" Bitter disappointments, except for one or two "

Jaha ja. Så då skall man väl försöka sammanfatta den här skitdagen på något vettigt sätt.

Vid halv åtta lämnade vi hotellet och åkte bort till ett ställe längs med banan för att testa skidorna. Det var otroligt kärvt i spåren och istället för de utlovade -5 graderna var det -16. Vi märkte ganska snart att skidorna gled sämre och sämre bara under den korta perioden då vi testade dem. Jag fattade inte varför, jag menar första gången gled dem till en punkt och efter två tester till gled dem 3 meter kortare. Jag hade tre par skidor att välja på och då alla gled ungefär lika långt valde jag mina stakskidor, alltså dem med hårdast spann där det är svårast att få ner fästet i marken. Detta gjorde jag med bakgrund av den banprofil som delats ut som såg väldigt flack och lättåkt ut.

Banprofilen min pulsklocka fick fram.

Det tog inte lång tid efter att vi startat förrän jag insåg att 1: Jag skulle bli sist. 2: Det var inte rätt skidval. Alls. Banan var verkligen ingen stakbana. Jag försökte ta mig upp för backarna så gott jag kunde men hade stora problem med att få fäste.

Innan starten.

startfältet

Efter 12KM började jag höra helikoptrar bakom mig och drabbades av lite mindre panik när jag insåg att herrtäten var på G. Längs med banan fanns bara två spår och en yta som skotern med kamera kunde åka på. Vart fan skulle jag ta vägen när herrarna kom? Och tänk om de kom i en utförskörning, jag drattar omkull (det var duktigt branta utförskörningar) och fäller typ halva eliten? All den här paniken var dock i onödan för jag tajmade det så utmärkt (läs: hade en förjävla tur) att herrarna kom ikapp i den enda delen på hela banan där det fanns fyra spår i bredd och dessutom gick uppför.

Trots helt fel skidor höll jag i min mening ganska okej hastighet första 20KM. Sen hände något. Från att ha legat på mellan 17km/h och 20km/h tappade jag ner till 14-15. Samtidigt märkte jag att fler och fler åkare kom ikapp och alla gled om. Sen försvann fästet. Då först insåg jag varför skidorna glidit sämre och sämre redan under testerna tidigare på morgonen. Snön var för aggressiv och slet bort allting.

Sista varvet var en jävla plåga. Inte gled det och inte fäste det. När jag kom i mål (självklart som sista dam och utan några poäng), tog av mig skidorna och tittade under dem fanns där varken glid eller fäste kvar. Allt var borta. När vi senare pratade med lite andra aktiva insåg vi att det mesta under skidorna var fel. De andra hade koll på den aggressiva snön och hade vallat kallare och slithålligare. Jag kan självklart inte skylla allt på vallan, jag hade kanske kommit sist även med superskidor, men jag hade väl antagligen inte varit så jäkla långt efter vinnaren. Innan loppet hade jag förhoppningar om att kanske vara 20-25 minuter efter. Nu var jag över 40 minuter efter vilket är alldeles för mycket på en så kort sträcka.

Något jag också tycker är underligt och var helt oförberedd på då det var spårat utför både igår och i förrgår är att man inte hade spår i utförskörningarna på loppet. I alla utförskörningar var det pistat och med tanke på den aggressiva snön och de tvära svängarna så slet det ju enormt mycket glid och fäste där. Hade man haft spår utför hade det inte slitit något alls.

Väl hemma på hotellet när jag tog av mig pjäxorna fick jag en mindre chock. Tårna var helt kritvita. Ingen känsel. Jag satte mig och spolade skållhett vatten på dem och efter 10 minuter gick dem från kritvita till mörkblåa. Efter ytterligare 10 minuter började de så smått återfå sin normala färg. Så ja, idag gick det mesta fel. Jag är trots det glad att vi åkte hit och lärde oss om hur det är att tävla här på höghöjden, hur snön är här och hur kroppen reagerar när man tävlar på hög höjd. Det mesta gick fel idag men är det någon gång det skall gå helt åt helvete är det väl nu och inte om 2-3 år när man förhoppningsvis är bättre och det är viktigare att hänga med de andra. Jag försöker tänka så i alla fall så känns det inte lika för jävligt.

Bra saker idag:
- Jag bröt inte (trots att mitt resultat i mål som blev typ 2:57 inte står med på Ski Classics hemsida av någon anledning..)
- Jag fällde inga herrar.
- Ramlade inte trots sjukt branta utförskörningar men många skarpa kurvor.
- Jag lärde mig mycket om hur man skall tänka vid vallning under såna här förhållanden som vi aldrig har hemma.
- Jag blev riktigt jävla trött och fick ett bra träningspass på hög höjd.
- Pinsamheterna syntes minimalt i tv.

Dåliga saker idag:
- Fel skidval.
- Heeelt fel valla under skidorna.
- Förfrös tårna.
- Hade känningar i ryggen under stora delar av loppet.
- Pinsamt långt efter vinnaren.

Ett stort tack till pappa för hjälp med allting, inte bara nu utan jämt. Ett stort tack också till Peter Westerberg för drickalangning och peppning. Tack också till alla funktionärer, och ett speciellt tack till Team NPro's drickalangare, för snälla och peppande kommentarer längs med banan. Tvivlar på att jag var lika bra som ni försökte få det att verka men självförtroendet höjdes i alla fall av era snälla och positiva tillrop :-)

I morgon hoppas jag kunna åka lite skidor på morgonen innan vi åker hem till Sverige igen. Det skall bli skönt att få komma hem till min lilla bebis och min fina Tomas igen. Nu skall jag försöka glömma detta och ladda om till Marcialonga.

Gissa om jag vill hem till min lilla pojke nu.