#MOMBOD

Jag har inte skrivit här på ett tag, och anledningen kommer snart.
Men först tänkte jag att vi skulle ta och snacka lite om kroppar, och framförallt kroppen efter en graviditet.

Hashtaggen #mombod florerar nu på sociala medier och som jag förstått det började det som ett gensvar på att olika tidningar började hylla den så kallade "pappakroppen" och att det är härligt med andra ideal för män än tonade magar och svällande biceps. Vilket det såklart är, och jag välkomnar verkligen hyllningarna av "pappakroppen" men det väckte samtidigt frågan om varför mammakroppen hyllas så sällan utan ofta istället kritiseras och stigmatiseras. Mammakroppen ses ofta som något negativt och ett tillstånd man vill komma bort ifrån. Man skall ha barn, men man skall inte se ut som om man burit på något.

Jag tyckte själv att något av det bästa med att få barn var att bilden, men kanske framförallt hur mycket vikt jag la vid min kropps utseende, förändrades. Jag har idag en mycket mer avslappnad inställning till min kropp och dess utseende än vad jag hade innan jag födde Charlie.

Vad som däremot oroar mig varje gång en sån här kampanj drar igång är hur mycket fokus som egentligen läggs på hur man ser ut efter en graviditet. Det är även väldigt tydligt när man söker igenom olika populära diskussionsforum som ex familjeliv, flashback, gravidgrupper/familjegrupper på Facebook mm. Vad skall man smörja in sig med för att inte få bristningar? Går det minska hormonerna i kroppen så de inte får för sig att bilda bristningar? Hur lång tid tog det innan ni blev av med er mage efter förlossningen? Hur gör man för att magen inte skall bli uttänjd och "degig"? Nu är det tre dagar sedan min förlossning, kan jag börja göra plankan nu för att magen skall gå ihop?

Kroppens utseende kan visserligen leda till att många mår dåligt, men varför frågas det så lite om kroppens funktion efter en graviditet? Om alla risker som faktiskt finns med att föda barn som ligger utom det rent estetiska?

Varför pratar vi inte mer om hur många kroppars funktion blir nedsatt och ibland till och med förstörd av graviditeter?  Bäckenproblem, inkontinens, ryggar som inte orkar bära, nackproblem, fogar som gör ont varje dag i flera år efter graviditeten, sfinkterruptur osv.

Jag har skrivit om mina höft/bäckenproblem här ganska många gånger. Jag kommer troligtvis ha ont i dem för resten av livet. Just nu har jag svårt att ens ta mig ut till bilen. Bortsett från Vårruset (som jag i efterhand ångrar bittert att jag sprang) har jag inte tränat på 3-4veckor. Jag är 24 år men går som om jag vore 80. Jag kan inte lyfta, inte springa efter Charlie, inte leka med honom, inte träna - ingenting.

Jag blir både arg och ledsen för att det pratades så lite om det här under graviditeten och även innan.  När man frågade vårdpersonal under graviditeten fick man i 99% av fallen svaret "Jo men det går över när barnet kommer ut, vettu" och frågar man nu efteråt får man istället höra att "Ja, det kan vara så, men du har ju ett barn nu i alla fall, du får glädja dig åt det istället". Och det där sista svaret gör mig lika arg varje gång. Varför skall man finna sig i kroppsproblem och smärta bara för att man har fått ett barn?

Jag vill inte skrämma gravida eller personer som planerar att skaffa barn. Syftet är heller inte att kritisera #mombod-hashtaggen för jag tycker det är fantastiskt att se när människor, oavsett ränder eller kroppsform, är stolta över sig själva. Men jag tror det är bra att vara medveten om vad en graviditet kan leda till och att man faktiskt riskerar att ha ont i en lång tid efter det att barnet fötts, och jag önskar att fokus någon gång kunde flyttas dit istället för att bara handla om utseende. Kanske skulle ett ökat fokus leda till större forskning kring hur man kan förhindra eller hjälpa alla som lider av smärtor efter sin graviditet.

 Jag önskar verkligen att någon sagt något om det till mig tidigare och att allt inte bara handlat om bristningar, krämer för att motverka bristningar, viktuppgång och allt annat som känns totalt oviktigt idag. Det hade inte ändrat mitt beslut om att skaffa Charlie men kanske hade jag kunnat acceptera situationen på ett annat sätt än vad jag kan göra nu. Jag hade bytt ut mina höftproblem mot en kropp full av bristningar utan att tveka om jag fått chansen.

Det här är det rakaste jag kan stå just nu, och som ni ser är jag helt snedvriden.