Vasaloppet 2012: " I am titanium "

Det blev tyvärr lite dåligt skrivet dagarna innan loppet med stort L.
Jag och Tomas gick mest runt och var nyförlovade och superkära och drack Vitargo, käkade de nya Marabou-kakorna och satte i oss en och annan Enervit Pre Sport. Tomas tyckte de tre sakerna alla kunde jämföras med godis, medan jag fortfarande är av åsikten att jag nästan hellre skulle dricka T-röd än äta kosttillskott. Men bara nästan.

När HalvVasan inte blev av för Tomas del så sa han nästan på en gång att han ville åka Vasaloppet istället. I början tog jag det på lite halvt oallvar, fram tills dess att jag kom på honom med att söka efter folk som sålde sina platser på nätet. En kort stund senare hade vi fått reda på att Rolle i klubben skulle sälja sin plats och vips så bestämde han sig för att spontan-åka Vasaloppet!! :-)

Vi laddade genom att fika mycket, mycket Wayne's coffee där vi tillslut blev lite halvbundis med personalen (kanske inte jättekonstigt med tanke på att vi träffade dem 3 gånger om dagen i 11 dagar). Mycket mat, mycket frukt, mycket Ramlösa och mycket popcorn.

Dagen innan Vasaloppet ordnade vi med nummerlappar, stod i kö för att försöka seeda fram mig till led 2 (med tanke på att jag missat med 10 sek - 3 minuter på i stort sett alla lopp i vinter. Resultatet blev ett hånflin varpå vi stormade ut skitsura), tittade på många avsnitt av 24 och köpte värme-sulor till Tomas pjäxor och värmepåsar till handskarna, eftersom han på grund av vibrationsskadorna från speedwayen har stora problem med kyla. Blir han kall är det i princip omöjligt för honom att bli varm igen.

24 och Vitargo.

Fint upplagda grejjer inför äventyret!

21.00 den 3e Mars släckte vi och somnade gott.
02.45 ringde klockan igen och vi gick upp för mer 24-avsnitt och natt-mat.
Strax innan tjugo i fyra plockade vi upp Pontus innan vi begav oss mot Sälen och Berga By. På vägen stannade vi till i Mångsbodarna och testade skidor. Jag valde mellan mina träningsskidor (!) och mina kontraktsskidor från Madshus. Träningsskidorna gled längst och är även lite hårdare i spannet och således går de bäst när det blir milt. Därav föll det sig så att jag åkte på mina träningsskidor/fulskidor, hur vansinnigt det än kan låta.

Vi kom till start strax efter 5 och gick direkt till startfållorna där det redan var lång kö. Fan, tänkte jag och Pontus. Nu kommer vi såhär tidigt och ändå hamnar vi långt bak? Efter 45 minuters väntan kunde jag äntligen lägga ut skidorna som 3e paret längst fram och all rädsla för att hamna långt bak försvann :-) Däremot var det en spännande upplevelse att stå utomhus i 45 minuter med kort underställ och utan överdrag. Skall aldrig glömma mina varma Daehli-byxor igen!

Väl tillbaka i bilen somnade jag i Tomas knä och vaknade strax innan halv 8 då vi gick ner till fållorna igen, värmde upp och knäppte på oss skidorna. Träffade på Madde från IK Stern och Christer och Andreas från klubben och önskade dem lycka till.

Så gick starten.
Jag kom iväg riktigt bra och försökte vara så agressiv som möjligt fram till backen. Väl där försökte jag ge herrarna så lite utrymme att klampa över mig som möjligt och jag var uppe på 20 minuter utan några som helst incidenter eller problem. Jag har jobbat upp en bra styrka i diagonalåkningen under säsongen och den fick jag verkligen nytta av nu.

De första 6 kilometrarna är det trångt, så är det ju. Men jag tycker ändå det flöt på bra och jag hittade små luckor där jag pressade mig igenom. Strax innan första kontrollen hörde jag "Bra Majken!" och såg Ulrik svischa förbi i sin gröna AOK-dräkt. Det tog ca 1 minut och sen såg jag inte honom mer. Ulrik är vansinnigt snabb.
Jag var i Smågan på strax under 42 minuter och tyckte mest livet var himla fint och trevligt. Hörde fler som ropade på mig och som berömde mig för fin blogg och önskade lycka till. Solen sken, spåren var hårda och formen var god.

