj. 

Utöver ett jobbigt och brutalt träningspass så var TjejLunken också mitt första möte med min nya löparklubb OK Njudung. Det var jätteroligt att träffa alla härliga människor kring klubben och arrangemanget och jag hoppas att jag får möjlighet (läs: barnvakt till) att både träna och tävla med klubben mer i framtiden. Vad jag har förstått så är man väldigt aktiv på orienteringfronten vilket känns jätteroligt då jag gärna lär mig mer och blir mer aktiv där.

Veckans andra tävling blev Bolmen Runt (korta banan på 80KM) som jag spontananmälde mig till efter att ha kört ett pass på racern utomhus i Torsdags. Det var mitt första pass på racern på sisådär ett år. Då snittade jag på anspråkslösa 25km/h och hade således målet att ta det hela som ett tufft träningspass och gärna köra under 3 timmar. När starten gick blev det väldigt tydligt att jag aldrig cyklar och än mindre aldrig kör cykeltävlingar. Första timmen var jag lite överallt; försökte gå från klungor själv och jaga framförvarande klungor trots världens motvind. När jag efter 5e försöker blev upphunnen av klungan jag försökte köra ifrån så insåg jag att det var dags att lugna sig och istället hjälpas åt. När jag väl insåg det gick det hundra gånger bättre och jag hittade två andra killar som åkte jämnt med mig och vi hjälptes åt att dra till den första depån i Tannåker. Där svängde tyvärr banan för den långa rundan (160KM) av och eftersom jag kom bland de främre i det korta loppet fick jag köra själv från Tannåker till Bolmsö färjeläger. Då märkte man vilken fördel man har av att ligga i en klunga. Jag kunde hålla samma hastighet som i klungan som när jag låg själv men det kostade mer och kändes väldigt mycket tyngre.

Vid färjelägret hade jag en enorm tur och kom ungefär samtidigt som färjan kom in till land. För att få en rättvis tid och hastighet stoppade jag klockan under pausen över vattnet. Arrangörerna ser kanske den korta sträckan som ett motionslopp men bland cyklisterna på färjan var alla taggade och flera duktiga cyklister fanns med på båten. Om man i framtiden väljer att köra ett lite mer tävlingsinriktat lopp tror jag att det hade varit smart att ha en liten chip-depå dels vid påstigning av färjan och även på andra sidan där man kör av. På så sätt skulle man kunna stoppa tiden och det kommer inte spela någon roll om man skulle komma olägligt och missa en färja.

Färje-selfie.

Det bästa med färjeturen tyckte jag var att cyklisterna samlades och att det blev en naturlig klunga efter avstigning. Vi tog det väldigt lugnt i ett par kilometer där alla "kände lite på varandra" innan sex killar plötsligt började visa med kroppsspråket att de tänkte ge sig av. Jag tittade på klockan, såg att vi hade drygt 25KM kvar och bestämde mig för att chansa och hänga på. Det var otroligt tufft för killarna var verkligen mycket vassare cyklister än vad jag är. Ibland kändes det lite som om de försökte skaka av sig folk då det helt plötsligt kunde komma 30-60 sekunder långa spurter där vi låg och tryckte i 40+km/h. Det är hastigheter som jag aldrig trodde jag skulle kunna ligga i på plan landsväg i motvind men på något sätt gick det. Efter en stund försvann några av killarna och vi var bara tre kvar.

Vi passerade 80KM på tiden 2:31 och jag klarade alltså mitt mål med 29 minuter. Loppet var lite längre än vad som stod angivet och i mål var vi på tiden 2:44 (88,1KM). I mål fick jag reda på att jag var första dam som kommit i mål på korta rundan och trea totalt på den korta rundan, 3 sekunder efter herrsegraren. Efter tävlingen åkte jag hem och åt lite innan jag gav mig av på ett rullskidpass på 2,5 timme. En väldigt fin och träningsfylld nationaldag!

Två medaljlopp samma vecka!

