Run for speedway future

I Onsdags var det så äntligen dags!
SM-dag och långlöpning på Vetlanda Motorstadion till förmån för 80cc förarna!

Jag var på plats ett par timmar innan vi skulle börja löpningen och hann titta på 80cc finalen som gick på förmiddagen. Vid 13-tiden satte vi igång med att blanda sportdryck, byta om och fläta hår och 13:39 började jag springa varv på motorstadion.

Första 1,5 timmen gick fint. Jag snittade på 31 varv/timmen och med en liten fartökning på slutet skulle det nog inte bli några problem att samla ihop de 100 varv jag hade hoppats på. Men efter 1,5 timme hände något. Jag vet inte exakt vad eller varför men jag började få småont i högerknät. Det blev värre och värre och min KM-tid blev sämre och sämre. Med 1 timme kvar gick det inte springa mer och jag ville bara sjunka genom jorden och dö lite. Här har man inte haft några problem med löpningen på år och dagar och så den enda gången där det har varit viktigt att springa på så blir det så!

I vanliga fall fortsätter man ju inte om det blir sådär, hade det varit på träning hade jag gått hem så fort jag känt något någonstans, men nu gällde det ju att samla ihop de där varven. Och gå gick jättefint, det var bara under löpningen som knät sa nej.Så jag började gå varv istället. Det blev inte i närheten av så många varv som när jag sprang, men så länge det blev lite varv så var det ju i alla fall något. Malin gick med mig ibland, ibland var mamma med och några varv gick jag själv. Det var skönt när någon gick med, då tänkte man inte på hur pinsamt och jobbigt det var att inte kunna springa när så  många satt och tittade på. Vi tejpade knät och det kändes bättre. Med 15 minuter kvar bestämde jag mig för att springa det sista, dels för att tv började sända och dels för att jag gärna vilja springa i mål, inte gå.

Det gick helt okej i 10 minuter men sista 5 var ett helvete. Sista varvet sprang jag och Pontus ihop och det var nog tur det för annars tror jag inte det hade gått att springa ens det där sista varvet. Väl i mål undrade sjukvårdarna vid banan om de skulle hämta mig med ambulans, men det kändes lite väl dramatiskt. Dessutom kändes det inte jättesmart att ge Tomas en mindre hjärtattack 15 minuter innan en SM-final.

Så fort jag kom in i depån fick jag ispåsar att kyla knät med och det var SÅ SKÖNT!
Efter en dusch haltade jag upp till VIP-en för att äta mat och titta på när världens finaste körde SM-final. Jag vet fortfarande inte alls vad som hände med knät, för nu ett par dagar efteråt känns ingenting. Jag har varit ute på små joggingturer och känner absolut ingenting.
Riktigt tråkigt att det blev så när det gällde så mycket, men förhoppningsvis är det här något vi kommer göra igen. Det hade varit roligt att komma över 100 varv :-)

Intervju om löpningen dagen innan SM

Foton av Malin Henaes Foto