Och sådär höll det egentligen på en bra stund. Jag blev inte trött. Tyckte allt var fint. Fick hejjarop efter hejjarop, många från folk jag aldrig sett innan eller hade den minsta aning om vem var.
I Tennäng hann jag uppfatta mitt namn innan någon slängde till mig dricka. Tog en bra stund för mig att räkna ut att det var Pontus pappa - Uffe och hans föräldrar. De dök senare upp lite titt som tätt och var helt ovärdeliga för mitt lopp. Med hjälp av dem fick jag väl i snitt i mig vätska var 7e-8e kilometer, vilket jag är helt övertygad om gjorde att jag höll mig så pigg i huvudet så pass länge som jag faktiskt gjorde.

Efter 45kilometer hade jag varit ute i 2:29 och började räkna lite på om det skulle vara möjligt att ta sig under 5 timmar. Jag började också fundera på om det var möjligt att alla andra damer hade brutit, för jag såg ingen. Efter Evertsberg och snudd på 2 timmar framåt såg jag inte en enda gul väst.
När jag kom till pappa i Vasslan fick jag höra att jag låg 31a. Och jag kände bara "Inte en gång till." Mitt mål i TjejVasan var topp 30 och det missade jag med 3 placeringar. Inte fan ville jag missa i Vasan också.
Jag var oförskämt pigg i Vasslan och bestämde mig för att hårdköra sista 36 kilometrarna. Anledingen till att jag inte gjort det tidigare var av rädsla för det omtalade "väggen", men just där och då kändes det som att det fick kvitta, det fick bära eller brista.

Jag hade pigga ben uppför Oxbergsbackarna och plockade enormt många placeringar bland herrarna där. Det enda problemet var att komma förbi dem, då de flesta inte bryr sig ett jota om de där skyltarna om att man skall hålla till höger om man inte kör så fort.
I Oxberg välkomnades jag av speakern som utropade att "Här kommer ju MAJKEN!!" precis som om vi känt varandra i all evighet, varpå han rabblade upp mina tidigare resultat från veckan till publikens jubel. Jag blev peppad och tyckte livet var ännu lite finare och körde således ännu lite fortare.

Mellan Oxberg och Hökberg stod Uffe med föräldrar en sista gång och langade dricka. Tror även jag hörde Martin Eckervad, coach för Ski Team Syd, ropa hejjaramsor för glatta livet i samma veva.

I Hökberg började det bli tung i huvudet. Näringsbristshuvudvärken.
Och inga andra damer. Började ge upp hoppet om att komma topp 30. Såg ju inga andra damer någonstans! Men höll kvar vid att komma under 5 timmar. Skulle inget annat gå skulle jag i alla fall få just det att gå.

I Lede har man 14 kilometer kvar och jag började bli ordentligt trött. Plötsligt såg jag en grön väst flyga över spåren. I all trötthet lyckades jag uppfatta att det måste vara Mattias, en av de bästa herråkarna från klubben som tyvärr vaknade med feber och fick ställa in Vasaloppet 2012. Han slänge fram saft, ropade att de andra tjejerna inte var långt borta och sa åt mig att köra som fan så skulle jag komma under 5 timmar.

I Eldrig såg jag äntligen den där jävla gula västen som jag tittat efter sen Evertsberg. ÄNTLIGEN en annan dam i sikte! Jag plockade henne strax efter kontrollen och fick plötsligt syn på ännu en gul väst. "Varför inte 29a?" tänkte jag och började staka för glatta livet.

Med 4 kilometer kvar fick jag syn på en gul väst med väldigt få nummer. 519.
De enda med så låga nummer bland damerna är de som startar i elitledet. Led 0. På benet lyste en vit plastlapp á la den jag hade i TjejVasan.
Tanken på att slå någon som startat i elitledet tog över hjärnan på mig och gjorde att jag stakade ännu lite fortare. Strax efter jag kört förbi damelitåkaren såg jag en ny gul väst och hittade ett nytt mål att ta sikte mot.

På upploppet låg jag ett par meter bakom henne men kom tyvärr aldrig förbi. Det låg herrar i alla andra spår och gjorde att jag inte kunde komma fram någonstans och därför åkte jag in i mål 1 sekund efter 26e plats.
Så trött och inte alls nöjd. Då. Antagligen för att det varit så barnsligt nära nästa dam och man vill ju alltid komma en placering bättre, om man har möjligheten.