Veckans tredje och sista tävling (även min sista tävling som tävlande för Anderstorps OK) var Rådarullen (48KM) igår. Tävlingen gick på träningshjul (2or) vid Lidköping och arrangörerna hade både fixat chip, ett välfyllt prisbord och strålande sol :-) Man körde tre varv på en 16KM-slinga som var lättåkt och hade helt okej asfalt. Jag kom iväg ganska dåligt men försökte bita i och tänka positivt. Jag såg Madde försvinna bort och ställde in mig på att åka för en andraplats. Efter 4KM började jag närma mig Madde lite smått igen och jag försökte att inte förivra mig utan hålla ett jämnt tempo. När vi kört omkring 7KM låg jag bara 10-20 meter bakom och var så nöjd över att ha jobbat ikapp hela det långa avståndet! Glädjen blev däremot ganska kortvarig för minuten därpå fick jag inget fäste med vänsterstaven. Efter en snabb titt såg jag att spetsen gått av. Jag skrek rakt ut i frustration innan jag kastade mig över på "fel" sida vägen och försökte få ner den i vägrenen och därigenom få lite fäste. Det fungerade bitvis ganska bra men så fort det kom åkrar med högt gräs så fastnade staven i gräset och istället för att hjälpa mig så segade det ner mig. Madde och herråkarna hon körde vid försvann bort igen.

Efter att ha kört på mitt lite alternativa sätt i nästan 9KM kom jag äntligen fram till varvningen. Jag slängde av mig stavarna och frågade om det fanns extrastavar. Hur typiskt är det inte att det här är första rullskidtävlingen där jag inte har med mig egna extrastavar?
Arrangörerna var snälla och jag fick låna ett par stavar från prisbordet. Tyvärr var de kortaste stavarna 150cm långa och det kändes väldigt konstigt och nästan lite obehagligt att åka med nu när jag vant mig vid att åka på 138-140cm långa stavar. Det var skönt att äntligen slippa slita ute vid vägrenen men jag hade ju tappat oceaner av tid fram till Madde. Uppskattningsvis låg jag runt 3 minuter efter när jag äntligen kom iväg med ett par hela stavar.

När jag kom till andra varvningen låg jag 90 sekunder efter och då bestämde jag mig för att gå all in på sista varvet och försöka komma ikapp. Det gick bra, men jag orkade inte hela vägen fram och i mål var jag 14 sekunder efter Madde. Jag är ändå superstolt över min prestation och framförallt över att jag inte tappade tron på mig själv och gav upp. Trots motgångar har jag nog aldrig känt mig så positiv under ett lopp som igår. Bortsett från den lilla dippen när spetsen rök av och när jag blev uppgiven över att inte ha egna reservstavar i rätt längd så kändes allt så roligt! Roligt att tävla, roligt att bli trött, roligt att försöka jaga ikapp. Roligt att känna sig stark! :-)

Foto: Fredrik Ask

Foto: Fredrik Ask

Topp tre bland damerna :-) Jag med min fina Salomon-ryggsäck som jag valde från prisbordet.

Idag har jag sprungit backintervaller med sovande barn längst ner i backen samt varit på AOK's extrainsatta årsmöte. Idag valdes och tillträdde den nya styrelsen då den gamla styrelsen begått flera allvarligare misstag. Ett av misstagen involverade mig och jag har tidigare skrivit om min besvikelse gentemot klubben här i bloggen.

Tidigare idag tänkte jag faktiskt tanken att fortsätta köra för klubben.
Men så idag när jag kom till mötet och såg de personer som medvetet valt att förstöra för mig så kände jag bara att det här kommer aldrig gå. Jag kommer aldrig mer kunna delta i några arrangemang eller träna för den här klubben och känna någon av den glädje som det pratades om att man ville återinföra i klubben. När det pratades om att man skulle lägga det gamla bakom sig och se framåt och personerna bakom sabotaget av min satsning satt och sa att "Ja nu måste vi se framåt!" så kände jag mig ärligt talat äcklad. Det kändes äckligt att sitta där och höra dom säga att vi måste lägga det gamla bakom oss när det som hänt inte påverkat dem överhuvudtaget och påverkat mig hur mycket som helst.

