Varför jag hellre skidar än rullar.

Jag har två stora kärlekar här i livet (tre om man räknar med Tomas:-). Och så älskar jag kaniner! Och sura kaktusgodisar... okej då, så kanske några fler än två :-) ) Men två kärlekar som genomsyrar hela min vardag. Det är vinter/kyla/snö & det är längdåkningen.

Den här vinterkärleken har nog alltid funnits där. Inte så att jag tycker så illa om sommaren, men ända sen jag var riktigt liten har jag alltid blivit superduperöverlycklig så fort det börjat bli kallt ute. Det är samma sak nu. Jag känner jättestor skillnad i mitt humör nu jämfört med Juli. Inte det att jag går runt och surar hela sommaren, jag är väl på helt vanligt glatt Majken-humör då. Men under hösten/vintern blir det så mycket mer! Den här grundglädjen som redan bor i mig förstärks x100000. Jag går verkligen runt och känner att livet är himla fint precis hela tiden.

Kärleken till längdskidor är det likadant med. Jag har alltid åkt för att det har varit så roligt, mamma & pappa har aldrig tvingat ut oss på långa turer eller att vi skall tävla (de är alltså tvärtom av vad Gunilla P i Hollywoodfruar är.. och tacka gudarna för det!) och någonstans i det där valet man hade, att det aldrig blev ett tvång eller ett måste så föddes kärlek och trygghet till längdskidåkningen.

Jag tror att det är lite det här som ändå gör att det går bra med min längdåkning. Att två av de absolut bästa sakerna jag vet kombineras och att jag dessutom är duktig på det. Och det är väl därför det inte går lika bra med mitt rullskidtävlande också. Anledningen till att jag tycker så mycket om längdskidåkningen är att det är kall luft, det innefattar snö, det är vinter & det är riktiga skidor på fötterna. Att köra runt på rullskidor i stekande solsken i Juli och tvingas dricka var 5e meter för att man svettas som om man vore en vattenspridare är ju ganska långt från längdskidor om man säger så...

Sen har jag lite problem med det här med farten. När man tävlar med gummihjul i rullskidor kommer man upp i hastigheter på 30-40(!) km/h. Någonstans där känner jag också att all skidkänsla försvinner, med tanke på att man på snö ligger runt 18-24 som duktig damåkare. Hade jag velat åka så fort hade jag nog kännt mig mer motiverad att börja med landsvägscykel. Jag känner mig liksom inte motiverad till att rullskidtävla överhuvudtaget! Jag märkte det tydligt i Ulricehamns när vi skulle tävla. Jag kände bara "nej, jag skiter fan i hur det går, jag tar det som träning". Så har jag aldrig känt med riktiga skidor. Där är det mer "Nu jävlar Majken, nu skiter du i att du har ont, att du knappt kan andas & att du har mjölksyra upp till öronen. Nu åker du FORTARE!!!". Att pressa sig till det yttersta om man så skall svimma på kuppen..

Men trots det här så har jag i alla fall anmält mig till ett rullskidlopp! Höstrullen mellan Ulricehamn och Borås. Det skall bli intressant att testa på en tävling för att se hur det känns när det gäller mer än 5+5 km. Sen vet jag inte hur jag kommer göra med hjul. Jag tänker ju inte springa iväg & köpa dyra gummihjul för EN tävling, så såvida jag inte får låna Pontus fina orange'a hjul (lägg märke till hur "jätteinsatt" jag är med det här med rullskidor & hjul & allt vad det kan vara ;-)) så kör jag på 1or.

Men jag är lite nyfiken, eftersom jag aldrig tävlat; hur funkar det på rullskidtävlingar? Drattar alla iväg på en enda gång eller kör man med intervallstart? Hur många deltagare brukar en rullskidtävling ha?
Med tanke på att man i Höstrullen kör på en gammal banvall och den har en begränsad bredd så skall det bli intressant att se hur det kommer se ut om en massa rullskidåkare skall slåss om plats...