Efter loppet träffade jag Madde från IK Stern igen som kom i mål strax innan mig. Fantastiskt jobbat! Vi slog så följe när vi kom ut från bussen som körde oss till skolan där våra överdragskläder skulle vara. Med stark betoning på skulle vara. För när vi kom dit fanns där inte en enda gul påse i sikte. Knappt några väskor heller.
Det visade sig att containrarna med påsarna blivit försenade och inte kommit än.
Det skulle dröja hela 45 minuter innan de kom och ytterligare 1 timme och 20 minuter innan jag sen lyckades leta reda på min påse i högen med ca 600 gula påsar som lastbilen dumpat mitt på fotbollsplanen. Under den tiden hann jag få lite nya letar-kompisar som var minst lika genomfrusna och sura som jag över att Vasaloppet inte lyckats frakta dit påsarna under den tid det tagit oss att åka skidor samma sträcka...
Jag träffade på bloggläsare som gratulerade mig till både prestation och skriveri, samt lite kända ansikten från Ulricehamns rullskidläger i somras :-)

Efter strax över 2 timmars letande kom en liten, liten kille fram. Sträckte upp något gult och frågade om inte det var min påse? Och det var det ju. Skulle verkligen vilja veta vad den här lilla killen hette och skickat en stor påse med godis till honom, gud vet hur länge jag hade fått fortsätta frysa och leta om han inte hittat den åt mig! :-)

Och generellt tack till alla involverade i mitt Vasalopp 2012.
Först och främst tack pappa, för allt helt säsongen. Allt från sponsorhjälp, till vallning, till drickalangning.
Tack Tomas för att du är världens bästa när det kommet till allting. För att du får mig att känna att allt är möjligt och livet är helt överjävligt fint, varje dag.
Tack Mattias Svahn och Olle för all hjälp med skidorna. Tack alla som hejjade på mig runt spåret, både okända och kända ansikten. Tack för komplimanger kring bloggen, lovar att bli bättre på att skriva mer specifikt om vad det är jag pysslar med egentligen.
Tack Oskar Svärd för all hjälp kring hur jag skall bygga mitt träningsprogram.
Tack Vasaloppets seedningsgrupp som slängde in mig i Elitledet i TjejVasan.

Och slutligen ett stort jävla supertack till Uffe som var överallt med dricka i Vasaloppet. Och till och med hängde ut genom fönstret på bilen och körde bredvid mig i spåret och hejjade på ett ställe. Utan Uffe (med föräldrars) hjälp hade jag aldrig varit så pigg på slutet! :-)



När jag äntligen kommit hem till lägenheten efter allt letande ville jag mest av allt veta hur det gick för Tomas. Hade det hänt något så han tvingats bryta? Hade han redan kommit i mål? Jag hade ingen telefon och hade absolut ingen aning om var han kunde vara.
Så träffade jag på pappa som gratulerade och sen sa att Tomas skulle gå i mål om en timme. Jag hoppade (eller ja, jag tog mig i alla fall in) i duschen och hann titta lite på tv-sändningen innan vi gick ner mot mål för att ta emot min fina fästman. Är galet stolt över honom, som åkt ungefär 10 mil skidor sammanlagt i sitt liv, som kör in på 7:54 på sitt första Vasalopp.

När han kom på upploppet och vi ropade hejja fick vi svaret "FY FAN!".
Men jag har nog aldrig mött en så glad och positiv människa efter ett Vasalopp som honom. Berättade med all världens energi om alla han mött under loppet och hur han haft det :-)
Efter ett "Aldrig mer, jag fattar inte varför folk gör det här OM och OM igen?" gick vi hem, åt och somnade innan halv 10. Morgonen därpå hade "Aldrig mer!" bytts ut mot "Nästa år skall jag åka fortare!"
Nu är han också fast i Vasaloppsvärlden ;-)

min målgång i Vasaloppet 2012 :-)

Tomas på upploppet! :-)

Vasaloppet 2012 i sifferform .

Sträcka: 90,98km

Tid: 04:56:57

Snitthastighet: 18,38km/h

Maxhastighet: 52,4km/h

Placering: 27 i Damklassen / 1310a totalt

Placering i D21: 22

Tid bakom segrarinnan: 48 min 30 sek bakom Skofterud 

Före: -12 i starten, strålande solsken under hela loppet. Hårda spår under stora delar av loppet, mjöligt de sista 20 kilometrarna.

Det allra skönaste måste jag ändå säga är att ha plockat in 45 minuter på damsegren från i fjol. För första gången var jag i år under timmen efter! 2009 var jag snudd på 4 timmar efter, nu är det bara 48 minuter kvar att plocka.. :-)


(I övrigt vill jag passa på att tipsa om LGR-gängets blogg. Ett gäng skidsugna killar från Gnosjö som skriverom skidåkning på ett sådant sätts att man gråter av skratt i stort sett varje gång. Speciellt till det här inlägget om HalvVasan.)