Efter årsmötet konfronterade jag en av de delaktiva och fick även då bekräftat det jag egentligen vetat hela tiden; att de inte har haft en aning om vad de har sysslat med när de tog de beslut som de tog. Personen jag konfronterade försvarade sina handlingar men när jag började argumentera emot de få argument hon hade blev det väldigt tydligt hur oinsatt hon var. Hon visste bland annat inte att jag har eget företag, vilket i situationen som uppstått är en väldigt, väldigt viktig och avgörande punkt. När jag berättade detta för henne försvarade hon sig med att "Jaha, men jag vet väl inte vad du håller på med". Jag frågade då varför hon inte ringt mig och pratat direkt med mig om det här men det fick jag aldrig något svar på.
Det blev så tydligt att detta gjordes bara för att förstöra och att det inte fanns någon som helst ånger inför det som hänt.

Jag är otroligt besviken över allt det här och det är med stor motvilja som jag lämnar klubben och slutar tävla för Anderstorps OK. Det känns tråkigt att vissa medlemmar skall få förstöra så mycket som annars varit bra. Jag är medveten om att de allra flesta medlemmarna tycker min satsning är rolig och stöttar mig men känner inte att jag kan acceptera det som hänt och bara gå vidare när detta är ett enormt tapp för mig och något som påverkar mig i stor mån. Bland annat har jag fått ställa in tre läger (lägerverksamhet på sammanlagt en månad) samt två resor till ett idrottscenter där det var tänkt att jag skulle genomgå olika fystester. Det faktum att personerna inte ångrar sig utan istället försvarar det de gjorde gör det också väldigt lätt att ta beslutet. Jag kan inte riskera att något liknande skulle hända igen och för att eliminera den risken måste jag lämna AOK.

Som tidigare nämnt handlar detta inte om någon sponsring från AOK till mig. Det var lite diskussion kring det under det förra inlägget så jag tänkte bara klargöra att AOK aldrig har sponsrat mig. Detta handlade helt enkelt om något som de skulle hjälpa mig med och som sedan missköttes så grovt och där styrelsemedlemmar med tystnadsplikt läckte information till sektionsmedlemmar som sedan läckte vidare till andra som i sin tur valde att lägga sig i och bedriva någon form av kampanj mot mig och min satsning på helt felaktiga grunder.

Till den nya styrelsen vill jag komma med ett välmenande tips: ni behöver elitidrottare i klubben. Om ni mot förmodan skulle få fram en ny idrottare på elitnivå inom orientering, löpning, skidåkning eller någon annan idrott så ta hand om den personen. Om personen skulle be om hjälp så förstör inte för den. Hjälp till och underlätta för idrottaren och vårda relationen mellan idrottaren och klubben. För trots att vissa medlemmar inte förstår det så behöver ni profiler, ni behöver personer som är duktiga och brinner för sina sporter och som kan inspirera andra vuxna och barn till att vilja gå med i klubben. Om ni vill ha sponsorer så behöver ni människor som syns.

Det pratades ikväll kring hur man kan få sponsorer. Ta det från en som vet väldigt mycket om hur man få sponsorer: Ni måste synas. Ni behöver elitidrottarna mer än vad många inser.

Ni har fler medlemmar än IFK Lidingö men de får in avsevärt mycket mer sponspengar än vad AOK gör. Vad tror ni det beror på? Det beror på att IFK Lidingö syns. De har utövare som topplacerar sig och sätter klubbnamnet på kartan. Det faktum att de sätter klubbnamnet på kartan är en förutsättning för sponspengar.
Jag hoppas verkligen det löser sig för AOK och att man kanske kan hitta någon ny "Majken" som kan få upp AOK på tapeten i både lokalpress, riksmedia och TV.

Jag hoppas att man lär sig av misstagen och inte jagar bort nästa tjej som är med i AOK och har en elitidrottsdröm. Tack till alla från AOK som stöttat mig genom åren och som fortfarande stöttar mig. Ingen är mer ledsen än jag över att det slutade så här.